Alla ska ha ett brand

En sak till som konfunderar mig är det här med identitet och hur folk alltid verkar hitta "lådan" där dom hör hemma. Jag blev för en tid sen medlem i gruppen Ylioppilaskylän koirapuisto på FB och övre balken som visar profilbilder på gruppens medlemmar, består nästan bara av hund-och-människa-bilder. Jag och min hund här, jag och min hund där. Eller bara: min hund. (Jag ÄR min hund. Craziness.)
Det är nånting som jag inte får att gå ihop här. Har folk bara ett intresse? Och när dom hittar detta enda intresse; känner dom sig fullkomliga sen?

I senaste Studentbladet fanns en artikel, "U som i underlig". Den riktade sig till dom som "känner sig obekväma bland studentlivets halarorgier, skönsjungande djäknar och promillehaltiga köttmarknader" och istället längtar efter "en gemenskap där ens kunskaper i Star Trek-språket klingon genererar beundrande blickar." Den handlade om Föreningen för underliga intressen vid ÅA (FUI.)
Jag kunde vara intresserad av en sån här förening, om den inte uttryckligen sade sig intressera sig för underligheter. Det är det här resonemanget jag stör mig på - att man alltid ska vara antingen eller: är du inte normal så är du underlig, är du inte homo så är du hetero, är du inte kvinna så är du man, blablabla, är du inte vänster så är du höger, är du inte feminist så är du kvinnohatare, det här kunde hålla på i all evighet. Ve den som inte vet i vilken låda den hör hemma!
Jag kunde skriva under det första - jag känner mig inte bekväm med halargänget och hela det där studentblahajet. Men inte betyder det tamejfan att jag vill höra till någo "alla underligheters samlingspunkt - specialiserade på anime, sci-fi och fantasy." Jag avskyr anime och sci-fi, förstår genrernas kvaliteter, varför man gillar dom och det finns undantag och sådär, men genrerna talar inte till mig, hallå. Jag har aldrig ens sett Star-Trek! Jag vet inte om det är en film eller en teveserie och jag bryr mig inte. Poängen är denna: bara för att jag inte gillar halare och Brahe Djäknar så betyder det inte att jag är underlig. Och skulle man anta att jag är underlig, vad det nu sen kunde betyda, så betyder det inte att jag är en Star Trek och animefantast. Jag är varken dittan eller dattan; ibland gillar jag storstäder, ibland naturen, ibland är filmer bra, ibland ser jag på fotboll, nån gång har jag stopparock, ibland läser jag dikter, ibland horoskopen i Iltalehti.
Jag vill inte kategoriseras, men hela tiden stöter jag på det här fenomenet att det verkar som om det naturliga är att man ska höra någonstans. Det måste ju ha med kapitalismen att göra. Som en semivis man sa - folk har uppfostrats till att utveckla en säljande personlighet. Man ska veta vad man står för, vad som är ens brand. Ens kläder, den musik man lyssnar på, ens profilbild på FB, ens husdjur, ens vänner och den mat man äter - allt blir tillsammans den reklamskylt som innehåller ditt namn och en slogan, typ

"Erik - en jävel på golf".
"Matilda - vintagekjolar, kaffekoppar och solens strålar som kommer in på morgonen (och ja, min uuunderbara pojkvän)"

"Jonas - mezzenger at God of Love" 

"Milou - Svartvitt, stjärnor, tårar, smink och The Cure"

En låda med kåda

Åh, jag är den nologaste av nologa typer, en av dom som berättar nåt om nåt dom inte kan på ett språk dom inte kan. Den största fjanten och jubelidioten skådad på norra halvklotet: en mask, en överraskning, en felprintad affisch, en itukluven nåldyna. Jag vill ha en mjuk säng och en ryggmassage, en lektion i gång och i ansiktsmuskulaturens funktion. En pepparkvarn fylld med konfetti. Ett dynvar av plysch, en låda med kåda.
Idag är det fredag. I morgon är det en annan dag.

Guidandets våndor

Nu är det så att jag angstar igen och den här bloggen har utvecklats till ett slags utvältningsforum för diverse dynga och trettiårskris-topics. Jag ska guida på finska i museet igen i morgon. Ja, så intressant. Gäsp. Joja, vet nog att det är bara jag som gör allting större än det är, som tar problem av något som ingen kommer att ta någon större notis av. Nå, åtminstone har jag inte pratat om guidandet konstant hela dagen idag. Och jag har haft bara en rännskit, precis när jag fick reda på att jag ska guida imorgon. Annars har det här varit en helt normal dag.

Problemet med att guida på finska är att jag inte kan finska. Det fick jag igen erfara i hundparken idag. Jag kan inte prata. Jag vet inte hur man säger saker som att "hunden leker med sig själv" till exempel. Koira leikkii itse- ....öööh... -stäään? --llleen? -ään kanske? Keppi suussa-aan prkl. Om man inte kan prata ens om sin hund på finska, hur ska man då kunna prata om hundra år gamla instrument på finska? You tell me. It's a shit fucking guide tour. Där står man sen som ett fån och alla ser att man har ansträngt sig för att klä sig lite bättre men åh, så misslyckat det är, och herreguuud så pinsamt det är för alla när jag inte ens sen kan finska utan står och fnissar och stakar mig medan jag desperat försöker hitta ord från mitt gamla, slitna skolhäfte som jag (krampaktigt) håller i handen. Varför ska man behöva förnedra sig till den graden? Och igen och igen, och igen? När man vet att man aldrig kommer att bli bekväm med det där, när man vet att folk bara känner sig obekväma och alla bara mår illa? Ja, jag vet inte. Jag orkar inte tänka på det. Det är knappt så jag orkar förbereda mig. Jag vet att jag ändå inte gör som jag har planerat när jag väl står där, då är det bara improvisation som gäller. Man ser vad munnen får för sig att säga. "Betonilaatikko, piirtänyt 1968." Khyllä khyllä. Mest hatar jag nog ljudet av mig själv som uttalar ordet "Sibelius". Det är nånting så vasst och skört i sättet jag säger det på, nånting som avslöjar mig som icke-vetande, som amatör. Och hela tiden måste jag säga Sibelius, i olika former. "Sibeliuksella oli." "Hän keräsi Sibeliukseen liittyvää materialia." Och till sist: "Nyt kuunnellaan Sibeliuksen Finlandia". Efter det har jag lust att gå nånstans och rulla mig in i en gammal heltäckningsmatta. Nu govänner ska vi höra på en gammal nationalistisk pompa och ståt-låt från sekelskiftet 1800-1900. Också nazisterna har insett genomslagskraften i det här verket och använt det vid olika tillfällen.
Finlandia är ungefär den mest spyframkallande låt jag kan tänka mig, men det säger jag naturligtvis inte. Istället ler jag brett och anstränger mig för att gå så normalt som möjligt ut från estraden, in mot kassans befriande mörker, bort från skandalen, bort från pinsamheterna. Och så slår nån på Finlandia och där sitter publiken och halvsover eller vad dom nu gör. Jag står och skälver och kallsvettas bland knaggorna, kan varenda strof i låten. Tödödödödöttöttö. Aldrig har ett stycke musik påverkat mig så mycket, och på så fel sätt. Stackars mänsklighet.

Tänk om man vore pensionär

Idag är jag extremt moloken och dammig. Träffade en pensionärstant i hundparken och fick en liten påse med hundmat som hennes egen hund inte ville ha. Jag bara smalt när jag såg ner i påsen, för utöver maten hade hon också satt dit två tuggben och ett grisöra. Det är något alldeles speciellt med mänskor som är snälla utan att de behöver vara det.
Sen var det färdigt för mig, och jag drabbades av den där extremt deprimerande känslan av att oj gud vad allt är fint idag och tänk om man kunde dö snart, blah blah, jag vill själv också vara pensionär. Det är en mycket överväldigande känsla som gör att man känner sig lite som om man vore i en musikal eller som om allt inte vore helt på riktigt. Känslan kommer ibland när man har ledigt, oftast oplanerat ledigt, precis som idag. Och ofta är det lite blåsigt, det är vår, man håller inte reda på vad klockan är och det är soligt. Då slår den erbarmliga känslan till: tänk om man vore pensionär och hade levt största delen av sitt liv! Jag hatar den känslojäveln för den är så äkta.

April

Så har den här månaden gått till historien utan att ha ställt till med så värst mycket. Usch så uppgivet det där nu lät. Men jag börjar liksom fatta att nu är det snart sommar, den kommer med sina nöjen och sina pissluktande olyckor.

Den här månaden har jag åstadkommit en hel del. Bland annat har jag kurerat ett svampinfekterat hundöra med äppelcidervinäger. Trodde nog inte riktigt på det själv måste jag erkänna, men visst attan gick svampen om på några dagar bara. Utöver det har jag gått otaliga kilometer, säkert fler kilometer än jag nånsin tidigare har gått i mitt liv på en månad. Under dessa promenader har jag försökt fota lite, för att minnas att man går och vart man går.

Dom bygger om gården där det bott en gammal gubbe som tittat misstänkt på allt. Undrar just var han nu håller hus/om han har sålt huset/om han är nån annanstans och tittar misstänkt på saker.

Ett sånt där hus i Lonttis

 Här går man mellan husn i Lonttis

Här har dom ritat på väggen. Och det verkar inte störa nån. Konstigt, det är ju ändå ett trähus, dom ska ju vara PITTORÄSKA.

Här dundrar tåget ut genom Lonttis

Mili tar en svängom vid postlådorna

Fjutte undrar om det är nåt bra på teve ikväll

Mili har hittat en handske igen

 Ett hus som var fult

En avlagd butik med en groda på dörren

Mili and the train

Vattenverket, eller vad det nu är, det där runda huset mitt på ängen dit mot Halis

Mili illustrerar väggmålningarna

...och drar opp handskar. Jag fattar inte hur den kan hitta handskar överallt.

Ett rör

 Ett rör och en hundröv

Ett fint hus i Raunistula

Mili hittar omväxlingsvis vantar

Arbete igen

Så ska jag jobba igen jag, och maten smakar inte, sömnen är sprucken, i huvudet spelas filmen "Lotta går till jobbet" opponer opponer, repeat och rewind. Och så till råga på allt så gick hunden och spydde på mig, sängen och mina nybytta lakan igår natt vid halvettiden. Jag tänkte bara att värst vad här luktar fjärt mittiallt och så kände jag efter och hittade en våt jävla massa som ramlade ner mellan mej och lakanen. Hunden hade ätit skit igen nånstans. Huj helvete, det här livet ibland. Inget glamouröst solskenspromenerande precis alltid.
Men till saken. Hur fan kan man ha burnoutsymptom utan att ens ha jobbat? Det är alltid värst innan, men inte blir det så mycket bättre av att komma in i lunken. Kommer det upp krav i någon form blåser sig magen upp som en ballong och jag hamnar ligga på vessagolvet och trycka ut luft innan jag tar itu med sakerna. Jag försöker hålla mig lugn, ge ett lugnt intryck och göra saker i vettig takt, men inombords är det krig och uppror. En kamp mot klockan; må den nu satan fan snart bli halvfyra så jag kan ge mig iväg.
Inte har jag ens något som egentligen händer efter att jag slutar jobba, bara en känsla av att vara fri från blickar och osynliga bojor, avtal och elände. Jag kan aldrig bli van vid såna här chef-anställd-förhållanden, att man ska skratta och ta kaffepauser och prata om familj och skräp tillsammans med en som bestämmer över en, tjänar mera pengar än en och kan hitta på vad som helst åt en att göra. Jag antar att jag bara aldrig har varit på en arbetsplats där jag på riktigt skulle trivas och känna mig meningsfull. Som jag längtar tills jag får gå hem och vara herre över mitt eget liv.

Svammel på olika vis

Jag gillar nog deadlines jag. Nä, inte är jag ens ironisk. Deadlines gör att man har chansen att sätta sig ner och göra klart saker som man annars bara har angstat över. Den här veckan kommer, om allt vill sig väl, att bli den mest produktiva veckan på över ett år. Det är helt sjukt att tänka på det. På en dag har jag läst mig igenom en bökig kurs som annars skulle ha tagit en hel termin. Ok, nu ska jag inte skryta - jag har knappt lärt mig någonting. Det handlar om saker som jag redan kan, eller som jag åtminstone har någonting att säga om: nostalgisering, dagdrömmandets och väntandets kulturella betydelse, rutinernas betydelse, gatornas betydelse för mänskligt umgänge, andra fucking betydelser, om mediers framställning av dittan och dattan, om elaka vitsar och deras betydelse, om kulturanalys och ja, you name it, it's folkloristics, and I LOVE it. Och jag räknar med att kunna svamla ihop tentsvaren. Nä, inte svamla på en 21-årings vis utan på en erfaren snart 32-årings vis. Hehe.
Jag e nog så ten years ago...

Möjligheter med trådtelefoner

Apropå Freddes inlägg om grejer som hen saknar, så är det många saker där som jag också saknar, bland annat trådtelefonerna. Det var bättre ljud i dom och man slapp känslan av att det går små elektriska impulser genom huvudet på en hela tiden när man pratar. Dessutom tilltalar det mig att telefonen konstant hålls på ett ställe och att man endast där är nåbar, att man till exempel inte behöver snäsa av telefonförsäljare när man är ute och fågelskådar och precis har spanat in en sällsynt nötskrika.

Under trådtelefonernas tid nån gång på gränsen mellan 80- och 90-talet brukade jag ringa till gamla tanter och låtsas att jag var deras barnbarn (presenterade mig bara som "ditt barnbarn" - "Aj vem?" - "Gissa") och sen så hade vi en trevlig pratstund och jag hittade på saker jag hade gjort och svarade snällt på frågor. Att tanterna antagligen senare blev beskyllda för att ha blivit dementa tänkte jag inte på.
Jag brukade också ringa till gratis sexlinjer för att öva på min finska. Det gick bra. "Mitä sä teet?". "Mä kakkaan." "Aijaa."

Vårbilder

Mignonägg på bussen. Det var inte så lyckat kan jag berätta. Slutade med att man tryckte i sig ägget med skal och allt.



Man undrar ju om det blåste på päronplantagen, eller någo.



En av dom mer lyckade måltiderna



En riktigt lyckad måltid



Staket nära mig men det river dom nog snart ner







Man måste ju fota medan det står kvar







Det här lär få stå ett tag till



Här skuttar hundfan



Här växer det grodor

Min befängda FB-sida

Min FB-sida är festligast i världen (om man bortser Fjuttes FB-sida). Det finns såna som inte kan titta på den utan som börjar må illa och måste gå bort när de ser den, ungefär som när man läser HBL.
Det figurerar mycket babysar på min FB-sida, också bilder av mat, kaffe- och tekoppar eller så "konstnärliga" foton på ätstörda brudar som ser ut som att de sprungit ut i balklänning och korsett i skogen och sen tappat bort sig. Sen finns det mycket new age-blaj också, och en hel del lösryckta konspirationsteorier. Jag lever i ett hat-kärleksförhållande till min FB-sida.
Idag morse var där en bild på en biceps. Jag har alltså vänner som inte bara har muskler, utan som även fotar sina muskler och sätter dom på FB. Det ni.

Klagobloggen vol. 17254

I natt låg jag vaken och tänkte att jag måste skriva om hela kandidatuppsatsen. Plötsligt var det helt klart för mig varför det har varit så svårt att skriva överhuvudtaget - det är ju för att mitt grepp har varit rent åt helvete. Jag har gjort olika kategorier av pop, rock och sen kvinnliga artister. Orkar inte gå in på vad min uppsats nu ska handla om för bara att nämna det gör mig så fucking uttråkad och samtidigt rabiat, men i alla fall - ramverket har varit rent åt helvete. Jag insåg att jag bara måste ta upp vad jag vill ta upp och sedan kategorisera. Man gör kategorier efteråt om det behövs, annars kan man skita i dom. Jag tycker ju inte om kategorier ens från första början, så varför klämma in saker i såna?
Varför berättar jag nu det här då, ja det kan man ju fråga sig. Har ett behov av att stjälpa ut text här istället för att skriva på den där helvetes uppsatsen. Jag insåg annat i natt också, nämligen att man i den här 30-årsåldern ska akta sig för att bli bitter, en jävla bitterfitta som bara klagar och domderar och motargumenterar på internet. Det är så jävla lätt hänt, speciellt nu när man knappt träffar andra mänskor längre (det är ju i och för sig också alarmerande - bekantskapskretsen? Vad hände med den? Hade dom alla piss i huvudet eller är det man själv? Varför är jag nöjd med en telefon som så gott som aldrig ringer?). Man uppfinner ett muka-socialt sätt att umgås på nätet istället, dvs läser folks bloggar och hittar fel i det mesta och kommer med motargument, läser slarvigt och skriver dåliga kommentarer som man sen ångrar.
Varför ständigt denna negativitet? Jag ville aldrig bli sånhän, jag ville aldrig bli hooked på Bejeweled heller. Jonas Gardell skriver så bra i sin status på FB idag: ”Snälla Jonas, hur kan du vara så PRODUKTIV? Skriva böcker, tv-serier, showa och twittra?” Den skakande sanningen: Jag spelar inte Wordfeud." Den statusen kom som ett slag i ansiktet på mig, ett ämbar kallt vatten hällt ner i nacken på mig, en fet majonässmörgås opptryckt rätt i fejset på mig: varför har jag stagnerat? Varför gör jag inte saker som förr? Varför kopplar jag inte in mikrofonen? Varför detta rullande i eget missnöje och klagande på allt medan den enda som hindrar en från att göra saker är en själv?

Sen det andra man ska akta sig för i den här åldern är tydligen för att ge upp totalt. Man måste sätta upp någo slags riktlinjer som man sen håller, för annars tycks det barka rent åt helvete, jag menar - jag bryr mig fan inte alls längre. Jag har inga ambitioner, tror jag i alla fall, dom försvann förlängesen. Jag tror alltid att jag nånstans längst inne är bestämd och målmedveten och att jag nog håller deadlinesen när det är måsta på, men se där sitter jag sen förvånad och kollar på datumet, att jaha jaha. Det var i dag allt skulle vara klart men det är det ju inte. Just så, just så. En ostsmörgås?
Jag är nöjd så länge jag har råd med Vaasan ruisleivät och så länge jag får ha hunden lös utan att det kommer gubbar klädda i neonvästar och kamouflagekläder och tillrättavisar mig.
Förresten, det tänkte jag också på i natt: varför har man neonväst OCH kamouflagekläder? Tar dom inte ut varandra? Först har man kamouflagekläder så att man inte syns, och sen drar man på sig en neonväst så att man ser ut som en självlysande reklampelare. Kunde dom inte ha vanliga kläder bara? Eller så bestämma sig för om dom verkligen vill synas, eller inte alls synas.

Hunnablogg

Min hund nämns i en blogg. Hehehehe. Fauni juoksi puolivuotiaan labradori - Milin kanssa. Inte är det någo speciellt med det, och inte är Mili nån labrador. Jag håller nog bara på att bli lite tokig. Hundtokig. Och hunn har hamnat i en hunnablogg på finska i Åbo. Jag är nu bara så förundrad över det här livet. Sku nu bara berätta det.

Apropå det här med lösa hundar...

...så har dagen varit bra, förutom att den slutade erbarmligt dåligt. Jag hade gått på en av de där riktigt fantastiska promenaderna med hunden; den gick lös och lydde fint, vi hittade en sockel till ett hus, den lekte ovanpå och inuti och utanför sockeln, sprang galet opp och ner längs med backarna som välver ner mot ån, kom när jag sa, var ett jävla fantastiskt exemplar av hund bara. Och jag var stolt och satte mig ner vid korset på biskopsudden och plockade bort kardborrar från mina strumpbyxor.
Så, ur ingenstans kommer två gubbar från Åbos nånting-luonto-nånting i samarbete med polisen, styltande i neonvästar och maasto-kläder. Och ena säger att nyt tää on tämmöstä et koiran on pidettävä kytkettynä, onhan lintujen pesintäaika, on tullut paljon valituksia että koirat juoksee täällä täysin vapaana ja sitä ja tätä. "Ai en mä sitä tiennytkään", säger jag och ljuger inte ens, och då muttrar den andra gubben i mustaschen, snusförnuftigt, att "joo, niin moni sanoo". Att hehe, satan. Fint försök, flicka lilla. Upp ur fickan fiskar första gobben ett PAPPER och jag tänker att jaha, blir det böter så börjar jag på riktigt att gråta. Men på pappret står bara att hunden under alla omständigheter alltid ska vara kopplad, i 30 olika formuleringar på finska.

Hemåt går jag sen, sur, med kopplad hund, med papper i hand och med tankarna på förbannade München i huvudet, på Isar-floden och hundarna som sprang lösa där - alla. Och allt funkade, hundarna hälsade snabbt och sprang sen vidare. Som ett välsmort maskineri gick och sprang lösa mänskor och lösa hundar om och kring varandra, OHNE PROBLEM. Och fåglarna häckade runt i kring, OHNE PROBLEM. Det som folk inte fattar här är att hundar inte är så satans intresserade av andra hundar - OM DE FÅR LOV ATT TRÄFFA DOM BARA OCH INTE TVINGAS STÖNA EFTER DOM BAKOM NÅNS BEN I STRYPKOPPEL.
Om nån hade kopplad hund i Tyskland så ansågs den vara oförstående gentemot sitt djur. Att es ist nicht gut für die psyke des hundes. Hahaha. Tyskarna kan det här med alltings välmående - både sitt eget och sina husdjurs, och sen hur ens husdjurs och ens eget välmående kan påverka varandra och samarbeta. Och satan, jag vill ha lite av Tysklands hundmentalitet hit, tack. Har varit så förbannat nöjd när jag sett hunden rulta runt på ängarna och i vild glädje kastat sig över gamla handskar och käppar (och fågelungar, nä skoja bara). Men nä, hundfan ska inte få ha nåt roligt i Finland. Dit till hundparken kan man gå och ha skoj, prata skit med andra hundägare, se hur hunden får stryk eller stressar ihjäl sig. Att där kan både hundar och mänskor sen tvångssocialisera sig på inrutat område. Satans jävla käpp-i-rövknullade Finland.

Och det är ju lite paradoxalt, för det är just för att jag har haft hunden lös som den lyder så bra. Om alla hundar skulle få vara lösa skulle vi inte ha några skällande och störda, ständigt kopplade nervvrak till hundar, utan duktiga hundar som skulle komma när man ropar och inte gå och rota i fågelbon eller skrämma gamla tanter. Men det är det ingen som tycks fundera på. Förbjud, förbjud istället för att tänka långsiktigt, det kunde vara Nordens slogan, satan.
Kunde man inte införa nåt slags "hundkörkort" - de som har koll på sin hund skulle få lov att "köra inssi" med den och sen - om den visar sig lyda - få lov att ha den lös och få ett hundkörkort, så skulle hundpoliserna kunna gå runt och runka till ljudet av sina egna röster som frågar att onks sull korttiii?

Freier Hund auf dem Eis, perkele.

Who are you?

Den sannfinländska riksdagsledamoten James Hirvisaaris assistent Helena Eronen föreslår obligatoriska märken som kunde bäras på ärmen för utlänningar som bor i Finland. Märket kunde informera polisen om personens etniska bakgrund, och polisen skulle då inte behöva fråga om deras identitet, skrev Eronen i en blogg i tidningen Uusi Suomi.
JA FÖR DET ÄR JU SÅ FÖRBANNAT JOBBIGT ATT FRÅGA FOLK VARIFRÅN DOM KOMMER OCH VEM DOM ÄR.

Så var det sagt och snart är det gjort

Nämen herrigud, är det redan 11 april?!
Nu ska jag just ta mig samman och göra något lite halft olagligt, nämligen stjäla lite bordsdelar från granngårdens förråd så att jag kan sätta mig ner och skriva klart min kandi. Jag fick nämligen just veta att kandin ska vara klar nästa vecka, så nu är det bara att få skiten avverkad, inga konstigheter.

För mig funkar det alltid bäst att varva psykiskt och intellektuellt arbete med fysiskt: dvs man 1. bär in delar som blir ett bord, vid vilket man sen 2. sätter sig och skriver klart skiten.
Så var det sagt och snart är det gjort, säger jag som Mikko sa i tiderna.


Now it's just to get shit felled, no funny business.


Nämen titta! Så har jag ett skrivbord i köket.
(Här borde jag så klart passa på att sätta in en träffande, poetiskt beskrivande ryggtavla av mig själv; sittande, tänkande, så ertappad, så ovetande av kameran. But you're so not gonna get it.)


Och det ser så förbannat hemtrevligt ut hos mig också, så jag slänger in en bild på "vardagsrummet" också, eller vad man ska kalla rummet som en etta innebär.


Och så den obligatoriska bilden på hunden som vid det här laget har fått "olycklig hund"-blicken.
Jag vet att jag borde sätta in lite bilder där den springer och ser belåten ut, bara för att ingen ska få några idéer om att jag är en dålig hundägare. Istället sätter jag bara in bilder på miserabel-looking hund. Men det är ju så festligt med den där "jag är en så sjukt olycklig och missförstådd hund"-blicken.

Ett icke-vetenskapligt inlägg om ägg och smör

Först var smöret slut och nu är det äggen. Vart fan har alla ägg tagit vägen? What's going on? Kan nån ge en vettig förklaring till att hyllor nu gapar tomma i butiken när dom aldrig under min livstid på det här sättet har gjort det förr? Är det något med fri marknadsekonomi? Är det ryssarna som köper alla ägg? Är det för att EU-direktiven har ändrats (som är den officiella förklaringen) och burarna nu ska vara större och det tar tid för hönsgårdarna att bygga ut? Kan hönsgårdarna verkligen sådär bara lägga ner och bygga ut? Dom måste väl attan tjäna pengar dom också? Säljer dom äggen till bättre betalande? Varför så tyst om det? Hallå hallå? Borde man skaffa egna hönor? Det finns inga ägg i butikerna! Och ingen berättar varför dom har gjort den här missen att dom inte har kunnat säkra äggbeståndet. Inte sa dom något om smöret heller, jo någo officiella utlåtanden som jag inte trodde på.
Kanske är jag bara överkänslig men jag tycker fan det är alarmerande när varor tar slut bara sådär. Det kan i sin tur betyda att vad som helst kan ta slut och så vidare. Nästa steg är att det är shejkarna i Arabien som betalar bäst för finsk säd och voilá, så har vi inget bröd i hyllorna, bara pumpernickel från Holland. Borde man börja hamstra? Helt seriöst, man borde naturligtvis ha ett skåp med konserver och torkade grejer så att man klarar sig ett år i alla fall. För vad vet man vad för framtid vi har att gå till mötes. Jag är uppriktigt omskakad och orolig och vill än mer dra i gång det där självhushållet.

Can chicken farms really like that just lay down and expand?
Google Translate rules nog ibland:)

Kamptraaschan!

I did a kamptrasa and it was an instant success.

Happy eggster!

Trevlighet

Det är inte förrän jag har läst den riktigt fina boken Sedan jag kom till Moskva av Anna-Lena Laurén som jag har tänkt på det här med trevlighet som en klassfråga. Laurén beskriver en av sina vänner, en engelsman som kommer från Englands överklass och talar rp-engelska, som artig, belevad och framför allt så utomordentligt trevlig. Och jag känner igen mig i det där.
Jag är ett typisk medelklassbarn, har aldrig upplevt några större komplikationer i livet och det har alltid setts som en självklarhet att man ska gå till gymnasiet och sen studera och hela det där böket, blah blah, skäms skäms. Mina mor- och farföräldrar kunde odla åkrar, mjölka kossor, bygga stugor och mura fantastiska kakelugnar och min morfar var den buttraste mänska jag nånsin har träffat.
Mina föräldrar kan inte ens kakla ett golv själva, men attan att de kan smila upp sig för arbetare som sen kaklar åt dom, snällt betala och sen själva diskutera böcker och folks egentliga intentioner till exempel, i timmar. De hör väl till nån nyintellektuell sextitalsvåg (?) eller vad vet jag. Hur som helst, så har det även i min familj prioriterats att man ska vara trevlig, framför allt. Min farmor skröt alltid med att min pappa som barn var det artigaste barn man kunde tänka sig - och visst, det kan jag tro. Min pappa är så artig och belevad att han nästan fastnar i nicknings- och bockningsrörelsen varje gång han ska hälsa på mänskor. Jag har alltid upplevt det som lite besvärande, men inte helt förstått varför.
Anna-Lena skriver nåt som verkligen öppnar ögonen för mig, nämligen att trevlighet inte kommer naturligt, utan att det är något man lär sig. Jag har aldrig tänkt på det, men nu när jag gör det så inser jag hur mycket energi jag i mitt liv har lagt på att ge ett trevligt intryck, och hur fucking utmattande det är. I tonåren revolterade jag genom att må skit och vara sur, omåttligt jävla sur och icke-leende, men ju äldre och vuxnare jag har blivit, desto mer har den där tvångstrevligheten igen smugit sig på mig. Och jag vet inte ens varifrån den kommer, men tydligen har det satts nån slags vikt på trevlighet i min uppfostran, att man alltid ska smila upp sig som fan inför nya mänskor. Är det så man gör i medelklasskretsar? Det är paradoxalt, för man kan ju slå sig i backen på att de flesta mänskor mer gillar de typerna som inte smilar så förbannat. Samtidigt är det enklare att prata med trevliga mänskor. Trevlighet funkar, det smittar av sig som en jävla epidemi. Folk gillar trevliga mänskor och vill ha dom med överallt. Vart man än går så måste man dessutom hålla upp trevlighetsmasken, för man kan ju inte visa sig vara något annat än det man redan har visat sig vara, och så måste man supa sig full för att överhuvudtaget orka vara med folk, och så vidare. Där har vi the happy middle class life i ett nötskal.
När jag träffar mänskor som är lika jävla trevliga som jag själv, så brukar jag försöka leta där bakom den där satans trevligheten och ta reda på om det finns en mänska där under. När jag träffar mänskor som inte är speciellt trevliga, brukar jag bombardera dom med trevlighet tills vi båda äcklas och måste se bort.

Ett annat uttryck som nu slår mig som ett typiskt medelklassuttryck: det här med att man mår så dåligt att man inte orkar hålla upp masken.
Vilken jävla mask? Vad är det man ska hålla upp? Sätt ner masken då, för bövelen.

Mili Chkan - kaos sakta men säkert

Min hund är en spridare av kaos, en stilla förespråkade av oordning. Igår gick vi förbi ett byggställe, och den plockade upp en fyrkantig plastsak, som den sedan bar på i tie meter och släppte vid ett övergångsställe.
Grejer byter plats, hålls inte där dom lämnas, landar nånstans där dom inte hör hemma, och Mili låtsas som ingenting. Mili Chkan är en tyst revolt mot ordningssamhället.