Hipp hurra för Åbo idag

Idag är det Åbodagen och fyrverkerier sköts nonstop i flera minuter. Några timmar senare, närmare bestämt klockan 22.50 förväntas det komma ett tåg fullt med flyktingar som inte vet vart de ska ta vägen. Det finns ingen från Åbo stad som möter dem vid tågstationen. Det ska frivilliga göra – det ska du och jag göra.
Jag känner mig som värsta asshålet nånsin för jag tänker inte ta mig till stationen i kväll. Jag tycker det är HELT ABSURT, alltihopa. Att myndigheterna inte är där och tar emot dom. Att det samtidigt finns pengar till fyrverkerier.
Ja men se upp mot himlen och njut då!

Till oss som redan kan Buddha

del 882 ur ponks lustighörna.

Nytt från internätet

Människor och djur

Jag tror och misstänker att jag har skrivit samma sak tidigare, men bara för att det är så viktigt och inte får glömmas bort, måste jag skriva det igen. Hur tokigt är det inte att vi har zoon och håller djur i bur, när det egentligen borde vara VI som bor på zoo eller sitter i bur, medan djuren skulle få vara fria? Menar bara, att en människa som skulle få ett begränsat utrymme med tillgång till mat (och okej: internet) ofta skulle vara helt jädrans tillfreds. Ett djur behöver å andra sidan få röra på sig och uppleva för att vara nöjd. Exempel: en hund blir oftast glad när den märker att det blir dags för promenad, medan vi mänskor kanske hellre hade stannat hemma på soffan om vi hade fått välja. Vi kan ju uppleva vår frihet i våra huvuden. Så det är nog höjden av orättvisa när vi låser in djur bara för våra fritidsintressens skull. Hemska saker.

Frågor som återstår: har djur en inre tankeverksamhet, ett inre liv, dvs kan de kanske gestalta nån form av frihet i sina huvuden? I så fall är kanske inte zoo:n och burar fullt så obehagliga som man tänker sig (föreställ dig råttan som sitter i sitt 50 kvadratcentimeters hem och är zen).
Är det egentligen inte så att människor egentligen, ursprungligen tycker om att vara fria och utomhus, men vi har inavlats och förlorats så till den grad att vi hellre väljer soffan framom en friluftsdag?
De här sakerna tål att tänkas mera på.

Pastan [resultatet]

Tortellinifabriken 1

Tortellinifabriken 2

Lilla tortellinioptimisten

Resultatet. (JEPP: SJUKT. JÄVLA. GOTT.)

He blir liti pasta [oändlig bildserie]

Arbetslösheten

Sitter här och funderar på realiteterna (--i don't want reality! i want magic!!--) och konstaterar att jag igen känner mig sådär hopplöst onödig, sunkig och totalt på sidan om. Arbetslösheten. Den bara sitter inte väl åt mig. J, som tycks känna mig bättre än jag själv gör det, säger att jag är en människa som behöver yttre påtryckningar och deadlines för att få nånting till stånd. Att jag inte är en sån där som lyckas motivera mig själv och skapar grejer självmant hemifrån. Jag kan inte annat än total-hålla med. Jag har bara alltid tänkt på mig själv som en sån där självgående typ som under de rätta omständigheterna hittar på fast vad som helst hemifrån, men när jag tänker efter så är det ju inte ALLS så. Det är bara dataspel, kaffedrickning och stirrande ut i intet här.

Egentligen är jag en god arbetstagare, eftersom jag värnar otroligt mycket om min dötid och gärna slappar, vilket leder till att jag hittar på kreativa lösningar och effektivt jobbar undan det som behöver göras. Det här har jag skrivit om minst två gånger i tidigare blogginlägg, men om vi nu skulle ta det här en gång till. Bill Gates sa nån gång att han gärna anställer lata människor just av ovanstående orsak. Dessutom är jag heller inte speciellt lat, jag är verkligen en jäkla tillgång i gruppsammanhang – jobbar alltid lite mer än man måste av rädsla för att bli betraktad som en fripassagerare.

Men på riktigt. Jag vill fan ha ett jobb nu. Ska det vara för mycket begärt att hitta något ställe där jag kunde göra nån form av nytta? Ja, antingen vill jag ha ett jobb eller så vill jag att alla andra slutar hänga på sina administrativa icke-jobb och vara låtsas-sysselsatta. Så att vi istället tillsammans kan göra något, på riktigt. Borde jag göra lite mera väsen av mig själv, göra reklam för mig, visa att jag finns, jobba på en flashig CV? Aldrig i livet! Jag vet inte varför, det där bara tilltalar mig totalt inte. Jag sitter hellre här i strumplästen och tittar på. Om dom inte fattar att jag är nåt att ha, så är det deras förlust, hmpf. Okej, så kan man ju HELLER inte säga, det lät ju alldeles för arrogant.

Jag vet inte, jag trodde bara inte att det skulle gå såhär för mig. Jag trodde något annat, det vet jag inte vad jag trodde. Jag trodde bara inte att jag var så fruktansvärt icke-företagsam som jag verkligen är. Att framgång & karriär intresserar mig så föga. Det intresserar mig överhuvutaget inte! Eller, det är ju enkelt att säga när jag sitter här utan karriär, att sånt inte intresserar mig. Det känns som att jag lika gärna hade kunnat hamna in på nån karriärbana om jag bara hade befunnit mig på andra ställen under andra omständigheter. Men det gjorde jag inte, så att nu är jag här. Det är som att hela tillvaron bara är ett tillfälligheternas spel.

UPPDATERING: Nu har jag sökt jobb till hemtjänsten! Deltidsjobb. Aj että, mitt liv.

Positiv typ

Idag: såg nån som skulle gå på Ilosaarirock 2016. I juli. Kom på mig själv med att tänka att "åhå, positiv typ."

Jobbpanik

Igår satt jag här lojt söndagsinlindad, hade just snöat in på nåt med "magi" och "vampyrer" och så ringde J från jobbet och frågade om jag hade lust med att komma dit och diska (det hade varit bra betalt). Och jag fick väldans nojor och svarade abrupt att NEJ DET GÅR INTE, JAG HAR ANNATATTGÖRA och släppte lös ett ofokuserat fniss medan kallsvett typ började sippra fram, blodtrycket sjönk och yrseln tilltog. Visste ju att jag inte skulle borda säga nej, men föreställde mig stå nånstans med plastförkläde och diskmedel, att jag skulle få panik och INT KUNNA, att alla inser att jag är efterbliven, nej: att dom upptäcker en efterblivenhet som jag hittills har lyckats dölja. Insåg att jag är LIVRÄDD för J:s head chef även om jag aldrig har uttryckt det just så med de orden, fattade dessutom samtidigt hur bortskämd och privilegierad jag är som har råd att säga nej till jobb. För det har jag, tydligen. MEN JAG VILLE INTE DISKA IGÅR.
Jo, det är för länge sen jag har jobbat på riktigt.

(Det här inlägget skrev jag egentligen igår, men vågade inte posta det då. Skrev om det idag, till dåtid.)
Illustration som muka beskriver hur det ser ut inne i huvudet på mej --------------^. Gå med här om du också känner för en ritfest.

I Don't Want Realism,I Want Magic.

Är jag bara desillusionerad eller är inte videon helt otroligt beskrivande, och den här sidan helt sjukt stylish/dekadent på ett sätt som tilltalar mig stort en sån här söndag? Javisst, tydligen.
Jag blev nog VÄLDIGT INSPIRERAD på det där burlesque-eventet igår. Det är så sällan man påminner sig om det; att man är fri att vara vem attan man vill, att man ska fira sin kropp och ej hata den, väldigt konkret på det där stället, men man behöver få en dos av det där ibland, som en injektion av lycka och övertygelse: du duger. Kommer alltså hem, mer mjuk i musklerna, mer upplyft. Och med lust att fira den jag är, att utveckla en stil och börja sy om mina gamla kläder. Vad är bättre än det?

Första gången som gatumusikant

Ehehh, såattee idag är en milstolpe nådd. Jag har äntligen mött en av mina nojor och ställt mig på gågatan med min hajdare, ensam (nej, bildbevis finns inte). Man kunde kanske tro att det är enkelt att göra det, i fall man liksom jag, är van vid att stå på scen och spela i band. Men det är faktiskt en sak att ha en keikka och en publik som är där för att lyssna på en, och en helt annan sak att gå ut på stan och inta en plats, göra den till sin och dessutom – våga be om pengar för det – i och med hatten då, som man försynt placerar på lagom avstånd mellan en själv och fotgängarna.
Det var till en början, enormt nervöst. Först skakade jag bara om händerna, vågade inte titta på folk, kände mig som en apa och som något formlöst, oplacerbart som stod där och hade ljud för mig. Men sen, så småningom, kom det en och annan och slängde några små slantar i min hatt. Började känna mig allt mer bekväm. Drog igenom min korta repertoar ett par gånger, ej felfritt – det är då attan hur svårt det ska vara att spela bra på en sådan där helvetesbälg. Men mitt i allt kändes allt närapå naturligt. Folk visade också sitt tycke för Mili som låg, liksom den brukar, och såg oförskämt uttråkad ut på sin filt bakom mig. En tant poängterade att hon ger pengar åt hunden och vad kunde jag nu invända mot det – det är bra med söt hund när man spelar. Det anade jag ju förstås redan innan. Efter en halvtimme tyckte jag att nu får det väl ändå vara nog, tittade i hatten och räknade till min stora förtjusning ihop närmare åtta euro! ÅTTA EURO på en halvtimme. Förstår ni vad det här betyder? Jo, att det är ett vinstbringande intresse. Med ens var hypomanin ett faktum och jag drog iväg till nästa ställe, till åstranden, där jag än mer självsäkert placerade Mili på sin plats och erövrade min kvadratmeter till scen. Även där gick det lägligt. Sju euro i hatten efter en annan halvtimme.
Nu är det enda jag kan få min hjärna att tänka på att VARFÖR HAR JAG INTE GJORT DET HÄR HELA SOMMAREN? Timlönen är ju attan bättre än på de två senaste jobb jag har haft och dessutom blir jag bättre på att spela och får lust att öva in flera dängor. Varför skulle det vara så svårt att dra det där ur röven? I morgon ska jag spela på ett burlesque-event i stan och det känns så mycket mindre nervöst och mer överkomligt efter dagens bravader – känner mig odödlig och närapå duktig*.


*INTE duktig. Ordet är för hemskt. Känner mig OKEJ, inte duktig.

Att möta en människa som mår bra är sällsynt

Men nu får det snart räcka, tycker jag. Det är ingen reda med något ju. Flyktingströmmar, kläder, mera kläder, sen att man ska sluta donera mera kläder för att folk har skänkt "för mycket". Varför får jag den elaka känslan av att vissa blandar ihop känslan av hur skönt det är att bli av med gamla lumpor med tillfredsställelsen över att kunna hjälpa?
Mitt i allt detta: tanken på att allt ter sig likt nåt slags uppstyltat race likt Hunger games, en dokusåpa fast den i det här fallet råkar handla om riktiga människors liv. Vissa dör och andra klarar sig över mållinjen där sen europeerna står och hurrar och hojtar med banderoller och hurrarop. Hurrarop och välkommen-skyltar, och sen: painu vittuun-skyltar i Nummela. En adress för en flyktingförläggning, på raden under: samma adress fast emot. Imorgon, nån jäkla tyst minut för ett Finland som är på väg att dö. Samtidigt: hela Citymarkets personal på utmarschering. På lördag, nån refugees welcome-picknick i parken. Konspiratörerna: 1. dom håller på att tömma Syrien så att Israel ska kunna utvidga och 2. det skickas terrorgrupper till Skandinavien. Hela tiden: snack om generalstrejk. Gänget SSS som åker karusell och gör bananas-beslut. Vänstern som når bottenplacering i popularitet. Taloustutkimus. Arbetslösheten. "Vi måste skapa arbeten." Självmorden. Depressionerna. Burnoutsen.

Mitt i allt tycker jag mig nå nåt slags klarhet. Det att jag på sista tiden har haft en känsla av att jag sällan pratar med någon människa som mår riktigt bra eller som är fullständigt frisk, det är inte rappakalja. Det är så det är nuförtiden. Människor är stötta och omruskade, hjälplösa, överarbetade, underarbetade, rädda, övergödda och rika, fattiga och alldeles desperata. Att möta en människa som mår bra är sällsynt.

Dagens leende

När jag scrollar runt bland de futtiga 55 namnen på adressen Asylförläggning till Borgå hittar jag först mammas namn, lite senare pappas namn och efter en stund, brorsans namn. Innan jag har hunnit trumpeta ut om grejen på FB har alltså min ursprungliga familj redan varit där och lämnat sina spår, antagligen helt i ovetskap om varandra. En sån sak får mig att le av jag vet inte vad för orsak. 100% representerar. Det vittnar bara om att nånting, nånstans gick väldigt rätt, även om mycket annat, futtigt, gick lite fel.

Sex punkter

1. Ja, ibland är det som att jag är på branten av ett stup, alldeles nära att braka in i nån slags enorm depression från vilken det skulle vara närapå omöjligt att ta sig nånstans. Ändå ser jag till att istället strutta vidare, lättsamt, ta den ena dagen efter den andra och inte göra så stor affär av nånting. Det blir liksom enklast så.

2. Gamla hunden har cancer i lymfkörtlarna. Sånt händer gamla hundar, och den här hunden har överlevt alla andra hundar av samma ras som bott i radonhuset på Brinkgatan, mina föräldrars hus alltså. Nu är det nog inte länge kvar. Man måste väl åka och hälsa på, känns bisarrt. Jag vet att jag kommer att gråta floder sen när man en dag åker dit med egen hund och den egna hunden ivrigt springer från rum till rum och letar efter sin vän som den inte fattar att nu är borta, för alltid.

3. Jag ska spela dragspel på ett burleskevent på lördag. Känns nervöst, jag ska vara iklädd fransk mundering och vem vet vad. Med såna där teatraliska event är det liksom alltid så att man ska klä om sig till ett nytt, mer sprittande jag som är extravagant och kiva. Nu trodde ni kanske att jag skulle fnysa nåt i stil med att "jag har aldrig riktigt förstått mig på det där", men se det har jag. Jag älskar att klä ut mig, det har jag gjort ända sen jag var barn. Sen avskyr jag teatraliska och utklädda människor för att man aldrig får något grepp om dom, men det är en annan sak.

4. Jag ska laga vispgröt idag, om vi bara har mannagryn hemma. Jag har längtat efter vispgröt i över ett år. Jag tror jag kommer att gråta när jag äter gröten sen, ungefär sådär som man gråter när man hör orden till Höstvisan nuförtiden.

5. Det luktar spyor i näsborrarna på mig. Eller så är det min sunkiga tröja som gör det. Fattar inte, minns inte att jag skulle ha spytt.

6. Nej, nu får jag nog ta och gå ut.

Normala människor 2

För att ingen normal människa ska ta åt sig nu när jag skriver att normala mänskor är fucked up i huvudena (det är dom fortfarande, men det är väl egentligen heller ingen nyhet?) så kan jag exemplifiera med en ytterst normal människa: min far. Han skriver till exempel en sån sak som att det har åskat sju gånger den här sommaren. Det är väl höjden av fucked-up-het att man har hållit räkning på hur många gånger det har åskat en sommar? Samtidigt som den infon endast är relevant och korrekt för de ställen som farsgobben har råkat vara på precis då när det har åskat. Nej vet ni alltså, normala människor.

Normala mänskor

Kära dagbok, jag har bland annat spenderat en dag med "normala" mänskor. Som vanligt är det de normala människorna som är mest fucked up i huvudena. Tumregeln när man umgås med normala människor är att man aldrig får konfrontera någon med något. Först sen när folk har gått, bakom ryggarna sen kan man prata om saker.

Surpuppig frågelista

Idag är jag är på ASDÅLIGT humör, känner mig som sörjan längst ner i bottnen av roskisen. Skulle borde buntas ihop, slås ihjäl och brännas opp. Jag duger ingenting till! Kom inte och hävda något annat.
Nu ska jag svara på lite frågor för det är skoj, jääätteskoooj titta på mig så skojigt det är *jag drar mungiporna åt sidan med fingrarna och tvångsler*. Frågorna härstammar härifrån.

Hur inspirerar du dig själv att göra saker som inte motiverar så mycket?
Säg det, den som vet.

Brukar du pausdansa? Till exempel när du skriver.
Pausdansa? Är det ett begrepp? Nej, jag pausdansar inte. För att jag är dömd att leva ett liv i olust och missnöje.

Vad gör du för att få kreativiteten att flöda om din skalle känns brutalt geggig och det inte går att dra ut något vettigt ur den?
Min skalle känns brutalt geggig hela tiden och det går inte att dra något vettigt ur den.

Vad ska jag bli när jag blir stor?
Jag är redan stor och jag är sörjan längst ner i roskisen. Heja mej!

Vad är meningen med livet?
Att titta på när andra har det roligt.

Münchens centralstation som förebild

Jag vet att det här är en konstig fråga men...
varför placeras inte flyktingarnas mottagningscentra mer i centrum av städerna? Ja, jag vet förstås en del av svaren själv redan; det skulle äventyra gator, verksamhet, butiksbusiness och stadsplanering, föda kaos och ostruktur och allt det där som man ANTAR och TROR att skulle hända. Men det finns egentligen inga konkreta bevis som skulle tyda på att flyktingförläggningar i centrum skulle måsta innebära nånting negativt.

Jag tycker att de där mottagningsplatserna blir så abstrakta och handgripligen långt ifrån en, när de finns nånstans i PANSIO till exempel. Och jag undrar, att finns det en annan slags plan och en tankegång bakom att placera dessa ställen utanför städerna – vill man skyffla problemet åt sidan så att vi finnar ska kunna låtsas om att det inte finns? Lite som att de hemska bilderna ska stanna i teverutan, och nu när hemskheterna har kommit inom landsgränserna, så fortsätter man skuffa undan dem så att de flesta förhoppningsvis inte ska behöva veta av dem.

Bild från Focus.de

Såg en artikel från München, min tillfälliga hemstad i ett år förlängesen. På centralstationen har nu tusentals flyktingar samlats i väntan på att åka vidare nån annanstans. Jag kan så bra föreställa mig hur det där händer där, hur det liksom faller sig helt naturligt att flyktingar samlas på centralstationen och att folk sen för kläder dit och hjälper, fixar tillfälligt boende och vad dom nu hittar på. Jag åkte ofta till Münchens Hauptbahnhof för att köpa en semla med pumpakärnor och sen bara hänga, kolla på folk, läsa tidningar och slattra – det här har nu inte nånting med något att göra, men jag vill bara försöka fånga en stämning och en känsla som bara "är rätt" där på stationen; som får en att villa hänga på en allmän plats för att den är välkomnande, på nåt sätt. Därför ter det sig liksom inte konstigt att det är helt okej att centralstationen just nu också blir en samlingsplats för flyktingar.
Och jag vill annars också understryka hur rätt Tyskland gör i allt just nu, hur Tyskland har förmått bli ett sånt exempelland i den här härvan, utan att nån kunde förutspå det. Det verkar bara som att man i Tyskland förhåller sig mest mänskligt, mest naturligt och mest självklart till den här katastrofen. Kan bara föreställa mig vilket ramaskri det skulle bli i Finland om flyktingar i stora mängder skulle börja hänga på Helsingfors centralstation. Myndigheter, poliser och lokala dårar skulle kopplas in på nolltid, liksom. Det skulle måsta "sopas rent" av nån outgrundlig anledning. Tur för oss finnar att vi ligger så pass i norr och i utkanten att få ens vill komma hit.

Ja, om nån missade poängen med den här texten, så var den alltså att jag gärna hellre hade haft flyktingarna mitt i stan, så att det 1. hade varit lättare att konkret gå dit och fråga om man kan hjälpa till på något sätt och 2. så att deras situation skulle vara nära inpå, till allmän påsyn, så att vi liksom förstår vad som händer här och nu i vårt land, istället för att de flesta bara ser tidningsrubriker och nyhetsrapporter.

Gotta er åt mina motgångar

Nu har jag då ordat vitt och brett på alla sociala forum om vem jag är och vart jag söker in. Ångrar mig egentligen ofta ganska fort att jag är sådär öppen och ocensurerad med vad jag företar mig – svenskfinland är ändå så futtajävla litet och totalsmockat med kulturstrebers redan som det är, så varför ens gå ut med sanningen om att man själv också har liknande ambitioner? Jag vet inte. Tycker bara inte att det finns något att dölja. Ingen har väl sagt att man ska hålla hemligt med vad man vill, men ändå är det som att folk kommer ut och ropar HURRAAA först när det visar sig att de har lyckats med något, så att de inte behöver bära skammen över att ha misslyckats. Jag resonerar som så, att om man är öppen med vad man gör, så behöver man aldrig skämmas för det, och om jag ger folk möjlighet att gotta sig litet åt mina motgångar, så – ja, det bjuder jag på.

Så att saken är nu den att jag har sökt in till en kurs som ska utveckla en i författarskap. Jag kommer antagligen inte in, för det lär vara hård konkurrens om de få platser som erbjuds, och jag är en dårvelfåntratt när det kommer till att visa vad jag kan och prestera när det gäller, så jag antar att jag får skriva på egen hand i höst. Men än så länge brinner det lilla hoppet! Och jag kommer i alla fall att fortsätta skriva oberoende om jag kommer in eller inte, det vet jag.

Substanser man behöver (åldrandet)

Emedan jag sitter här och försöker skriva nånting vettigt, nåt som inte går ut på romantiserande av det som var och tillbakablickande, suckande och stönande över att vara en dåligt konditionerad, åldrande varelse och allt som tillhör det, så kommer jag faktiskt att tänka på hur mycket som nuförtiden går ut på att man behöver det ena och det andra för att åstadkomma det ena och det andra.

Låt oss säga att man vill bli pigg och ska tänka lite skarpt, då behöver man kaffe. Ska man vara än mer fokuserad och få en känsla av flyt, då är det snus som gäller. Vill man uppnå en känsla av odödlighet och vafan-jag-bryr-mig-inte-alls, nu-är-det-fest-och-jag-dricker-öl, ja då ska man röka tobak. Vill man känna sig lite ordkonstnärlig och lustig, så behöver man öl. Vill man få några timmar att rulta undan i ett godtyckligt flyt i vilket man har glädjen att inte behöva åstadkomma nånting alls, ja då behöver man nåt som jag inte ska skriva om här. Vill man ta tag i sitt liv och börja göra lite gymnastiska övningar varje dag, ja då behöver man en pepp-grupp på internet som ser till att man håller sig till schemat. Okej, det där sista var kanske lite långsökt men ni fattar poängen.
Förut var det som att man bara behövde luft, kärlek och fint väder, en bok med tomma sidor och en passlig bänk nånstans och så kunde man sätta sig ner och bara vara, rita, skriva och drömma och vafan man nu sysslade med på den tiden när man ännu trodde att man var skit-speciell och att man skulle bli något stort eller helst nåt vanligt.

Jag gick idag med min skrivbok (som pretentiöst heter "Skuggornas bok", hej wicca) ner till Koroinens smygiga vattenfall och skrev följande:
"Här sitter jag i strålande solsken, en alldeles perfekt eftermiddag, med inte ett måste i världen – och är skitarg. Så arg så kläderna inte sitter som de ska, så svullen och förlamad i hjärncentra, arg på hunden är jag eftersom den blir rädd för mig när jag är arg, arg på min hand är jag, för att handskriften har gått ur min kropp. Och annars bara arg är jag, för att jag har låtit det gå så långt med min lättja och leda, att det plötsligt – nu när det skulle gälla – inte alls går att få tag i ett enda, vettigt resonemang som skulle ta mig nånstans. Och för att det överhuvudtaget inte är viktigt."

Okej, slut dravlat för idag.