Bok som gör gott åt en

Jag har haft det så olidligt bra den senaste tiden, ja faktiskt så bra att det har blivit lite glest mellan blogginläggen här. Fast vad är bättre än det? Ju mindre självinvolverad man är, desto roligare har man ju. Oftast. Dessutom känns det verkligen som att helgerna bara radar upp sig på löpande band, idag är det liksom IGEN lördag? Vad kan en gammal kånkare annat än köpa sig en halvliter jallu och gå på gott-sällskapsfest, igen?

Men det som egentligen har hänt i mitt liv, sådär, är att jag fick en julklapp som faktiskt förändrade mitt liv, eller öppnade ögonen på mig på ett sätt som jag verkligen länge har väntat på. Det var boken Bildhuggarens dotter av Tove Jansson. Boken är uppbyggd av små berättelser och episoder från Toves barndom, tidvis i skärgården och tidvis på Lotsgatan i Helsingfors. Hennes språkliga detaljrikedom och den stämning hon bygger upp, den är bara helt oslagbar för mig, den är så ofantligt inspirerande och vacker att jag direkt började se på världen på ett sånt där gammalt välbekant sätt, lite som ett barn. Tog initiativ till att hålla en liten nyårsfest för gamla vänner i mina föräldrars hus i Borgå, satsade lite på mat (eller det var J:s kockkunskaper som där kom väl till pass) och fixade lite kuvert med små presenter och annat som jag kanske annars hade tyckt att var snudd på pretentiöst, men jag kastade bara de farhågorna åt sidan och herregud vad roligt vi hade. Det var verkligen alltihopa: roligt, djupt, uppsluppet och enkelt. Till sist dansade vi till Talking Heads med musik som brölade ut ur föräldrarnas gamla stereo. På ett sätt är det allt tack vare Tove det där, kan jag nästan i tänka i mitt stilla sinne. En bok kan faktiskt ruska om ens tillvaro, få en att betrakta sin omgivning på ett nytt sätt, få en att våga, fatta att det man är räcker och duger så det till och med blir över av det och att glädje är sånt som ska delas. Så tack Tove och tack alla andra också.