När jag kommer in till kafferummet finns där redan två som väntar på att kaffekokarens sista droppar ska ha runnit igenom kokverket. Jag blir poetisk och börjar prata goja. En annan säger att han aldrig tidigare på ett jobb har stött på poesi. Jag tycker att han är en fjant men säger det inte. Och så följer vi med duvan som har ett bo invid fönstret, och Per Kalms ek vars blad nu äntligen helt har slagit ut. Och jag blir på nåt sätt så desperat när det pratas om den där jävla eken, speciellt om hur man här på den här arbetsplatsen följer med årstiderna i eken, hur den sprakar i färg till hösten, hur kvistarna likt benknotor stäcker sig mot himlen under de gråa vintrarna, hur den långsamt blir grön om vårarna. Jag tänker att den västerländska mänskan är en fånig, fånig typ som finner sig i att återvända till samma betongbunker varje morgon, för att bläddra i liknande papper, för att dricka samma kaffe, för att betrakta hur de sista kaffedropparna letar sig ner i kokkärlet, för att förundra sig över årens gång i en ek tillsammans. Det är därför jag aldrig stannar länge på nån arbetsplats, eftersom jag alltid, förr eller senare, slutar prata om eken och går ut och sätter mig vid den.
Äh fan, det gör jag inte alls. Jag bara slutar, odramatiskt och plumpt. Hittar något annat. Byter bana. Börjar spela klarinett och söker ett jobb som programledare eller personlig assistent.
No comments:
Post a Comment