Räcker inte det?

Idag sitter jag med en sån där söndagsangst, med en bestämd känsla i kroppen som inte vill att det ska bli måndag. Speciellt vill jag nu inte att det ska bli måndag eftersom det är så mycket som är nytt. Nytt år, ny situation, en alldeles överdrivet allvarlig och inte alls komisk sysslolös situation med alla möjligheter i världen. Måndagar innebär alltid dörrar som slår, oroväckande brev i tamburen, en brutal allvarsamhet och känsla av beslutsamhet och o-humor och tvång överallt. Folk går ut till stenar som behöver rullas. Nu är det meningen att jag också ska hitta en sten som jag kan gå och rulla på nånstans där ute. Jag har inte varit i den här situationen på många herrans år, jag har ju haft studierna. Dom har varit som en stor, överslätande ursäkt för mig att befinna mig i nåt slags status quo. Jag vet att jag vill skriva, vill sitta här och formulera mig om än det ena, än det andra. Sen vill jag spela, sjunga, bygga upp harmonier tills håren reser sig. Räcker inte det?