Jag går här hemma och funderar på uttrycket "jag känner att....".
Stöter på det allt mer och mer, antar att det härstammar från Sverige, det att man uttrycker att man "känner" det ena och det andra istället för att man "tycker". Ärligt talat, så tycker (obs TYCKER) jag att det uttrycket är lite småjobbigt av olika orsaker, bland annat för att det tycks vara väldigt pop att hela tiden hänvisa till känslor nuförtiden. Och problemet med att hänvisa till känslor är att påståendet i fråga inte behöver grunda sig på nån form av egentlig kunskap eller fakta, däremot kan man vitt och brett uttrycka hur man "känner" inför olika mer eller mindre viktiga frågor.
Stötte på en sån här diskussion i frågan om huruvida kvinnor ska gå topless eller inte. Då var det någon som "kände" att den skulle vara sexualiserad ifall brösten var bara, och menade att säkert många skulle "känna likadant".
Följaktligen hamnar vi i en situation då känslorna helt enkelt blir viktigare än själva frågan, dvs det är viktigare att inte kränka folks känslor än att tala om hur saker faktiskt är.
4 comments:
Helt sant! Det som också stör mig är att 'jag känner'-språket tar edgen av konflikter. På ett förrädiskt vis. Det kan till exempel få som följd att precis allt kan tas tillbaka till 'hur jag känner', 'hur du känner' -> det finns kanske ingen plats att prata tex om att något är oppåt helvete. Istället blir allt ett slags subjektiverat tyckande och kännande.
precis!
Det värsta är ju att man inte alls talar om känslor om det finns ett "att" i meningen. Då är det en åsikt man för fram, under täckmantel av att tala om känslor. För andras känslor kan ju inte ifrågasättas, åsikter däremot nog. -> flum snömos, där inget betyder nåt längre. Förslappning av språket = förslappning av tanken.
sant det också.
Post a Comment