Klagobloggen vol. 17254

I natt låg jag vaken och tänkte att jag måste skriva om hela kandidatuppsatsen. Plötsligt var det helt klart för mig varför det har varit så svårt att skriva överhuvudtaget - det är ju för att mitt grepp har varit rent åt helvete. Jag har gjort olika kategorier av pop, rock och sen kvinnliga artister. Orkar inte gå in på vad min uppsats nu ska handla om för bara att nämna det gör mig så fucking uttråkad och samtidigt rabiat, men i alla fall - ramverket har varit rent åt helvete. Jag insåg att jag bara måste ta upp vad jag vill ta upp och sedan kategorisera. Man gör kategorier efteråt om det behövs, annars kan man skita i dom. Jag tycker ju inte om kategorier ens från första början, så varför klämma in saker i såna?
Varför berättar jag nu det här då, ja det kan man ju fråga sig. Har ett behov av att stjälpa ut text här istället för att skriva på den där helvetes uppsatsen. Jag insåg annat i natt också, nämligen att man i den här 30-årsåldern ska akta sig för att bli bitter, en jävla bitterfitta som bara klagar och domderar och motargumenterar på internet. Det är så jävla lätt hänt, speciellt nu när man knappt träffar andra mänskor längre (det är ju i och för sig också alarmerande - bekantskapskretsen? Vad hände med den? Hade dom alla piss i huvudet eller är det man själv? Varför är jag nöjd med en telefon som så gott som aldrig ringer?). Man uppfinner ett muka-socialt sätt att umgås på nätet istället, dvs läser folks bloggar och hittar fel i det mesta och kommer med motargument, läser slarvigt och skriver dåliga kommentarer som man sen ångrar.
Varför ständigt denna negativitet? Jag ville aldrig bli sånhän, jag ville aldrig bli hooked på Bejeweled heller. Jonas Gardell skriver så bra i sin status på FB idag: ”Snälla Jonas, hur kan du vara så PRODUKTIV? Skriva böcker, tv-serier, showa och twittra?” Den skakande sanningen: Jag spelar inte Wordfeud." Den statusen kom som ett slag i ansiktet på mig, ett ämbar kallt vatten hällt ner i nacken på mig, en fet majonässmörgås opptryckt rätt i fejset på mig: varför har jag stagnerat? Varför gör jag inte saker som förr? Varför kopplar jag inte in mikrofonen? Varför detta rullande i eget missnöje och klagande på allt medan den enda som hindrar en från att göra saker är en själv?

Sen det andra man ska akta sig för i den här åldern är tydligen för att ge upp totalt. Man måste sätta upp någo slags riktlinjer som man sen håller, för annars tycks det barka rent åt helvete, jag menar - jag bryr mig fan inte alls längre. Jag har inga ambitioner, tror jag i alla fall, dom försvann förlängesen. Jag tror alltid att jag nånstans längst inne är bestämd och målmedveten och att jag nog håller deadlinesen när det är måsta på, men se där sitter jag sen förvånad och kollar på datumet, att jaha jaha. Det var i dag allt skulle vara klart men det är det ju inte. Just så, just så. En ostsmörgås?
Jag är nöjd så länge jag har råd med Vaasan ruisleivät och så länge jag får ha hunden lös utan att det kommer gubbar klädda i neonvästar och kamouflagekläder och tillrättavisar mig.
Förresten, det tänkte jag också på i natt: varför har man neonväst OCH kamouflagekläder? Tar dom inte ut varandra? Först har man kamouflagekläder så att man inte syns, och sen drar man på sig en neonväst så att man ser ut som en självlysande reklampelare. Kunde dom inte ha vanliga kläder bara? Eller så bestämma sig för om dom verkligen vill synas, eller inte alls synas.