Det är nånting som jag inte får att gå ihop här. Har folk bara ett intresse? Och när dom hittar detta enda intresse; känner dom sig fullkomliga sen?
I senaste Studentbladet fanns en artikel, "U som i underlig". Den riktade sig till dom som "känner sig obekväma bland studentlivets halarorgier, skönsjungande djäknar och promillehaltiga köttmarknader" och istället längtar efter "en gemenskap där ens kunskaper i Star Trek-språket klingon genererar beundrande blickar." Den handlade om Föreningen för underliga intressen vid ÅA (FUI.)
Jag kunde vara intresserad av en sån här förening, om den inte uttryckligen sade sig intressera sig för underligheter. Det är det här resonemanget jag stör mig på - att man alltid ska vara antingen eller: är du inte normal så är du underlig, är du inte homo så är du hetero, är du inte kvinna så är du man, blablabla, är du inte vänster så är du höger, är du inte feminist så är du kvinnohatare, det här kunde hålla på i all evighet. Ve den som inte vet i vilken låda den hör hemma!
Jag kunde skriva under det första - jag känner mig inte bekväm med halargänget och hela det där studentblahajet. Men inte betyder det tamejfan att jag vill höra till någo "alla underligheters samlingspunkt - specialiserade på anime, sci-fi och fantasy." Jag avskyr anime och sci-fi, förstår genrernas kvaliteter, varför man gillar dom och det finns undantag och sådär, men genrerna talar inte till mig, hallå. Jag har aldrig ens sett Star-Trek! Jag vet inte om det är en film eller en teveserie och jag bryr mig inte. Poängen är denna: bara för att jag inte gillar halare och Brahe Djäknar så betyder det inte att jag är underlig. Och skulle man anta att jag är underlig, vad det nu sen kunde betyda, så betyder det inte att jag är en Star Trek och animefantast. Jag är varken dittan eller dattan; ibland gillar jag storstäder, ibland naturen, ibland är filmer bra, ibland ser jag på fotboll, nån gång har jag stopparock, ibland läser jag dikter, ibland horoskopen i Iltalehti.
Jag vill inte kategoriseras, men hela tiden stöter jag på det här fenomenet att det verkar som om det naturliga är att man ska höra någonstans. Det måste ju ha med kapitalismen att göra. Som en semivis man sa - folk har uppfostrats till att utveckla en säljande personlighet. Man ska veta vad man står för, vad som är ens brand. Ens kläder, den musik man lyssnar på, ens profilbild på FB, ens husdjur, ens vänner och den mat man äter - allt blir tillsammans den reklamskylt som innehåller ditt namn och en slogan, typ
"Erik - en jävel på golf".
"Matilda - vintagekjolar, kaffekoppar och solens strålar som kommer in på morgonen (och ja, min uuunderbara pojkvän)"
"Jonas - mezzenger at God of Love"
"Milou - Svartvitt, stjärnor, tårar, smink och The Cure"
7 comments:
Jag tror att de där lådorna skapas av en längtan efter gemenskap. Därför försöker de som inte har nån gemenskap hitta en gemenskap i att de inte har nån gemenskap. Sen kallar de sig underliga för det låter intressantare än vi som varken gillar halare eller brahe djäknar.
För övrigt tycker jag det är så evigt roligt att du har citerat en semivis man.
vilket bra inlägg hördu! (fast Caj har också en poäng).
Jo, jag förstår mekanismen bakom alla slags intresseklubbar. Men jag blir ändå så matt av att vara med mänskor sm ALLA vill typ samma saker.. Alltid när jag är med i sammanhang där det är meningen att man ska intressera sig för låt oss säga fotografering, så slår nånting slint i mig och jag börjar fokusera på min stora passion; musicerandet. Bland musiker sen berättar jag gärna hur ivrig jag är på att teckna och måla. Nå, så har jag heller aldrig åstadkommit något i mitt liv, hehe. Inte alls konstigt egentligen.
Man tackar, Peppe!
Håller med, det är hiskeligt störande att man ska nischas in. Typ: jaha, du har barn så du skriver en mammablogg!
jag tror det händer mest i större städer var mänskor känner att dom försvinner i massan å ena sidan och att de hela tiden är under luppen när massan betraktar dem vilket gör dem överdrivet intresserade av sin självbild å andra sidan. så måste man styra ut självbilden på nåt sätt och höja den som en flagga för att synas bland alla anonyma tomma ansikten omkring en. "titta på mig jag har en helt sjuk mössa och jag finns".
Bra sagt. Precis så tror jag att det fungerar.
Post a Comment