Rapport

DOING! Jag är igen ett sånt här socialt mediamissfoster. Har perioder då jag inte skriver så mycket eller likar så mycket på FB och tänker att det är ganska skönt så, men så slirar det emellan ut och jag tycker att jag kommenterar och flåsar över var och varannan post. Nå väl. Man får förlåta sina skov.
Idag gör jag en konstig låt som är väldigt olik mig. Väldigt tyst, lugn och icke-framåtsträvande. Jag kallar den för Hej Gustavo, för att den påminner mig om musiken från den där ökenfilmen med Gustavo Santaolalla.

Dagens iakttagelser

1. Tiden! Vart går den? Jag vet att detta är en ytterst klyschig fråga men ändå så ständigt relevant. Vart for de senaste sjutton minuterna till exempel? Vad gjorde jag?

2. Jag är aldrig riktigt så bra som jag tror att jag är. Men ändå förvånansvärt bra.

3. Jag har börjat titta på jobbannonser. Jo, sådär går det. Jag fixar inte arbetslösheten riktigt fast jag har hur mycket som helst jag kunde göra som kunde hålla mig sysselsatt länge och som till och med göra mig försörjd. Jag tror att jag behöver ramar, tider och inrutade, konkreta uppgifter. Det är väl inget konstigt med det?

4. Jag skrev det här blogginlägget för att det är en halv timme tills jag ska gå. För att fylla ut tid. Det känns som att allt jag gör är fyller ut tid. (Var är passiooonen?!?!)

5. Jag har som en fuktig eld inuti mig.

6. Emellanåt är jag övertygad om att det ska bli världskrig och en liten jävel sitter och håller tummarna. Det är säkert väldigt dumt men jag vill ha nån form av radikal förändring. Jag skulle villa vara med om att bygga upp ett samhälle, inte se det långsamt bryta ner sig själv.

7. Jorden utanför påminner om en enorm övervattnad blomkruka.

8. Jag önskar att jag kunde se detaljerna bättre, och överlag; att jag vore full med finurliga formuleringar.

9. Sista snusprillan åkte in där. Nu är det bara jag och icke-beroendet.

10. Det är så obeskrivligt jävla viktigt med bra trummisar.

Och jo, en grej till:

11. Jag är så fruktansvärt, imbecillt trött på konsumtionssamhället. IKEA till exempel. Jag kom på varför jag älskar krukväxter och plantor så mycket. För att det är svårt att utnyttja någon i samband med dom, eller att nån ska ha utnyttjas för växters skull liksom. Man kan inte föreställa sig en enorm VÄXTINDUSTRI med barnarbetare och underbetalda asiater. Fast antagligen finns det också i form av banan- och palmoljeplantager. Men ändå grundtanken; växter behöver vatten och ljus och sen fixar dom resten själva, typ. Svårt att göra nån jäkla business av det.

Sjukt spännande med PKN

Alltså, håller på att få lite fel i huvudet när jag tänker på hur intressant det är det att Pertti Kurikan Nimipäivät ska representera Finland i Eurovisionen. Jag skulle plötsligt igen villa vara en fluga på väggen i musikvetarnas föreläsningsrum, lyssna på vad som diskuteras just nu. PKN ställer ju i högsta grad frågor som musikvetare har att göra med: vad är musik, vem representerar musiken, vad betyder en viss slags musik i ett visst sammanhang, vad innebär det att punk nu har tagit sig in på det glittriga eurovisionsfältet och vad innebär det att musikerna i fråga är funktionshindrade?

En åsikt som tydligen har kommit upp just nu är att "vi borde stöda funktionshindrade på andra sätt" än att hylla dom, rösta på dom och "skicka dom till Wien där dom får skämmas" (källa härifrån). Det här är en märklig synpunkt, som jag tycker att grundar sig på en uppfattning som gör skillnad mellan "vi och dom" och som vill förpassa funktionshindrade till sina egna arenor. Antagligen handlar det här till stor del om att man inte har en grundförståelse för hur väl PKN representerar just punk. Och det är här det blir så intressant just att PKN spelar punk, eftersom punken som musikstil utmanar, provocerar och ifrågasätter rådande förhållanden, både politiska och musikaliska. PKN utmanar alltså Eurovisionen inte bara genom att representera folk med funktionshinder, utan också genom att introducera en musikstil som Eurovisionen för det första aldrig tidigare har sett och för det andra genom sin rättframma attityd drar mattan under alla andra som spelar upp sig och på olika sätt bjuder på en show som inte representerar det de genomgående är, utan något som de tror att folk tycker om. Vilket musikindustrin till mångt och mycket handlar om!

Kommer det här att uppfattas som ett ställningstagande, en invit till funktionshindrade att fungera och tävla på samma arenor som alla andra? Dvs kommer deras sammanhang och historia att få folk att rösta på dom, eftersom det upplevs som viktigt?
Eller kommer punkare från hela Europa att se till att det är just punken som står i första rum och att dess ärliga och okonstlade budskap slår över allt vad alla andra artister försöker vara och representera?
Eller, är Europa ännu inte där vi är i Finland, kommer man att tycka att det är märkvärdigt, mystiskt och smaklöst att skicka en sån här grupp till en musiktävling?
Bland annat därför är Eurovisionen så SJUKT spännande. Jag är så himla glad för hur Finland röstade igår! Och kan inte vänta på att det blir maj!

UMK

Om röstningsresultatet säger jag bara; det känns konstigt att vara i majoritet! Men jag hoppas ju man får börja vänja sig vid det.

Nätet är din vän, datorn är din teve

Det förvånar mig alltid när jag läser meddelanden av folk som undrar om nån har säsongen av ett visst teveprogram "att låna". Som om teveserier, filmer och program fortfarande var konkreta objekt som nån "äger" och som att dessa fortfarande spreds omkring på blanka silvriga skivor.
Det finns ett släkte som uppgraderat sig från DVD-skivan, vi kan kalla dom för "nerladdarna". Dom laddar helt enkelt ner vad de vill se, vilket ju kan betraktas både som bra och dåligt. Jag skulle nu betrakta det enbart som besvärligt, eftersom det innebär extra filer och program på datorn och jag vet inte vad.

Eftersom det verkar vara så många som inte har upptäckt STREAMING så ska jag tipsa om mina bästa sidor från vilka jag ser mina favoritserier och filmer (ja, helt som youtube. Shit va).

Teveserier:
http://watchseries-online.ch/
Där finns nästan allt man kan behöva. Girls (inte för att jag sett, men förstått att folk ser), Parks & Recreations, Broad City, Walking Dead och min favorit: Episodes. Och en ny PÄRLA: Catastrophe. Och ja, Bachelor. Funkar inte denna sida eller hittar du inte vad du är ute efter så kör med http://watchseries.lt/. (Ibland ligger nåndera nere, det är lite så med illegala portaler, hehhe).

Filmer:
http://vodly.to/
Fantastisk filmsida. Lite bökig i utformningen kanske och alla stream-länkar funkar inte alltid, men helt klart värt besväret. Lägg väl märke till underkategorin dokumentärer. Pärlor, PÄRLOR hittas där! OBS. Av oförklarliga anledningar är sidan ibland nere eller sökfunktionen ur lag. Ge dig till tåls.

Och är det nåt speciellt som du vill se men som du inte hittar nånstans, så googla "watch ****** online". Kräver lite surf-vana men herregud, det är 2015 nu. Nätet är din vän, datorn är din teve. Varsågod.

Men så kommer solen

Eftersom jag har så lite att komma med nuförtiden så refererar jag för det första hit, ett så jäkla bra inlägg av Linnea igen. Hon sätter ord på så mycket jag också tänker på ibland och är ärlig och fin och ja, allt man kan önska sig (?). För det andra så tänkte jag berätta om natten; den var svår.
J har en ny praktikplats som han inte är speciellt nöjd med. Det är intressant det här med "matfilosofi" – man kan först tycka att ordet är pretentiöst och fånigt, men när man tänker vidare på vad det innebär så har ju faktiskt olika restauranger helt olika matfilosofier; dvs tankar om vad mat är och bör vara. J gjorde först praktik på ett öhm, till synes enklare ställe där man gör mest hamburgare och snabbmat, men på ett lite sundare sätt än de vanliga burgerkedjorna. Där hade man länge utvecklat recept och följde de noga; alla portioner vad noga ihopplanerade och det var aldrig nån fråga om vilka ingredienser som ska i. Först var han lite rädd för att inte hänga med för takten var snabb, men när han lärde sig hur man skulle göra allting, påminde jobbet om nån slags dans. Nu, på det här nya stället, som definitivt hör till de mera "fina ställena i stan", så testar man mera; man får lov att göra egna sallader och liknande, men istället för att låta ingredienserna tala för sig själv så använder man rester från förra veckan och dryper ner allt i olika såser och starka smaker. J hade gjort nån slags enkel sallad med salt, peppar och lite olja, men då hade kocken tyckt att herregud, det där smakar ju ingenting och drypt ner allt i vinäger och mer olja. Tänker bara att det kan vara lite besvärligt det där, speciellt om man är en sån där som J, som gärna ser ingredienserna "tala för sig själva" och inte gillar att "dölja" olika smaker så att salladerna i princip kunde bestå av sågspån i olja och gräddfil. Get the point?

Det var nu inte alls meningen att jag skulle skriva så mycket om det här, men sådär går det ibland. Poängen var att J nu är så stressad att han sover som nån slags skördetröska, vänder sig och snarkar, grymtar eller är vaken och gör samma saker. Jag kunde heller inte sova i natt utan låg och skrev en sång. Tänkte bjuda på refrängen för att jag tycker att den blev lite festlig. Nätter är jobbiga/roliga.

Refräng:

Men så kommer solen och
skövlar hela jorden och
bränner hela skogen och
torkar hela floden och
sen så kommer månen och
överfaller solen och
allting blir på riktigt och
ingenting är viktigt.

Hahahaahaah! Jag dör.

"Jag känner att...."

Jag går här hemma och funderar på uttrycket "jag känner att....".
Stöter på det allt mer och mer, antar att det härstammar från Sverige, det att man uttrycker att man "känner" det ena och det andra istället för att man "tycker". Ärligt talat, så tycker (obs TYCKER) jag att det uttrycket är lite småjobbigt av olika orsaker, bland annat för att det tycks vara väldigt pop att hela tiden hänvisa till känslor nuförtiden. Och problemet med att hänvisa till känslor är att påståendet i fråga inte behöver grunda sig på nån form av egentlig kunskap eller fakta, däremot kan man vitt och brett uttrycka hur man "känner" inför olika mer eller mindre viktiga frågor.
Stötte på en sån här diskussion i frågan om huruvida kvinnor ska gå topless eller inte. Då var det någon som "kände" att den skulle vara sexualiserad ifall brösten var bara, och menade att säkert många skulle "känna likadant".

Följaktligen hamnar vi i en situation då känslorna helt enkelt blir viktigare än själva frågan, dvs det är viktigare att inte kränka folks känslor än att tala om hur saker faktiskt är.

Dagens gärning

Fatta vad jag har gjort idag? Nå den här!

Tog några leksaker, målade om några grejer, klistrade på mosaik, var ute och samlade lav, alkottar och kvistar, limmade ihop allt och tadaa. Så jävla nöjd.

Heja, heja a cappella!

Jodå, så att det häran. Har tänkt på det här nu en stund, om det kan vara så att somliga är mer ljudkänsliga än andra? Logiken säger ju att det naturligtvis är på det sättet, men jag menar på ett sånt plan att vissa nästan går sönder när det låter för jävligt, medan andra hanterar det bättre?
Jag hör definitivt till kategorin av dom som [/&%€##"] bokstavligen..... tappar konceptena [/&%€#€##""] när nånting låter illa. Jag vill vrida om våta handukar och bita ihop mina tänder tills dom fnasar sönder mot varandra. Idag blev jag så glad när jag upptäckte att mitt lördagskvällslidande finns sparat på Youtube, så att jag kan dela härligheten och (förhoppningsvis) få lite medlidande? Eller nåt. (Tänk att jag lyssnade på 1,5 timmar sånt här.) Förlåt alla inblandade. Ni får igen skylla er själva för att ni sätter ut grejer på nätet.

Ögonblick på nätet

En dröm

Hade en så tydlig och intensiv dröm häromnatten. Det var nån form av resa med både bekanta och icke-bekanta, inte nån man var fäst vid sådär men ändå så att man visste vem man hörde ihop med på nåt mysko vis. Vi åkte med nån slags buss och tog en paus i nån mindre känd stad i Indien (!). Gick bland stökiga kaféer och butiker med meterhöga hyllor fullproppade med prylar och grejer, det var natt fast ändå livligt, allt var öppet, upplyst, billiga tyger flängde i luft som var fylld av allt möjligt. Det lustiga var att gatubilden var ett hörn i Borgå, det var helt Mellangatan och ett hörn i gamla stan i Borgå fast staden liksom hade öppnat sig inåt och mitt i allt var trång av liv och rörelse; som ett förvandlat, indiskt Borgå fullt av mänskor och kommers. Jag tappade mitt i allt bort mig, trodde gruppen var nånstans nära men så hade de gått - fann mig ensam och ganska rädd men ändå underligt lugn i sinnet, liksom exalterad fast det var skrämmande. Visste att det fanns en chans att jag var helt utelämnad åt intet men så kom jag ihåg att det fanns internetcaféer och jag förr eller senare kunde få fatt i nån via FB.

Sen i ett senare skede flög vi, högre och högre upp i nån slags underlig öppen flygmaskin-kombinerad bil. Och mitt i allt när vi hade närmat oss molnen så vi var riktigt nära så infann sig en konstig, kvav känsla som att luften tog slut. Rätt som det var stötte vi mot molnen med ett oväntat bump! Molnen var alltså hårda, som om gjorda av nån slags lätt studsig filt som omslöt allt. Där inne under molnen studsade också våra röster mot taket och kom tillbaka fadda och stumpiga. Det var konstigt och skrämmande, man höll på att kvävas nästan och måste fort åka neråt igen.

Limsakraft

Det sprakade till i datorskärmen idag när jag öppnade min limsa. Kraft i den limsan.

Just nu (inte ens rubriker kan jag skriva)

Internet känns på nåt sätt alldeles för busy för mig just nu; det händer alldeles för mycket, men allting känns deja vu, inget känns speciellt fräscht eller nytt, samma ord upprepar sig, samma mantran, samma hot om än ännu mer hotfullare utifrån yttre världen. Emellanåt händer det ju att nån häver ut sig nåt riktigt eftertänkt och uppseendeväckande och då smäller man till med tummen upp, sådär.
Men som att internet verkligen har förmågan att förändra och beröra? Jag vet inte.
När man tycker såhär är det naturligtvis ens inställning det är fel på, en själv det allt kommer ifrån.
Men jag orkar inte hänga på nätet just nu. Inte skriva här heller orkar jag (där blev jag ju nästan arg, vart f-n kom det ifrån?). Om nån vill ge mig ett ämne så är man välkommen.

Pertti Kurikan Nimipäivät och dagens underhållningsbransch

Nu ska jag skriva om något som jag tycker att är ganska besvärligt att skriva om, men som jag nog hamnar skriva lite om i varje fall; dvs utvecklingsstörda*. I och med Pertti Kurikan Nimipäiväts bidrag till eurovisionsuttagningen är det som att utvecklingsstörda har fått ytterligare uppmärksamhet i offentligheten och mer än så; de har fått lite av en cool-stämpel nästan. "Vi vanliga döda" har upptäckt det som vi uppfattar att är bäst med utvecklingsstörda; att de "saknar filter", att de säger precis vad de vill, att de inte tolkar sociala situationer och anpassar sig efter dem utan att de bara rätt igenom är som de är. Det klingar så väl med samtiden, det där.
Det är det här som är så svårt – att skriva om dom och vi, för det finns ju egentligen inte något dom eller vi – samhället har bara sett till att tilldela de utvecklingsstörda en titel, ett speciellt boende, och rättigheter som att leva ett värdigt mänskligt liv och bli omhändertagna samt tråkigheter som kommer i samband med det; till exempel att de i princip sällan får bestämma något alls, vilket säkert kan upplevas som väldigt frustrerande.

Men nu till Pertti Kurikan Nimipäivät. De skrev inte bara historia igår genom att gå vidare i UMK – de kickade röv på så många andra sätt också. Bland annat fick de programledarnas mer eller mindre tillgjorda och pinsamma frågor att framstå precis lika tillgjorda och pinsamma som de är, genom att inte spela med i deras krystade spel utan svara ärligt på frågorna och ta dom på allvar. Dessutom svarade de på frågorna med en självmedvetenhet, en stolthet och fyndighet som inte någon annan av deltagarna kunde motsvara. "Det må finnas många olika band, men det finns bara ett Pertti Kurikan Nimipäivät" eller nåt i den stilen. Hallå! Där drog de helt pokkana mattan under alla andra band. Sådär bara.

Jag tycker det är fascinerande, roligt och enormt lärorikt att utvecklingsstörda kan komma med de mest kloka utsagorna i dagens underhållningsvärld, samt att de genom att vara sig själva får de andra att framstå mer eller mindre som clowner. Det säger så mycket om hur underhållningsbranschen egentligen är idag.


* och jo, det finns säkerligen någon mer passande benämning än "utvecklingsstörda" idag, "funktionshindrade" säger en del men hur mycket bättre låter nu det egentligen? Föreslå nån om det finns nåt bättre.

Feel alive! Play Solitaire!

Solitaire. If you miss the feeling of being alive.

Dagarna och arbetet

Tänker att jag gärna skulle villa skriva nåt här igen (sådär ofta och intensivt som jag gjorde nån gång i tiden) men jag känner mig bara så lugn och nöjd (?) att det inte ens blir speciellt mycket tänkt! Galet! Utropstecken!! Jag älskar det här livet sen jag gick ut det där arma universitetet. Inte för att det erbjuder så mycket annat än frihet att välja vad man gör, men det är ju just det – frihet, vad är bättre än det? Tänkte på hur skamfullt det på många sätt känns att njuta så mycket av arbetslösheten som jag gör. Jag gjorde den här häromdan, vi har idéer om en barnbok med J, jag har flera musikprojekt i tankarna, ett bokprojekt på gång; jag har så mycket som ska göras och det känns inga angstigt med det alls inte. Det där med basinkomst känns mer angeläget än nånsin, men samtidigt så inte är väl basinkomst menat för såna som jag egentligen, som lever av luft, vind och vatten och är nöjd med kaffekopp och bra utsikt? Inte skulle ju nånting alls bli gjort om alla vore som jag? Samtidigt så tror jag nog att alla vill göra nånting, oroar mig med andra ord inte för att samhället skulle braka ihop om man införde basinkomst, men tänker samtidigt att kanske läget att göra det kanske inte är det bästa just nu? Med alla utbrända mänskor som skulle ge sin vänstra hand för att få lorva omkring i nattkläderna hela dagarna i ett par år, menar jag. Arbetssamhället är scary, det är allt jag har att konstatera.

Waidalal Waidalal. khalifa ould eidi & dimi mint abba

Vet inte vad jag kan säga om den här låten än att den är så sjukt bra på så många sätt. Så suggestiv, fängslande och rogivande.


Och denna om man vill ha en minst lika förtrollande låt men där hon sjunger i högre tonläge. Så sjukt fint så jag börjar gråta. (Och visst är det mysko hur den där "gitarren" (hehe) i början nästan bildligt porträtterar Mauretanien, vinden, blåsten och ris som flyger omkring där!? Eller så är jag bara ute och seglar).

Hong Kong och Mallorca, varsågod

Idag har jag äntligen börjat scanna diabilderna som farfar tagit på 60-talet under sina skumma affärsresor. Har överlag haft en sällsynt produktiv dag, vilket vi alla naturligtvis hurrar för. Och milde tid vilka pärlor där finns bland diabilderna. Här, Hong Kong och Mallorca, varsågod!

I love Lonttis

Idag när jag vaknade och såg ut genom fönstret så var det nån slags orienteringstävling på gång. Först tänkte jag bara att det var nån löpare som var så ivrig att hen hade ett tävlingsnummer på sin träningsjacka för att påminna sig om vilken stjärna hen är, men sen kom där än tre-fyra likadana efter varandra. Vid tågbron hittade vi en vit-orange kontroll och där hade också två fyllon med rollator slagit sig ner på första parkett, det var en sån bedårande kontrast mellan löparna som flämtande bromsade in vid kontrollen och sen fyllorna som halsade Finlandia-vodka intill och bråkade om vilken gata som nu sen egentligen är den där Lonttisvägen "se on se pitkä suora joka alkaa ihan tästä". I love Lonttis.

Finaste jag sett idag

////http://www.pappasparlor.com/