Dagarna och arbetet

Tänker att jag gärna skulle villa skriva nåt här igen (sådär ofta och intensivt som jag gjorde nån gång i tiden) men jag känner mig bara så lugn och nöjd (?) att det inte ens blir speciellt mycket tänkt! Galet! Utropstecken!! Jag älskar det här livet sen jag gick ut det där arma universitetet. Inte för att det erbjuder så mycket annat än frihet att välja vad man gör, men det är ju just det – frihet, vad är bättre än det? Tänkte på hur skamfullt det på många sätt känns att njuta så mycket av arbetslösheten som jag gör. Jag gjorde den här häromdan, vi har idéer om en barnbok med J, jag har flera musikprojekt i tankarna, ett bokprojekt på gång; jag har så mycket som ska göras och det känns inga angstigt med det alls inte. Det där med basinkomst känns mer angeläget än nånsin, men samtidigt så inte är väl basinkomst menat för såna som jag egentligen, som lever av luft, vind och vatten och är nöjd med kaffekopp och bra utsikt? Inte skulle ju nånting alls bli gjort om alla vore som jag? Samtidigt så tror jag nog att alla vill göra nånting, oroar mig med andra ord inte för att samhället skulle braka ihop om man införde basinkomst, men tänker samtidigt att kanske läget att göra det kanske inte är det bästa just nu? Med alla utbrända mänskor som skulle ge sin vänstra hand för att få lorva omkring i nattkläderna hela dagarna i ett par år, menar jag. Arbetssamhället är scary, det är allt jag har att konstatera.