Livet, jobben

Kära blogg,
jag har inte skrivit så hemskt mycket här på sistone,  eftersom jag tycker att jag upprepar mig så fruktansvärt mycket så att jag själv blir alldeles trött på det. Till och med själva den meningen i sig var upprepande. Att bläddra bakåt i blogg-inläggen är som att bläddra bakåt i nåns levnadshistoria, "before it happened". Grejen är bara att ingenting har hänt. Det känns lite som att man redan borde ha blivit något eller gjort något. Som att allt det där man skrev under de senaste åren var uppföljaren till något annat. Och visst attan har jag ju blivit något – magister i musikvetenskap har jag blivit, men det var nästan så jag hade lust att sparka omkring hundskit idag när jag tänkte på hur lite den där utbildningen betyder för mig; att jag igen har en annan fullständigt hopplös och, vågar man säga, onödig utbildning i ryggsäcken. Och visst har jag gjort grejer också – en julkalender till exempel. Men när december var slut, var det igen bara avgrund och ingenting som öppnade sig. Ska livet verkligen gå ut på att man hela tiden tutar ut grejer om sig själv för att man ska "upptäckas", finnas till? Nej tack.

Igår natt kom jag in på arbetssökarlinjen och satt uppe till klockan tre och googlade, läste, klickade och funderade. Ironiskt nog, var jag det enda vettiga arbete jag kunde tänka mig att söka från en svensk internetsida med utlandsjobb (!). Det var ett företag som erbjuder översättningstjänster från engelska till svenska, betalar 0.03 dollar per ord, så det kunde jag ju i princip sitta här hemma och pyssla med istället för att spela Words of Wonder, få några eurosar in på mitt PayPal-konto nån gång i månaden. Mitt arbetssökarmönster var utbota tydligt; jag letade enbart efter tjänster som hade med djur, barn och utvecklingsstörda (finns det inte ett bättre ord för dessa, nuförtiden?) att göra, samt jobb som inte kräver något annat än mänsklig närvaro, sånt som är medfött eller ingen som helst utbildning. Med andra ord har jag inte kommit någon vart sen för fem-sex år sen då jag begav mig bort från skolan för synskadade med drömmar om att utbilda mig till musikterapeut. Vad hände med dom drömmarna då? Ja, jag tappade till exempel självförtroendet. Under ett veckoslutsläger drog jag nån form av musikaktivitet för synskadade barn i Helsingfors, och det sket sig mer eller mindre totalt. Jag skyndade och var inte tillräckligt förberedd. Sen fanns det inga som helst inriktningar för musikterapi på musikvetarlinjen i Åbo, jag skickade några slarvigt skrivna mail till Jyväskylä universitet (som har mera sån inriktning), fick aldrig några svar och så kom jag av mig.

Det känns bara så fullkomligt trist, att jag har TVÅ utbildningar, en på bachelornivå och en på master, som inte har lett nån attans vart! Samtidigt går man och skäms aningen över hur bra man trots allt har det, född i Finland, med konstant understöd och instanser som tar hand om en om det börjar luta redigt åt fel håll, ständiga möjligheter och alltid mat i skåpen. Det är som att priset man betalar för att leva i ett välfärdssamhälle är nån form av psykiska problem samt en konstant gnagande känsla av dåligt samvete.

Det känns också fruktansvärt tråkigt att jag, som faktiskt kan en hel del och funkar bra i grupp, är en makalös problemlösare och idékläckare, arbetar flitigt och resultatinriktat då jobbet är meningsfullt, är samvetsgrann, rolig och påhittig, kan skriva, kan intervjua, kan fotografera och fan – illustrera mina egna produktioner ifall det skulle behövas – ska sitta här i mina skitiga mjukisbyxor och spendera dagarna genom att försöka "erbjuda mina tjänster" till höger och vänster, skapa en glansbildsliknande avatar av mig själv för att nån arbetsgivare ska "upptäcka" mig. Det känns på många sätt som att tåget har gått och som att jag nu snarare borde inrikta mig på självhushållning och nån form av "low life" i utkanten av stan, göra så lite väsen av mig som möjligt, koncentrera mig på att samla och konservera istället för att tjäna och förbruka.

Och så idag, när jag gick på den sedvanliga morgonrundan ut mot Koroinen, slog det mig att jag kanske borde bli "professionell" koiranulkoiluttaja, alltså dog-walker – finns inte riktigt nåt bra ord för det på svenska. Jag borde kanske satsa på en välgjord hemsida med tydlig info; jag rastar era hundar en halv till en timme per dag mellan kl. 14 och 16, kan också stå till tjänst med hundskötande vid helgresor eller semestrar. För är det nånting jag kan och njuter av, så är det att umgås med hundar och att gå ut med dom, så varför skulle jag inte kunna se det som en möjlighet – det att folk jobbar och hundarna är hemma, uttråkade, det att jag inte jobbar och har en massa tid, slå två flugor i en smäll? Det finns säkerligen minst ett tjugotal hundägare i Åbo som jobbar alldeles för mycket och som gärna kunde sätta en tia i dagen på att nån kommer och tar ut deras hund ett varv mitt på dan, som hellre skulle anlita en pålitlig och privat dog-walker än föra sin hund till nån form av hunddagis. Det känns lite som tidens melodi, faktiskt, att utnyttja det att husdjuren har fått en så stor betydelse i välfärdsmänskans liv, att man vill ge dem ett gott liv, osv. Har man än fyra-fem hundar per dag skulle lönen redan ligga på samma nivå som det jag skulle förtjäna till exempel på museet.

Nej precis,

party never [se föregående inlägg]. Nu gick min vän iväg på skivrelease och jag blev kvar med hund, film, två chokoplattor och en flaska Pommac. Det är helt okej (läs: mer än okej). Såg en film som var så dålig att jag inte orkade se den till slut (Song One).
Sen såg jag de här avsnitten och kan inte säga något mera.

Nap

Roar mig så till den grad

Ibland föreställer jag mig hur präktiga flickor kommer in här och läser ibland, men slås av att de blir så trötta på min ständiga negativitet. Det roar mig så till den grad att jag blir riktigt glad.

Mina nya regler inför arbetslösheten

1. Stig upp före klockan elva
2. Lyssna på tolvans nyheter och slaget efter 12 varje dag och rita medan du gör det
3. Ensamträna med hunden (viktigt!!)
4. Skriv minst några rader på den där, öhm, romanen varje kväll
5. Spela in musik, gör arrangemang

Nog ska det välan bli något av det här också.

Läget

Hej. Jag har nån form av svacka/paus/eftertänkningsperiod. Tycker inte att jag har något att skriva om, annat än det jag alltid skriver om, dvs: jobbangst, vafanmanskagöraavdethärlivet, hundpromenader, soffhörnsbetraktelser (och nu när jag skriver om vad jag brukar skriva om, så får jag ju nästan lite lust att skriva, så festligt låter det med soffhörnsbetraktelser. Haha). Javisst kan man skriva intressant om precis vad som helst, men jag tycker nu inte att jag kan det just nu. Så därför väntar jag lite tills nästa infall kommer. Håller på att göra en a cappella-version (dvs bara sångstämmor) av J:s låt Paikallani. Det är roligt med a cappella, jag avskyr egentligen stilen, men kan inte hålla mig för att det är så ATTANS roligt att göra det. Och så är det ju en utmaning att få något man inte riktigt tycker om att lyssna på till något man eventuellt skulle villa lyssna på.. Tänkte börja med att göra nåt riktigt underhållande för att komma i gång inför den här vintern/vårens musikprojekt som jag nästlat mig in i.

Men nu till dagens allvarsamheter. Jag har inte ens orkat censurera namnen, såg nån annan bloggare som aldrig gör det, så varför skulle jag? Vem är det man försöker beskydda egentligen? Är folk såhär roliga på nätet så får dom väl stå för det.

Låt mig presentera

Min nya häst:

P.S. Equiverse is awesome. Dunno if I even want to talk about it.
It's just very old school aka "internet -95" and awesome.

Ihärdigt

Får väl lov att ge creds till Omituinen Design (Miia)
som ligger bakom den här flyern.

Livet för en in på de mest märkvärdiga vägar, se den här veckan sitter och jag och plitar ner alla herr Sibelius verk med tusch bak på bokpärmar. Lite över 600 titlar och fint skrivet ska det vara, inget tjafs för det ska bli utställning av det häran, förstår ni.
Jaochintevardetnågomeradåtrorjag. (Pippi på att skriva allt ihopa idag).

Allt ska bli vitt

Jag lovade förlängesen att jag skulle posta en uppföljare till Allt ska bli silver, och eftersom jag fortfarande befinner mig i nåt slags efter-julen-tillstånd och mest påminner om en mussla av nåt slag, kunde det vara dags för detta inlägg just idag.
Dagens roliga anekdot: J är sjuk men far ändå omkring och fixar och pynjar som han brukar, okej kanske med lite mindre intensitet. Sa åt honom att han nu ens borde försöka vara lite stilla när han är sjuk, "du är ju attan livligare än jag" sa jag, varpå han svarade att "det är nu inte svårt". Hahahaha. Så sant som sagt. Är det något jag är en mästare på så är det att ta det lugnt. Jag har inget som härjar mig i världen, det är lördag och det är tack och lov söndag i morgon.

Nåja, till saken.
Varför hålla ursprungliga möbler i sina ursprungliga skick när jag kan MÅLA DOM VITA eller klä dom i GRÅA överdrag? Källa, som vanligt, FB-gruppen Återbruka mera. Ett SKÄMT till återbruksgrupp.

Texter

Sen var det en annan sak jag funderar på och som jag verkligen kan behöva lite goda råd för. Jag har börjat skriva på nånting som eventuellt verkar bli nånting som ska läsas, i nån form (please, be more vague!). En del av mig skulle bara villa fokusera på skrivandet och verkligen försöka få det att bli till en bra, löpande text, men samtidigt så är texten ganska bra lämpad för att postas som blogginlägg, sådär ett kapitel/en del/en stycke text alltid emellanåt. Jag, som är en stor sucker för like-knappen och kommentarer, uppmuntran och kritik av alla slag vill naturligtvis posta dessa inlägg i bloggform så att folk GENAST kan ta del av dessa skriverier, men samtidigt vore det kanske smart (smart? taktiskt? vafan?) att spara på texten och sen, om gud vill, faktiskt försöka sig på att ge ut den i någon form.
Fast en blogg hindrar ju inte från att sen ges ut i senare skede, väl? Jag har bara en känsla av att jag skulle ha lättare att skriva om folk skulle läsa, direkt. Hur göra?

Januari-omfamningen

Sitter i valet och kvalet bland söndriga soffdynor och halvurdruckna saftburkar. Att vafan man ska göra? Januari har kommit emot mer eller mindre som en klibbig och slemmig omfamning av vaghet blandat med prestationskrav och jag har Inte En Aning om vad jag ska ta mig till. En tjänst på min nuvarande ytterst sporadiska arbetsplats har blivit ledig; ett moderskapsvikariat vid museikassan, den varar i nästan ett år, alltså från och med februari ända in i evigheten. Det finns inte en partikel i mig som skulle villa ha det där jobbet, men ändå är det som att namnlösa muppar skuffar mig framåt, för händerna till tangentbordet, vill att jag ska söka, maila, fråga, ta reda på mer om den där arbetsplatsen. Så jag mailar och frågar: arbetstid 8.15–16.15. Uppgifter: blahi och blaha. Rim och reson: nu när man är utexaminerad så vore det IDIOTISKT med tanke på cv:n att INTE söka ett arbete som till och med har med ens egen utbildning att göra. Samtidigt: jag vill ju fan inte ha det där arbetet! Det borde väl säga allt, egentligen? Att få det där arbetet skulle vara som att försäkra sig på att vara mer eller mindre olycklig och missnöjd i ett år, samtidigt som hunden inte skulle ha nånstans fan att vara om dagarna. Inte för att det borde spela nån som helst roll. Jag borde inte forma mina livsval efter en fucked-up hund som aldrig lär sig att vara ensam. Men ändå. The work is not yet done.
Nåväl, jag har ännu en dryg vecka på mig att fundera på om jag ska befatta mig med den där ansökningen eller inte (antagligen inte) och samtidigt ska jag försöka ta mig samman och få nånting ordnat i det här som kallas "mitt riktiga liv" vid sidan om, dvs INTE Equiverse, howrse.com, Bingo Blitz eller Words of Wonder. De där sakerna som jag, ehm "brinner för", dvs skrivandet, ritandet, musicerandet och, ja, vi säger väl det då; hundtränandet.

Räcker inte det?

Idag sitter jag med en sån där söndagsangst, med en bestämd känsla i kroppen som inte vill att det ska bli måndag. Speciellt vill jag nu inte att det ska bli måndag eftersom det är så mycket som är nytt. Nytt år, ny situation, en alldeles överdrivet allvarlig och inte alls komisk sysslolös situation med alla möjligheter i världen. Måndagar innebär alltid dörrar som slår, oroväckande brev i tamburen, en brutal allvarsamhet och känsla av beslutsamhet och o-humor och tvång överallt. Folk går ut till stenar som behöver rullas. Nu är det meningen att jag också ska hitta en sten som jag kan gå och rulla på nånstans där ute. Jag har inte varit i den här situationen på många herrans år, jag har ju haft studierna. Dom har varit som en stor, överslätande ursäkt för mig att befinna mig i nåt slags status quo. Jag vet att jag vill skriva, vill sitta här och formulera mig om än det ena, än det andra. Sen vill jag spela, sjunga, bygga upp harmonier tills håren reser sig. Räcker inte det?

Bok som gör gott åt en

Jag har haft det så olidligt bra den senaste tiden, ja faktiskt så bra att det har blivit lite glest mellan blogginläggen här. Fast vad är bättre än det? Ju mindre självinvolverad man är, desto roligare har man ju. Oftast. Dessutom känns det verkligen som att helgerna bara radar upp sig på löpande band, idag är det liksom IGEN lördag? Vad kan en gammal kånkare annat än köpa sig en halvliter jallu och gå på gott-sällskapsfest, igen?

Men det som egentligen har hänt i mitt liv, sådär, är att jag fick en julklapp som faktiskt förändrade mitt liv, eller öppnade ögonen på mig på ett sätt som jag verkligen länge har väntat på. Det var boken Bildhuggarens dotter av Tove Jansson. Boken är uppbyggd av små berättelser och episoder från Toves barndom, tidvis i skärgården och tidvis på Lotsgatan i Helsingfors. Hennes språkliga detaljrikedom och den stämning hon bygger upp, den är bara helt oslagbar för mig, den är så ofantligt inspirerande och vacker att jag direkt började se på världen på ett sånt där gammalt välbekant sätt, lite som ett barn. Tog initiativ till att hålla en liten nyårsfest för gamla vänner i mina föräldrars hus i Borgå, satsade lite på mat (eller det var J:s kockkunskaper som där kom väl till pass) och fixade lite kuvert med små presenter och annat som jag kanske annars hade tyckt att var snudd på pretentiöst, men jag kastade bara de farhågorna åt sidan och herregud vad roligt vi hade. Det var verkligen alltihopa: roligt, djupt, uppsluppet och enkelt. Till sist dansade vi till Talking Heads med musik som brölade ut ur föräldrarnas gamla stereo. På ett sätt är det allt tack vare Tove det där, kan jag nästan i tänka i mitt stilla sinne. En bok kan faktiskt ruska om ens tillvaro, få en att betrakta sin omgivning på ett nytt sätt, få en att våga, fatta att det man är räcker och duger så det till och med blir över av det och att glädje är sånt som ska delas. Så tack Tove och tack alla andra också.

Nyårsfrågetecknet

Det är något bedårande över Siwas nyårsrabatter i år. Dom vill verkligen att man ska må riktigt.... bra, att man ska avsluta det gamla året och inleda det nya genom att frossa i.... härligheter. För övrigt: nästan bara bra saker. Julfirandet överstökat, man är überglad över att ha träffat bästa vän som får en att trivas med sig själv, semiglad över att vara tillbaka till det gamla vanliga, man känner sig urvattnad, smutsig, nöjd, tvivelaktig och förhoppningsfull inför de kommande tiderna. Och själva nyårsafton och hur den ska firas eller om den överhuvudtaget ska firas, är som sig bör: ett enda stort frågetecken.

Julförberedelser

Och tröttast i huvu är... jag! Nånej, det är alla småbarnsmammor som är tröttast, det vet ju alla. Men jag har varit ute och slå runt i helgen istället. Det slutade på det sättet att vi tog hem en karl som inte hade nånstans att sova. Han berättade att han i slutet av 80-talet hade jobbat på nån pillerfabrik på vilken det var mer eller mindre kutym att arbetarna stal och åt olika beroendeframkallande piller själva också, som Diazepam. Det var så tragikomiskt alltihopa. Själv hade han ett ytterst långsamt och lite hackigt sätt att prata, vilket nog vittnade om att han själv kanske också hade stoppat ett och annat piller i sig. Han berättade om en truckförare som visade sig vara polis-undercover. Han orkade inte äta upp en hel bulla. Vaknade av att en främmande mansröst babblade på i rummet bredvid och blev nästan rädd tills jag kom ihåg.

Ett tips till duktiga flickor

Läser ett manifest till alla duktiga flickor av fenomenala Fittjournalen. Och här luktar kanelbullar. Sämre kunde man ha det.

2014-listan

Eftersom jag väntar på att postfan ska leverera ett paket och inte har nåt bättre för mig, passar jag på o gör ett försök att sammanfatta år 2014 med hjälp av en lista snodd av Kolofont.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?

Skrev en gradu. Har jag aldrig gjort förut och ska jag fantamej aldrig göra igen.

Vilka länder besökte du?

Jag har fantamej varit i Finland precis hela jävla året. Borde få en pokal eller nåt. (Om inte för annat, så för att jag svär så förbannat mycket i skrift.)

Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?

Medborgarlön

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?

11.11.2014, då lämnade jag in gradun och det datumet står handskrivet innanför pärmen.

Största misstaget?

Inget jag vet om.

Bästa köpet?

Ööö. Öööööö. Hmmm. Hmmm. Nej. Jo. Promarkers-tuschpennorna. Dom har redan betalat tillbaka sig!

Vad spenderade du mest pengar på?

Vet inte riktigt. Livet? Elräkningen?

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att gå med hundar i skog om sommaren. Att spela keikkor på vilka folk dansar och trivs. Priceless.

Vilka böcker kommer alltid att påminna dig om 2014?

Vilka BÖCKER, nej nu är ni nog ute och cyklar. Det finns inga direkta böcker som jag konkret skulle förknippa med det här året, det skulle i så fall vara den där The Little Friend som jag aldrig kommer i gång med på riktigt, den ligger uppslagen på olika ställen 4-ever. Nej på riktigt, ska nog läsa färdigt den nån gång.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Har nån faktiskt koll på sånt där? Det känns ju som att jag har varit gladare, men I don't know.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrattat och varit lugnare. Allt ordnade ju sig till sist, nästan.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Stressat och oroat mig. No news here.

Favoritprogram på TV?

När ska dom här frågelistorna uppdateras för den moderna tiden egentligen? Har fortfarande ingen teve.

Bästa boken du läste i år?

Jaha, jag har ett svar! En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Om mänskoöden under Biafrakriget, skriven av nigeriansk författare. Rekommenderar verkligen.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Samlade svinmålla & rallarrosor, kokade rosensaft, gjorde en ceviche och kände mig som 28.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Naturligtvis. Det skulle bli en lång lista, men alltid kan allt bli bättre. Hehehe. Fin inställning.

Något du önskade dig och fick?

Jag får typ all mat jag nämner att jag önskar mig här hemma. Talar om thailändsk grön curry i förbifarten och vips serveras det thailändsk grön curry.

Något du önskade dig och inte fick?

Vad är poängen med såna här slags frågor egentligen? Att man ska minnas vad man inte fick och vara sur över det? Jag fick inget hus med egen täppa, fick inget bot på separationsångesten hos hunden, fick inget välbetalt jobb på vilket jag kan dekorera kakor halva dagarna, vann inga resor för två till New York fast jag var med i otaliga tävlingar på nätet, spelade inte in någon fantastisk musik, ritade ingen Rembrandtsk inspirerad tavla osv osv.

Vad fick dig att må bra?

Te på rallarrosens blad.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Sugen på? Kändis? Hallå! Grännas polkagrisar.

Vem saknade du?

Virginija.

Högsta önskan just nu?
Världsfred, medborgarlön och en epidemi som tar kol på 5/7 av mänskligheten.

"Väluppfostrad och duktig"

Det tar sig, det tar sig. Redan idag var dagen betydligt bättre än igår. Eller, förmiddagen bestod av angst: angst över att föräldrarna kommer (och jag som inte kan låta bli att försöka leva upp till att vara det där "väluppfostrade och duktiga" barnet), angst över var hunden ska vara medan vi går ut och äter och angst över att nån slags stilla och pyrande farsgubbs-nervositet ska ta över hela stämningen och göra allting SKIT. Nå väl, jag gick till Frälsningsarméns lopptorg och hittade ingenting men fick tantberöm över att ha väluppfostrad och duktig hund, gick till Pieni Tassupuoti och köpte en välgörenhetskalender och gick till den där affärn där de säljer grejs som fångar snickrar och lagar runtom i finska fängelser. Mili blev genast storfavorit och fick vatten och omfamningar av butiksbiträdet, fick även där höra att den är så väluppfostrad och duktig, vilket den är när vi är ute i butiker eftersom den är så uttråkad att den håller på att somna och främmande människors klappar och röster intresserar noll. (Tänker alltid att dom skulle se hur "väluppfostrad och duktig" den är när den lämnas ensam, haha. Då är det minsann annat ljud i skällan. Bokstavligen.) Hittade ett fågelbräde åt farsan (som gillar att mata fåglar) men annars var där mest bara fånigheter, som nattmössor. Faktiskt. Funderade på en lykta åt mamma, men lykta?! Vad ska man med sånt till? Kan man lika gärna vara utan. Vedkorg skulle dom i och för sig behöva men en bra sån kostade attan femtifem euro så det fick vara.

Visst blev det fiiint?! trots att blixten avslöjar vissa små omålade delar
och skavanker.

När jag kom hem var jag stressad, eftersom morgondagens julkalendersruta inte var gjord och eftersom jag hade bestämt mig för att måla om det där fågelbrädet så att det ser ut som mina föräldrars hus. Dessutom hade jag lovat att dammsuga eftersom J höll på att få nåt slags allergiskt anfall i går kväll, och ja – eftersom han jobbar hela attans dan är det inte mer än rätt att jag dammsugar och ja, laga mat kunde jag väl också göra men jag orkade inte annat än koka ett lass ris (som han sen inte åt). Så att, inte så många husmorspoäng till mig men hundvakten för i morgon fixade sig och jag dammsugade sen också, målade om fågelbrädet och ritade inte en utan TVÅ julkalendersbilder så nu kan jag typ fira mig själv hela dan i morgon (vilket det är tänkt att vi ska göra).

Gonatt

Tjena bloggen. Jag vet inte... ööö. Tycker att jag upprepar mig så mycket här att det riktigt är svårt att hitta nånting nytt och roligt att skriva om. Har en tung period, känner mig tung, allt känns tungt, gör inte riktigt så bra ifrån mig som jag skulle villa, vilket resulterar i ge upp allt-fiilis, och så vidare och så vidare. Tidigare skrev jag sånt här uppgivet med en slags pirrande glädje över att få vara så härligt sarkastisk och klarsynt, men nu känns det bara slitet alltihopa, mitt det här tungsinta, på-stället-stampande-sätt att göra nåt slags väsen av mig. Jag saknar en känsla av utveckling. Jag är trött på mig själv och funderar på eventuella diagnoser? Det är kanske bara den här stundande julen också, det faktum att man ska ha julklappar åt folk (öh, orka!), att det är mörkt, att jag upprepar mig själv och att jag fortfarande inte har några klara framtidsutsikter och även om jag hade, så knappast hade jag orkat jobba på dom.
Vi kämpar vidare, gonatt.

Class difference is alive

Jag överträffade mig själv igår och var på tre ställen efter jobbet. TRE STÄLLEN! Först hos hundvaktarna och drack några glas glögg, sen hem och duscha och hann till och med ligga i yogabyxorna i en halvtimma, och sen till A och drack cider och åt mat och sen till T och drack exklusiva saker, åt smörgåstårta och bongade en chokladfontän (!) och en lönndörr. Det ni... alltså ja. Är nog så överrumplad och -väldigad över att vara mej och över allt jag får se och vara med om. igår: en sån där fest med ett par som har ALLT. Hur nån kan ha sådär jävla mycket, vara född i ett överflöd och sen ändå rösta Kokoomus, det förbigår mitt förstånd hur man resonerar där. Att eftersom jag är född med guldsked i mun, så öhm, är det bra att jag är född med guldsked i mun och fuck the rest. Nä, dom förde inte ens tallrikarna bort själva utan hade en svart och till synes olycklig dam som fixade sånt. Unga mänskor. Mitt hjärta värkte men jag betedde mig fint och sparkade inte ner några släktklenoder från väggarna eller ens snattade nånting. Nåja, nu ska jag inte avslöja mer. Class difference is alive. Men det slog mig bara medan jag stod mitt i allt det där glassandet, hur lätt det vore att bli van med sånt där och börja uppfatta det som självklart. Hur lätt man skulle falla in i en rutin i vilken man inte stiger undan för städerskan där hon kommer farandest med sin kärra. HUR LÄTT DET ÄR ATT BLI SÅN. Jag riktigt kände det i hela min kropp igår, när jag stod där i smeten, hur jävla lätt det hade varit att bli en sån där ignorant jävel, om man hade allt - att börja uppfatta det som en självklarhet och som att man, av nån anledning, är förtjänt av det där överflödet. Som att man av nån jävla anledning var värd det. Farliga, farliga saker.