Ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande

Helgen kom och gick och jag känner mig ungefär hundra år äldre. Det är nog någon form av ålderskris som jag går igenom, och i samband med den också en insikt som handlar om att jag mestadels har en livsstil som egentligen inte riktigt passar mig längre. Låt mig försöka berätta.
Vi åkte till Tammerfors, punkbandet och jag. Tilläggas kan är att alla i bandet är betydligt yngre än mig, den yngsta 14 år yngre. Fatta det! Jag har en vän som är 14 år yngre än mig. Sjukt fint på ett sätt. Nåja, det började i bilen, jag tog upp spegeln och skulle lägga på lite ögonskugga. Lade märke till en massa små rynkor kring ögonen, de var vackra i och för sig men de var så många och så började jag bara glo på min spegelbild istället för att sminka mig, synade huden ingående, försökte avgöra hur gammal jag egentligen ser ut. För det är ju lätt att tycka att man ser ut som en 60+:are när man synar rynkorna ingående sådär. Lite som en anorektiker enbart ser fettet i spegeln, inte revbenen, så ser ålderskrisande bara rynkorna i spegeln, inte helheten. Tänker jag mig.
Nå väl. Vi spelade, det var en liten krog i centrum, Alanya. Hela kvällen med träning, spelning och det obligatoriska ölpimplandet kändes, hur ska jag säga, väldigt intetsägande bara. Lite som att man är med i en film som man inte har sådär jättestor roll i, man är mest statist och har kanske nån replik ibland. De som ordnade var killar i mitten av 20-årsåldern (kan lika gärna vara 19 eller 32, jag kan faktiskt inte avgöra). Där fanns en sån där som höll i trådarna, som liksom har tagit steget in i vuxenlivet och blivit en sån där självsäker ung man som gärna hör sin egen röst och som onekligen tycker att hans egna idéer är strålande. Naturligtvis hade han en obligatorisk, osäker och identitetskrisande flickvän som alltid stod en halvmeter bakom honom. Där fanns en fetlagd typ i pilootti och med getabocksskägg och där fanns en sån där amfetaminsmal trummis som såg ut som att han fortfarande har hela klädgarderoben hemma i sina föräldrars hus. Jag hade känslan av att det där bandlivet och allt som skedde var så sjukt mycket viktigare och mer betydelsefullt för precis alla, utom mig. Jag satt inne på vessan och himlade med ögonen när jag hörde hur någon snackade om musik utanför.
Vi sov hos en bandmedlem, det blev efterfest där också och ja, vad ska jag säga om det spektaklet? Lägenheten såg ut sådär som det ser ut när ett gäng pojkar flyttar hemifrån för första gången. Ett ostädat bord med tobaksspånor och oöppnade räkningar. En gigantisk bit edamerost i kylskåpet. Från början rätt så obehaglig stämning, dålig musik och bara supandet som den enda gemensamma faktorn. Jag tänkte att jag ju alltid får nånting ut av allt, eftersom jag är iakttagare, en hemlig uppskrivare av fenomen. Och jag iakttog, jag satt i köket och talade om scouterna, jag dansade till Prodigy, jag klappade om folk som hade slocknat, jag gick fram till en random tjej och konstaterade att vi har samma ansiktsform, jag satt inte på ett ställe utan jag fucking bjöd till och det av helt egoistiska skäl. Ändå hade jag mest känslan av att jag var obehövd. Vet ni hur det känns, att bara vara totalt obehövd? Helt meningslös? Och sen hände det där som fick mig att verkligen inse att jag betraktas som en sån där äldre typ. En av de där 20-nånting-åringarna kom vänligt och sa till mig att det finns madrasser i rummet intill, att det är där vi ska sova och att det bara är att gå dit och lägga sig om man vill. Jag bara nickade nonchalant, tänkte att det där behöver du nu verkligen inte upplysa mig om, hördu grabben, jag är en sån där som lägger mig i en handdukshög när jag blir trött, ser du väl? Men så fort jag hade tänkt den där tanken och viftat bort pojken, så slog det mig att milda tider, det där var ju en sån där artig sak som man säger till någon som är äldre. Alltså det var ju en helt normal sak att säga, men jag i min ålderskris tolkade det direkt som att han nämnde det extra till mig och inte till de andra. Det fanns också en underlig distans i den där pojkens (pojkens!) blick, något jag inte har upplevt förut. Jag tyckte mig ana att han talade till mig just sådär som man talar till äldre mänskor, och inte med den glimt i ögat som man har gentemot en jämnårig. Obs, jag kan ha hel fel här, men såhär kändes det. Kom inte riktigt över den där grejen sen och tyckte också att det var så sjukt poänglöst att dricka öl, alltså usch - jag är så trött på det. Supande bara för supandets skull, vafan ska det tjäna till? Det finns helt enkelt andra saker som roar mig nuförtiden, vandringar i vildmarken till exempel, båtfärder, bussfärder och grillning och nyktra diskussioner. Visst, en fylla då och då kan vara rolig men då ska den fan hämta med sig nåt nytt också, inte bara rulla sig i sina egna gamla filtar. När folk började dricka av våra öl och vissa i bandet klagade på det, så satt jag också där och tänkte att vafan spelar det för roll?! Drick, så länge det finns, liksom. Drick vad ni hittar. Också en sån där grej som ytterligare förstärker känslan av att jag nog faktiskt är rätt mycket äldre. Vem fan bryr sig om ölburkar och vems de är liksom? Jag skulle aldrig längre orka mana fram energi för att ondgöra mig över en sån sak.
Det sista jag fick med mig från Tammerfors var ett hederligt mansplain utanför ytterdörren. Jag sa att jag visste hur jag skulle gå och var busstationen låg, men ändå var det en rastakille som såg det som sin uppgift att artigt förklara exakt hur man ska gå, medan jag mest häpet stod och såg på honom. Alltså det finns inga gränser för hur douchebags kan fara fram. Även detta såg jag som ett bidragande strå till stacken av Ponks åldrande, som nu börjar bli en redig risukasa.

(Ja, jag talar om mig själv som "Ponks" i tredje person. Jag är en idiot.)

Kort sagt: det känns som att det är nåt slags övergångsperiod som jag helt enkelt har missat, nån sån där initieringsrit som jag inte har varit med om, och nu lever jag fortfarande i 25-åringarnas värld trots att jag är mer än 10 år äldre och kanske egentligen borde befinna mig i nåt helt annat livsskede. Det känns kluvet, för jag tycker sedan att jämnåriga för det mesta är helt attans lame, medan jag tycker att de yngre ännu har så mycket kvar att gå igenom, erfara och lära sig. Så var hittar man sig själv då, den ständiga frågan? Inser nu när jag ställde den att den minsann inte är på något sätt ny för mig heller. Jag har alltid letat efter mitt sammanhang och det är kanske just där, i letandet (oh, so deep). Eller i det faktum att jag faktiskt smälter in ganska bra överallt. Det är ju också en fördel, det finns fördelar med det mesta.

Folk

En orsak till att jag skriver och skriver och skriver inlägg efter inlägg efter inlägg just nu är att vi ska få folk hit övernatten och det är ju alltid så otroooligt ansträngande. Okej, SÅ ansträngande är det ju faktiskt sen heller inte - det är mest tanken på det. Jag eggar upp mig nåt alldeles förfärligt. Nu till exempel vill jag (kan jag) inte vara här och ta emot så jag sätter nyckeln under dörrmattan och går ut med hunden. Inbillar mig att det är lättare för mig att sen komma utifrån in när någon redan är här.
Alltså lite konstig är jag väl? Det är inte bara inbillning?

Vuxenheten

Den här helgen ska vi igen till Tammerfors med Sputnik-punken. Det känns både roligt och riktigt jäkla tröttsamt. Jag känner mig både rolig och jäkla tröttsam. Som att man bara har den där crazyväxeln som är helt bananas eller så gråter man typ, över såpbubblor. Okej, nu kopierade jag Thomas Henrikssons dikt här nere, det där att gråta över såpbubblor. Men jag gråter över andra saker. Vi har börjat se serien Shrink (riktigt asbra) och jag vill gråta hela tiden, pga allt är så bekant.
Jag känner mig konstig: Både riktigt jäkla bra, pga yogan. Har lyckats hänga med i Adrienes Truth-serie och den gör underverk med hela mig. Jag kan märka på kvällen att kroppen vill saker, att den vill böja sig eller till och med dansa ibland. Låter nu hur hippit som helst, men den vill saker. Så har det aldrig förut varit. Det känns som att kroppen har vaknat till liv och vilket väsen den för sedan. Det pirrar på sina ställen, musklerna är lite ömma ibland, de sprätter hit och dit och ibland när man är ute vill man bara kuta rätt fullt ut in i ängen.
Och ja, så känner jag mig desperat efter nånting. J känner sig desperat efter nånting. Det är inte så jävla lyckat det här med att vi båda är 1)hemma och 2)desperata efter nånting. Oftast sitter vi tysta och sen när någon av oss öppnar munnen så luktar den så illa att man måste säga "usch" och gå bort. Vuxenheten.

Everyone has a story to tell, but yours is really boring

Idag lyssnade jag på en podcast som var så fantastiskt tråkig att den i sin totala tråkighet faktiskt blev fascinerande. Det var en amerikansk fotograf som rätt och slätt berättade sin livshistoria och det som var så speciellt, var hur han lyckades klämma in precis ALLA klichéer man kan tänka sig när man lyssnar på en vit, amerikansk man som "reser och fotograferar". Podcasten var så underbart långrandig att jag blev helt inspirerad över hur nån kan vara så otroligt tråkig. I början fick han in såna där obligatoriska "join me on the ride"-slogans och sånt där tjafs som liksom sätter det hela i rätt sammanhang. Det blev alltså ett härligt marriage between rätt marknadsföringstänk och ingen kunskap över hur man verkligen fångar nåns uppmärksamhet.
Det är så spännande med folk som är uppvuxna i denna reklamtänkadets tid och som på ytan har allting perfekt arrangerat, men som bara missar allt på alla andra punkter. Och det här ligger ju i tiden, ta instagram stories till exempel. De flesta stories är så otroligt tråkiga, men vi lever i nåt slags värld i vilken alla historier är lika viktiga, "everyone has a story to tell". Och inte är det ens meningen att alla ska vara så himla duktiga regissörer heller. Det finns nånting charmigt i det där, att allting inte behöver vara så proffsigt, men samtidigt är det helt otroligt vilken MÄNGD människor det finns som JUST NU ska börja med just sin egen show, eller skriva sin bok, berätta sin story. När tar det slut, liksom?

Själva pratet handlade sen om allt från osäkerhet till föräldrars förväntningar och önskan om att förverkliga sig till första kärleken (komplicerad, suck) och sen den obligatoriska hopplösheten, sammanbrottet och "stunden då man börjar läsa filosofi och intressera sig för världen". Det var på något sätt så tryggt att lyssna på den här typen, då man kunde försäkra sig om att absolut ingenting märkvärdigt eller häpnadsväckande skulle komma på tal. Dessutom hade han satt in nåt slags bakgrundsmusik som hade helt fel stämning, lol. Och nu är han på väg till Finland, det är bara att följa hans instagramkonto, för lite spännande är det ju nog med sånt här. Jag är nog så intresserad av människor, måste jag säga, det är ingen skillnad om de är intressanta eller klassiskt förutsägbara. Kanske tycker jag att det är extra festligt med sådana här riktigt vanliga människor som hoppas på att de en dag, nån gång ska bli "upptäckta". Tänk så många sådana här det finns och hur lite rum det finns för någon att verkligen bli nånting, på riktigt. Tänk hur många semibra fotografer det finns, liksom. Och ALLA vill vara någon.

Thomas Henriksson

Vem har sagt att det inte skrivs bra poesi i Borgå? NÅ INGEN. Här är ett bevis av en poet som jag egentligen inte känner, men som jag vet att har varit hemma hos mina föräldrar och fyllespelat piano med pappa i tiderna. Återfann dikten i en av mina gamla böcker från 90-talet och inser att jag ju attan har påverkats av denna, speciellt den där raden om barnen i lekparkerna som har blivit vuxna, men inte jag! Härrigud, är det ett borgåfenomen?

I alla fall, idag: Thomas Henriksson. Varsågod.

Förlåt

Jag har gått och gruvat mig sedan jag publicerade det här tidigare blogginlägget, faktiskt ångrat det lite - jag kunde ha skrivit om elitistiska musikgubbz utan att specificera att det handlade om brorsan. Började tänka på det, att vad tjänar det till att hänga ut sin bror på det där sättet, det är ju rent egoistiskt på nåt plan, att offentligt fråga sig att "vad ska man göra"? Kanske var det mest ett desperat försök att klargöra att jag på nåt sätt är bättre och klokare än honom, så att alla nu säkert ska veta det - men inte fan är jag det. Tvärtom är jag bara lika usel om jag känner behov att uttrycka offentlig ilska och avsky över något som man hellre bara borde ha låtit rinna av en som vatten från en ankas rygg. Nä, jag vill inte bli en bitter jävel, det är det sista jag tänker bli. Och det första steget mot att bli en bitter jävel är just att börja perkla sig över saker som man ändå inte själv gör nånting aktivt för att förbättra. Jag förlåter brorsan, älskar honom och låter honom vara i sin gubbighet. Han är fin, på sitt sätt, han har en underbar humor och han förtjänar allt gott som händer åt honom. På riktigt. Se kan det vara att han inte förhåller sig önskvärt till världen och att han inte vet bäst alltid fast han tycks tro det - so f'n what? Så många gör det. Inte skadar det nån.
Hej januari, titta, jag är redan bättre.

När stroppen är ens bror

Hur har ni det med släkten? Jag vet inte, tycker å ena sidan att grejer blir lättare men å andra sidan att de blir bara sjukt mycket svårare för varje år som går. Finns det någon annan som typ har ett syskon som bara är helt bananas? Som liksom bara har totalt fel åsikter vad det än gäller, vars värderingar verkar vara längre ifrån en själv ju mer vatten som rinner under broarna, och som det inte tycks gå att göra något som helst åt?

Nuförtiden ter det sig mest bara som att vi kan ta vilket ämne som helst, vad som helst, och så kommer brorsan och jag att ha infallsvinklar som skiljer sig tio världar ifrån varandra. Jag tycker det här är skrämmande, inte minst för att det känns som att vi på något plan är väldigt lika varandra. Vi strävar liksom båda efter att på nåt sätt vara den bästa människa vi möjligtvis kan vara, men hans världsbild ter sig så inskränkt för mig - så svartvit och ja - det här kommer jag att återkomma till, men - elitistisk. Han har t.ex. aldrig förstått att han är en vit man och att man med detta privilegium bör akta sig för vissa åsikter för att inte utge sig som en överlägsen och ignorant stropp. Feminism begriper han heller inte ett dyft av. Ja, det finns ju (gäsp) flera sådana här och är inget nytt under solens ljus, men man vill ju gråta varje gång man ser honom välta ut sina okunskaper på social media. Det bara skriker inuti en för att man typ delar samma blod och bara önskar att han hade låsts in med historie- och genusvetenskapsböcker och -videor i flera månaders tid.

Igår råkade jag läsa ett par kommentarer som brorsan hade fällt om nutidsmusik i förhållande till hans egen uppväxt och musikaliska uppvaknande. Inlägget var skrivet av en dito musikgubbe som är förinställd på att bara vissa åsikter duger och att musik inte är musik om den inte till 90% är skriven av manliga genier med västerländsk totalförståelse för harmoni och uppbyggnad. Det gick i stil med att ungdomarna nuförtiden bara lyssnar på skräp och pling-plong skeidaa. I förbifarten passade de dessutom på att dissa rap, vilket vilken som helst progg-gubbe med självaktning alltid passar på att göra: det här med rap, det är för tondöva. Det är för sådana som inte förstår sig på riktig musik, dvs musik för vita gubbstruttar som står på toppen av fucking allt, som höjer ett pekfinger, säger "tritonus" och rynkar på näsan inför allt som inte kan definieras som jazz, progg, sofistikerad rock eller svår klassisk musik. De ser föraktfullt ner på alla som inte fattar vad nån musikalisk term betyder - men har, hör och häpna, till deras stora förtret inte själva lyckats skapa en endaste harmonilänga av acceptabel musik trots att de har vevat upp- o ner på sina gitarrer i tjugotals år.
Förlåt mig, men hur attans obevandrad i musikhistoria får man vara om man inte begriper att rap-musiken mer handlar om uttryck, identitet och samhällsklass än om den tonala musiken i sig? Rap/hiphop har rötter i blues som i sin tur var en direkt uttrycksformför afrikanska slavar. Och det är mer än så, rap är ofta uttryck för den undertryckthet som den svarta befolkningen genom tiderna har fått leva med i USA. Det kan vara ordkonst på hög nivå, med helt egna skill levels - samma gäller de beats som ligger under det man rappar på. Klart att det finns rap som också är dålig, precis som det finns progg eller rock som är dålig. Dålig musik finns överallt, men det här med att påstå att rap genomgående skulle vara musik för folk som på nåt sätt är enkla, det är bara en så förlegad, elitistisk och rent ut sagt korkad rockgubbe-åsikt som härstammar från ett vitt, totalignorant privilegium i vilket man genom tiderna har varit oförmögen att förstå saker ur någon annans synvinkel. Jag har ingen som helst förståelse för sådana åsikter och för mig ter de sig inte ett dugg bättre än de fafor som i tiderna satt i tevesofforna och ropade att rockn roll är djävulens verk! Att man inte begriper det om sig själv, att man är en mossig snart 40-åring som har gröt i huvudet och som hellre bör vara tyst än komma med totalförlegade åsikter om att "ungdomen lyssnar på bara skit"?!
Ungdomen har alltid varit steget före alla nostalgiserande medelåldersmänniskor och den som inte fattar det är, excuse me, bara dum i huvudet och saknar självinsikt. Att det dessutom sker helt sjukt mycket intressant just bland unga i musikbranschen just nu, ja - det måste man tydligen vara en inskränkt gubbe för att totalt missa.

Tillbaka till brorsan. Förstår ni nu när jag säger hur jobbigt det är att ha nån som är så nära släkt med en och som begriper så lite? Alltså, oinsatta folk med förlegade åsikter finns överallt, men när det ska vara ens frekking bror?! Hur gör man då? Hur undviker man iskalla ögonkast och pissig stämning på alla familjetillställningar? You tell me.

2018 here we go

Nyåret kom, vi hade hundfritt och fest - och faktiskt måste jag säga att det var riktigt lyckat, riktigt roligt. Lite fylleslag och sådär på riktigt liksom. Typ som slocknar i knaggorna och sen ligger i korridoren och snarkar högljutt, lite dans och lite sprakasticka och skrålande. Idag känner jag mig in- och-utåtvänd och sådär som att ett nytt år med nya möjligheter nog är helt välkommet. Ska gå in för det nya året med en tanke på att
1. försöka vara mer snäll mot de som jag bryr mig om
2. ta bättre hand om mig själv
3. försöka äta lite bättre och få i gång bra rutiner med hund och motion och sånt
4. gå in för en mer positiv livsinställning

Ja, det här skriver jag säkert varje år. Skulle egentligen gärna gå in för ett helnyktert 2018 också, men det är ju lätt att säga just idag och det är väl nog lite onödigt med sådana drastiska restriktioner.

Skrivande och isolation

Tidigare i december anmälde jag mig till Mias skrivkurs och avanmälde mig sen bara en kort stund senare. Jag vet att det är en riktigt svinbra kurs, Mia är en riktig jäkel på att dra text ur den mest rostiga skrivburken. Jag skulle säkert ha mycket nytta av kursen, men ibland vet man bara när det är något annat som säger stopp. Jag insåg att jag behöver tid med mitt eget skrivande, nåt slags isolation och liksom tankerum utan avbrott i en längre tid och att jag inte kan ta emot andras råd och idéer just nu eftersom jag samtidigt letar efter mina egna. Som om ödet ville säga mig att jag trots våndor hade gjort rätt beslut, råkade jag sedan lyssna på en helt sjukligt upphetsande föreläsning av Will Self, i vilken han talar om vikten av att isolera sig med sin text - att skrivandet verkligen behöver det för att texten ska hitta sig själv. Det kan ju låta helt galet, men han satte alltså ord på det som jag har gått och tänkt på sedan Littskap slutade.

Det som var så fantastiskt med Littskap var ju att kursen gav mig ett slags verktygsbacke med gyllene råd och regler, helt oslagbart bra sådana, en förståelse för hur man skriver längre texter som jag verkligen inte fattade ett uns av innan. Men till skillnad från konstnärer så tror jag att skrivande människor faktiskt kräver total ensamhet med texten för att riktigt komma underfund med den. Konstnärer kan ju vara i samspel med andra och samtidigt måla och festa och prata och fast vad - och eftersom författare och konstnärer ofta hör till liknande samhällskretsar är det ju lätt att tro att de fungerar på liknande sätt. Men nej. Will Self talade mycket om att "conversation is killing writing" - jag fattade det kanske inte först eftersom det ju är bra att diskutera en text. Men det var inte det han menade. Tänk att du sitter och skriver, och så kommer någon och diskuterar med dig, frågar saker. Du blir avbruten för att du måste ha en konversation. Det går inte att prata och samtidigt skriva. Det här kan möjligen vara väldigt individuellt, men åtminstone jag känner nu på mig att jag kräver i alla fall ett år utan att prata om mina texter för att verkligen veta vad det ens är jag på riktigt vill skriva om.
Det är förresten det samma när man skriver musik. Man kan inte sitta och snacka med folk samtidigt, egentligen borde man inte ens sitta och spela - nä, man borde sitta tyst och i huvudet lyssna på vilka melodier och harmonier som vill bli spelade. Fan vad pretto det här nu låter, men alltså de bästa låtarna har alltid skrivit sig själva, i total tystnad, ofta på natten. Eller medan man promenerar. Samma gäller text.
Kommer heller aldrig att glömma de där dagarna på Vessö, då jag skrev det där sista, då texten liksom öppnades på flera nya ställen och fick tyngd och mening och en genomgående jäkla stämning som inte hade funnits där förut. Jag inser nu att jag hade behövt ytterligare flera sådana där tysta perioder med bara texten och mig för att den hade kunnat lyftas till ännu en nivå, jag hade kunnat få in så mycket mer och jag hade alldeles för bråttom och slarvade i början. Det här tänker jag på med jämna mellanrum och det stör mig så klart, men samtidigt försöker jag att intala mig att det nog är tillräckligt bra och att jag ännu hinner få till början på ett bättre sätt, om det är nån jäkel som vill ge ut boka min, dvs.

Nytt år på väg och med det, en fest

Vi har varit i Sverige och det var helt LJUVLIGT. Jag skojar inte. Det var precis sådär att jag behövde bli upplyft ur min övervattnade kruka, se lite nya vyer och träffa lite mänskor och utmanas lite socialt. Visst är det alltid fint att komma hem också men nog är det skojigt att sitta i en överfull Vikingterminal och bara kolla på alla dårar som rör sig där. På riktigt! Människoskådning is the best.
Nu är det ju på det sättet att vi ska ha nyårsfest här i lägenheten i år och har typ bjudit in hela Facebook. Det är helt galet och ganska dumt när jag tänker efter, vem som helst kan ju komma (också de mer irriterande typerna). Men jag försöker tänka att ett nytt år kommer med nya möjligheter, också för douchebags att bli icke-douchebags och för egocentriska att bli mer intresserade av andra och för irriterande gå-påare att bli mer självreflekterande och för idioter att bli mer insiktsfulla. Så I'M GONNA GIVE 'EM ALL A CHANCE. Jepp, också du.

Fem grisar, en get och ett yrke

Är ni liksom jag, dvs våndas över julen, allt slöseri, all onödig plast,
alla malplacerade julklappar, all fleece, alla slaktade grisar, allt övrigt kött, all choklad, allt äckel, alla äckliga julgubbar, alla släktingar och allt paketpapper som sen bara tråttas in i en soppåse och slängs? Jag vet inte varför det är just det här att stuva in allt papper i en soppåse som alltid genom tiderna har gjort mest intryck på mig. Kanske är det symboliken kring det, att paketen är öppnade och julen är slut, att visst var det fina omslagspapper men nu ska allt bara slängas. Brukar ibland vika ihop fint papper för vidare användning men det känns lite som att släcka lamporna under earth hour - vem bryr sig?

Hur som helst - om ni liksom jag våndas över julen och har undvikit julklappar intill denna dag, kom ihåg att det finns sånt som Annorlunda gåva. Det är bara att klicka på grejerna och så har man en fin gåva, tadaa, alla blir glada och man själv. Så kan man ju dessutom utöka gåvan med en extra liten handritad gris- eller gettavla, vilket jag tänker göra. Gjort, den perfekta gåvan är komplett!

Nu skulle jag kunna utöka denna suveräna bloggtext med att ytterligare perkla mig över julen och hur vedervärdigt kommersiell den här högtiden har blivit, men jag tror jag undviker det för idag och våndas över något annat istället - som att jag nu ska ut och solen går ner och att jag har blivit besatt av ett brunt monster som inte vill flytta nån annanstans. Det måste vara ljusbristen, misstänker jag - är bara så otroligt, OTROLIGT trött och det verkar inte riktigt hjälpa att sova tillräckliga timmar. Snart blir det i alla fall bättre rutiner med familjer och jul och sånt, så man kan inte sova till in på halva eftermiddagen. Då kommer jag att få reda på om det är jag själv och mina vanor som har orsakat den här totala odugligheten, eller om det är något utomstående. Hurra för vetenskapen!

Julen - svår att förbise

Jaha, nu är det som så att den där julen och dess ankomst inte går att förneka längre. Idag köpte jag en ynklig metallstjärna från Frälsningsarméns lopptorg, den kostade en euro och ingen lampa rymdes i den. Nu hänger den i alla fall och dinglar vid ett fönster så hurra, mål nästan uppnått. Ville ha en stjärna men blev så less på tanken att sätta pengar på nåt så onödigt som julkrimskrams.
Min dygnsrytm är så uppåt väggarna, svårt att avgöra när det blev såhär och hur, vill egentligen mest bara konstatera att det här med julen och allt det nog kommer helt i rättan tid, med tanke på mitt fortsatta leverne. Ibland känns det bara så tydligt i mig att jag är gjord till att leda mig själv in i fördärvet.

Patriarkatets rangskala - Ponks fem pennir

Dammen brast och ja, orkar ni ännu? Egentligen är det inte ens en fråga, det här är ett hjul som satts i rullning, ett maskineri som långsamt ska tas i bitar. Det är inte frågan om nån ska orka eller inte, orkar ni äta liksom? Klart ni orkar, annars dör ni.

Det här inlägget har varit färdigt ungefär sen dammen brast. Det beskriver en förklaringsmodell som i grunden går ut på att vårt samhälle är uppbyggt på en uppfattning om att heteromän har förbestämmanderätt över kvinnor och att kvinnor placerar sig på en imbecill rangskala gjord av heteromän. För ja, det är denna jag ska presentera idag och oj, så jag är uppspelt inför detta att berätta om min "upptäckt".

Såhär gick det till. Medan jag läste vittnesmålen i #dammenbrister tyckte jag mig märka ett mönster som upprepade sig. Det hade att göra med att kvinnor inte hade någon talan, att många män hade fått för sig att kvinnor endast är en sammanhängande klump i deras omgivning, som nånting man har rätt att till exempel röra vid. Jag visste att det inte var hela sanningen och att det var något som fattades, och så kom det. En flicka berättade att hon minsann inte har blivit sexuellt trakasserad eftersom hon ansågs vara alldeles för motbjudande för att någon skulle villa röra vid henne. Jag blev djupt berörd av just det inlägget. Samtidigt föll sista biten på plats. Patriarkatet är som en svulst som med- eller omedvetet formar en rangskala på vilken kvinnor, homosexuella och andra som inte hör till den hegemoniska, manliga toppen av allt, placerar sig på.

Modellen makes so much sense, eftersom det även händer att män talar om att de redan i tidig ålder ställs inför något som kan beskrivas som en hierarkisk placering. Nu är det fullt möjligt att någon redan i mycket tydligare ordalag har förklarat en sån här modell och det här är absolut ingen rungande nyupptäckt, det här är heller inte akademiskt och grundar sig bara på mina egna iakttagelser baserat på det jag har läst i och med #dammenbrister. Upplys mig gärna om nån redan har skrivit om exakt samma sak, alltså.
Men jag har alltså utvecklat en frekkin modell och såhär ser den ut:

(Ska typ föreställa en patriarkatsvulst som bajsar ut en rangskala.)

Patriarkatet, i toppen. De män som med- eller omedvetet får lära sig att de bestämmer.
Dessa män i toppen formar en rangskala som ALLA hamna rätta sig efter. Snygga tjejer är så klart i toppen. Fula tjejer är lägst ner, de förlöjligas och får veta om det så fort som möjligt, att de ingenting duger till, de är lägst på skalan, är "sista utvägen" för en karl. Homosexuella och folk som på annat sätt inte passar in i en skala som mäter förmågan att tillfredsställa män hamnar också någonstans i spektret på den här rangskalan (i min modell - på en av de andra utväxterna).
Viktigast att komma ihåg här är att det här är en rangskala som är gjord AV och FÖR patriarkatet, dvs för heteromän.

Det är ingen skillnad var på skalan man hamnar som kvinna, man har ändå inte rätt att säga nej till sexuella närmanden. Att det tafsas på krogen, på arbetsplatsen, att män klär av en med blicken - ja, det är sådant man får lära sig att leva med helt enkelt. "Ja, han är sån" är saker man får höra. Ingenting att göra åt liksom, "du vet hur han är, han tafsar". Just det ja.
Det att man överhuvudtaget är kvinna innebär att man i princip alltid måste ställa upp på männens önskemål, eller så får man höra att man inte "har förstått hur det funkar" eller att man på annat sätt bara inte beter sig rätt. En enskild kvinnas "nej" betraktas alltså mest som ett irriterande moment, en defekt i ett mönster som BORDE löpa smooth. Som kvinna är man grovt sagt ingen individ, man är bara ett kugghjul i en klump kvinnor, antingen en 10:a eller 7:a eller, ja, 2:a och då ska man vara nöjd om man får någon karl överhuvudtaget.

Det här systemet är ORÄTTVIST också för andra män, eftersom det bara är denna sjuka maskulinitet som syns och gör mest illa, och därför finns det en hel hord karlar som ropar att "inte alla män", nej precis. Men alldeles för många! Så många att så gott som varje kvinna har ett exempel på hur de på något sätt har blivit rangordnad av eller rörd av på fel sätt av en man. Och det är det som är problemet.

Effekter av rangskalan:

Exempel 1:
Då tjejer hamnar i puberteten kan det till exempel hända att äldre män, utan att ens ha som avsikt att göra något närmande, kan komma med små tillrättavisningar, påståenden som har till uppgift att fostra en flicka till att bli en så bra kvinna som möjligt.
Kvinnor kan också få komplimanger av äldre män som beskriver hur fullständigt förtrollade de är av kvinnan i fråga, vad hon gör med honom. Då ska hon liksom veta det, att hon är högt i rang. Han kanske förmår att behärska sig, eftersom han har fru och barn eller vad det nu kan handla om, men hon ska veta "vad hon kan göra med män".

Exempel 2:
En man har förfört en kvinna, vill ha sex och trycker sig på henne, hon säger gång på gång att hon inte vill och till sist bryter han ihop för att han inte klarar av att förföra henne, vet inte vad han ska göra. HON hamnar trösta honom. Han uppfattar sig här som en misslyckad man eftersom han inte klarar av det spel som han själv känner sig tvungen att spela.
Det är alltså inte alltid så att män ens själva klarar av att bete sig så som de på nåt plan har intalat sig att är önskvärt från dem.

Rangskalan innebär att kvinnor också hamnar i konkurrens sinsemellan. Detta är väldigt behändigt eftersom folk som tävlar sinsemellan sällan kommer ihåg att ifrågasätta varför de ens gör det och för vem.

Exempel: En ökänd lärare som har rykte om sig att tafsa, kan också skapa en underlig tävling bland tjejerna, vilket leder till att tjejerna på ett vrickat plan känner sig inkluderade och "bra nog" om de blir tafsade på av honom, även om de samtidigt är äcklade.

Vrickade bieffekter av rangskalan:
Folk får en uppfattning om att det är genom framfusighet som man agerar, dvs att det är så man bör göra om man vill ha någonting eftersom det är så "eliten" gör. Kvinnor som upplever sig ha övertag i någon situation börjar också agera efter det här mönstret, dvs tycker att man flirtar genom handgripliga närmanden - börjar våldföra sig på blyga karlar efter helt samma mönster, kanske tafsar på män för "det är så man gör, hallå jag är en stark kvinna som tar för mig".

En heterokvinna kan också antasta och tvångskyssa en homosexuell kvinna för att "hon vill ha en upplevelse, hon har aldrig varit med en homosexuell förut" - hon använder sig här av patriarkatets redskap för att ta sig fram på ett område som för henne är okänt - och homosexuella blir här ännu ett steg lägre ner i den här vrickade rangskalan över vem som har rätt att säga ja eller nej till sexuella närmanden.

Ytterligare frågor?
Finns det en inre rangskala också bland män, män som förtrycker män, den gråa massan som inte får lov att "vara med och spela"? Är det så att den giftiga maskuliniteten för fram ett skadat beteende som sen färgar hela maskuliniteten? Det här skulle jag gärna veta mer om.

Vad ska vi göra?
Män måste lära sig att man respekterar en annan människas önskan, att ett nej är ett nej. Det känns helt konstigt att behöva skriva en sådan sak ens, men under dessa veckor då bekännelserna om vad kvinnor har varit med om har flödat in, har jag förstått att det måste upprepas. Mäns missuppfattade "rätt till sex", till att röra en kvinna var som helst och när som helst det behagar dem, till vad det nu än kan röra sig om, är ingen rätt, utan alltid något som man kommer fram till i samspel med människan i fråga.
Här tror jag att det är viktigt att i ett tidigt skede bejaka unga pojkars känslor, dvs låta dem gråta, sluta tjafsa om att "stora pojkar inte gråter". De måste lära sig att inte undertrycka sina känslor utan att visa dem, för annars kommer de väl knappast att förstå nån annans känslor heller.
Flickor ska heller inte lära sig att "han bara gör så, pojkar är sådana". Småpojkar måste lära sig att det inte är okej att göra något mot någons vilja, att det inte är meningen att de ska köra på som med pansarvagnar överallt. Alltså jag tror verkligen att det i grunden är såhär enkla saker vi har att göras med.

Planering lönar sig

Det var så skönt. Det var så skönt i lördags när jag kom, skruvade på mikrofonen, satte mig och sen ÄNTLIGEN SPELA Å SJÖNG. Jag var så bekväm, det kändes så hemmakärt på nåt sätt. Jag slapp nästan av med känslan av att man borde hafsa undan skiten så fort som möjligt, vilket är nytt-nytt-nytt.
Men jag skriver ju alltså mest bara om mig-mig-mig nu. Bara jag-jag-jag och vad jag har gjort.
Men ännu en sak: planering är så underskattat. Om man bara planerar saker bra så är hälften av jobbet redan gjort, sen kan man gå dit och lattja och dra skämt. Det är en av de här bra sakerna med vuxendomen, att man förstår sig på att uppskatta lite ordning och reda, i alla fall nån gång.

Till synes avslappnad

Jag har många inlägg på gång här men har tydligen inte publicerat dem överhuvudtaget, så nu ett kort meddelande bara: det går bättre nu. Jag äter d-vitamin, vilket är en stor bedrift.
Nu ska jag just gå på sista textsamtalet med min handledare, kursen Littskap har tagit slut och dit for det, känner mig typ femton ljusår klokare sen kursen börjat och som att jag kan ta hand om mig själv och göra min egen mat och skriva mina egna böcker.
Jag ska spela och sjunga lite på lördag i Skärgårdsbaren. Jag har övat och nojat nåt så ända in i helvete för detta, för det här är ju verkligen en ådra jag skulle villa utveckla och en lina jag skulle villa löpa ut än mer. Hur som helst, har skrapat ihop fem sånger som jag lyckas sjunga och spela på dragspel samtidigt. Jag skulle verkligen, verkligen villa sjunga och spela mer för folk så därför nojar jag, because this is so important for me, you see? Jag har övat på ALLT, vad jag ska säga om och mellan låtarna, hur jag ska övergå från ett skede till nästa så att det ska bli så naturligt som möjligt, så att jag ska sitta där så till synes avslappnad och redo fastän allt är minutiöst planerat.

Självständighetsvad?

He e bra att man har vänner som gör saker på högtider som självständighetsdagen, så kan man kapa deras foton från Fejsbuick och skicka dom till moster när hon önskar glad självständighet på whatsapp.

Fixar det.

Just nu vill jag fira storheten i att jag just nu fixar mitt liv, jag gör det. Jag fixar det, på någo konstigt sätt. Jag spretar hit och dit. Jag klarar en deadline, jag är fruktansvärt efter med nästa, men jag håller ihop. Samtidigt skriver jag visor. Jag fixar det. Värt att fira.

Paus från allt

Här sitter jag med dragspel i mjukaste soffan och spelar bara samma ackord upp och ner, känner mig så sabla enformig och opåhittig så det inte finns motsvarighet till det. Kan liksom inte hitta det som vill bli sagt, varför hittar jag fan inte det som vill bli sagt? Börjar bli otålig på att vara såhär dålig, har annars också känt mig mer nojig än normalt.

Rotito

Vet ni vad jag gör ibland?
Jo, jag sjunger med påhittade ord, låter det komma bara och så ser jag efteråt vad jag har sjungit för ord och googlar dem. Lite narcissistiskt kanske, men ack så underhållande.
Idag sjöng jag nån fras som slutade med ordet "rotito". Det kom så tydligt och oförberett att det helt enkelt var det ordet som jag idag hamnade googla.
Och ta mej tusan om inte "rotito" betyder nåt slags liten djävul på spanska. Hittade också en ytterst beskrivande förklaring ur en annan text:

Rapport 00100101010010101011

Till alla som har det lite struligt nu vill jag bara säga HANG IN THERE. Snart är det jul och såna saker. Jättehejsan. Nej, på riktigt, skulle inte alls orka med julen. INTE ALLS. Varje år samma sak, man har inga barn, man är typ en seg snart 40-åring som är djupt deprimerad enligt amerikansk skala (och bara en helt vanlig finne, enligt finsk skala). INGENTING ÄR ROLIGT. (Inre dialog: men allt behöver inte vara roligt, vännen. Livet är andra saker. Om man har fått för sig att livet ska vara roligt, så har man fått saker om bakfoten osv osv osv.)
Inatt kunde jag inte alls sova. Äsch, vem försöker jag lura? Jag somnade bortåt sextiden, låg och funderade på sånger jag borde skriva och om jag ska läsa upp dikt tillsammans med dragspel och hur jag ska göra och om det kommer text, osv osv osv. Har det bara lite trögt för tillfället, går samma j-a runda med hunden varje dag, för det är liksom precis det som jag orkar med, att ta ställning till exakt samma saker, varje dag. Kommer det in nåt nytt, obekant så viftar jag hetsigt och använder mina magiska krafter till att mana det ut ur min bana.
Väntar fortfarande på svar från förlagen och jaa, det är detta väntande. Kan Inte Ta Så Länge Att Läsa Min Korta Bok. Nå, kan tydligen. Blir bara snart helt galen när jag inte vet vad jag ska företa mig, hur jag ska hantera min framtid, liksom.
Har gjort julkalender i många år nu ju, men i år kände jag bara att fuck it, jag orkar inte. Orkar inte försöka vara rolig, orkar inte rita, för vem? Det finns ju en massa andra saker att se på där ute, ja usch, så jag låter. Borde inte låta såhär. Men vet ni man kan inte alltid vara den där som alltid bara gör och gör och gör av kärleken till själva görase. Just nu har jag ingen kärlek till något göras överhuvudtaget, skulle bara villa rulla mig in i en tjock filt och vakna upp någon annanstans, oj, det där har jag typ ALDRIG skrivit förut *himla med ögonen*. Borde sluta klaga här och stiga upp o göra yoga eller nåt sånt istället, ja, hunden ska ut. Jag är en helt onödig människa.
Ska senare idag, om jag får min  illustration gjord dvs, posta ett annat inlägg som gäller den giftiga maskuliniteten som ger upphov till så mycket skit i denna västerländska värld, hörni. Det kanske blir tills imoron. Vi ser.

Ni kan se er i reven om ni inte vill ha vad jag har gjort, skojar bara, skojar bara.

Nu får man väl ändå officiellt påstå att man ramlat av nanowrimo? Det gick rätt bra i början, men missar man än sådär tre dagar är det plötsligt ganska hopplöst att försöka komma ifatt sig själv. Insåg att det nog är bara att sluta när jag började skriva i stil med "nämen hej igen, vad har hänt idag då, nå jag har ätit smörgås."
Nu har veckan börjat lite mer sådär uppåt-lajbans än förra, för jag har stigit upp i tid och jubbat. Håller på att sätta ihop en infokarta över Nötö och det är ju lite roligt faktiskt, det är lite naturstigar här och kulturstigar där, lite översättningar och lite bilder att hantera. Jag tror det kan bli bra, återstår bara att få styr på alla de hårda viljor som existerar på ön och som vill vitt olika saker. Brukar göra precis vad jag vill och sen säga att folk kan se sej i reven om de inte vill ha vad jag har gjort, för så gör jag med typ allt, skojar bara. JAG SKOJAR BARA!

Medelmåtta

Jag har typ tappat livslusten. Ja, det är SÅ SVÅRT att motivera sig till något som helst just nu. Det här evinnerliga mörkret. Tanken på att det MÅSTE FINNAS NÅGOT som rycker en upp ur den här dvalan, men att man inte vet vad det är. Känslan av att alla är i ens väg, hela tiden. Att man gör sig bäst ensam, eftersom man då inte förmår uppröra eller störa någon.
Jag kom typ sist i poerty slam. Gick inte vidare i alla fall. Sån jävla besvikelse, fast jag ju medgav att jag inte är nån poes. Man vill ju ändå tro och tycka att det man läser är av nåt slags kvalitet. Nej. Sen fick jag en refusering. Från ett större svenskt förlag, så det var ju liksom väntat. Sjukt, att jag ens skickade dit! Men tycker att man ju måste. Testa lite, pröva vingarna. Men så klart, avslag. Plötsligt tror jag mest bara att jag kommer att få avslag överallt ifrån. Mitt tillfälliga självförtroende var just bara tillfälligt, och nu börjar sanningen mejslas fram: jag är en medelmåtta, en alldeles vanlig odugling.

Rikssvenska äldre borgarmän

Oj, vad jag har fått nog av rikssvenska, äldre borgarmän under den här helgen. Idag kom det igen in en på mitt jobb, han ställde sig sådär äckligt nära och smilade som om han var på porrfilm och babblade om att han är operabas och att operabasar alltid sjunger för någon, en vacker kvinna till exempel, och så såg han menande på mig. Lite som om jag hade varit en lampa liksom, en vacker lampa, titta, du finns. En sån kan man sjunga för. Jag ansträngde mig för att inte stiga åt sidan, jag gör inte det längre. Jag står awkward kvar med nacken rak och ett hjärtligt smil i ansiktet. Det är inget tillmötesgående smil, det är ett titta-du-är-sådär-förlegad-smil, ett roat smil är vad det är och jag njuter av det, att få skratta åt de här patetiska karlarna. Jag vet att de knappast begriper innebörden av mitt leende, men det kvittar faktiskt. Jag får fan stå där jag står, även ifall någon på grund av sin imbecilla, slentrianmässiga vana att vara i centrum hela fucking tiden, med- eller omedvetet försöker få mig att stiga ett steg bakåt.
Måste faktiskt säga att det är mera sällan sånt här händer i Finland, känner mig oftast ganska respekterad av äldre män här. Visst händer det här också att någon kommer sådär nära, men inte sådär regelmässigt, sådär genomgående. (Flera gånger den här helgen, medan jag har jobbat med dem.) Har en teori om att det här bottnar i en osäkerhet och att vi finnar i grunden ofta är skadade i våra självförtroenden, det är nämligen något med hållningen hos dessa svenskar också. Det där totala välmåendet, överlägsenheten. Fattas bara kronan på huvudet.

Poetri

Ja, här händer inget överraskande, jag skriver och skriver. Ibland undrar jag nästan om det inte är kontraproduktivt, att man rentav hade skrivit saker som hade varit mer läsvärda om man inte hade skrivit så mycket hela tiden? Lite som ripuli, ett fast kakkalass är alltid intressantare än en sprinkler, okej usel metafor.
Jag ska ju läsa opp egna dikter för det finlandssvenska foltschi om exakt en vecka, och grejen är att jag ju inte är någon särdeles diktmänniska överhuvudtaget. Jag har svårt med poetri* för att det är en så bestämd genré, det måste liksom vara så hujsigt bra för att funka. Bakom en sång kan man alltid gömma sig med hjälp av harmonier och stämningar - hade faktiskt hellre skrivit låtar till nästa vecka än läst upp dikt, för låtar är tamejfan enklare för mig.
Men nu alltså, bara ord. Och som jag har våndats över detta. Nu tror jag gudskelov att jag har fatt i en svans.


*
Enligt J heter det poetri och man är en poes så länge man bara är på besök i genren.

B A R B A R E R

När någon frågar efter snabbmatstips på fejjan och man inser att man är omgiven av barbarer.

WHO THE FUCK EATS SKINKSÅS??????? Är ni gjorda av bensin och ruttna kotletter?

Grannens kamera

Jag har lånat grannens kamera och det är nu bara så festligt igen med en systemkamera efter att ha gett bort min egen till mamma. Så fint djup i sånt där system, jajjamen.
Är så sjukt tom i huvuet.

Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst

Jag tror inte det blir så många inlägg här under den här månaden, pga Nanowrimo, vilket tvingar mig att klämma ur mig ungefär 1700 ord per dag. Jag försökte skriva fokuserat och kring en karaktär till en början, men sen spårade jag självfallet ut och nu skriver jag bara om precis vad jag vill, dvs my favorite thing in the world, kanske. Frihet är ett tomt dokument som man får fylla med vad som helst. Bland annat stora ord som dessa.
Idag har det varit litet ruljangs kring en text som jag skrev om att tacka nej till det där jobbet. Det är alltid konstigt det där tycker jag, att plötsligt vara nån som kväker ur sig saker i media. Har aldrig betraktat det som annorlunda på nåt sätt, än att skriva här till exempel. Nätutrymme som nätutrymme, fast när jag skriver för Yle så börjar folk tydligen diskutera i kommentarsfältet, emedans här brukar vara rätt tyst. Det tycker jag nog att var något av det festligaste med den här dagen, som annars var en krapuladag, det att mitt lilla inlägg fick ett eget liv och folk såg till att det sen flöt vidare kring andra diskussioner och själv stod man där vid sidan och tänkte att jasså det här vill ni prata om, just så, just så.
För övrigt tycker jag att min lilla skrivelse var medioker, om det nu måste sägas. Den var lite krystad till en början och det märktes att jag krånglade med vart jag ville komma och vad jag ville ha sagt. Så borde det ju självfallet inte se ut som slutprodukt, men alltså ibland får man nöja sig med nästan-bra, tycker jag. Vem fan är jag att producera 5/5-grejer HELA JÄVLA TIDEN? Nä, just det.
Om ni undrar vad jag traggar i Nanowrimo, så är det just sådant här. Opp o ner.

Hyenan svarade "katt"

Jag har tryckt i mig en pose Pollys och känner på riktigt att jag håller på att bli så fet att magen blir "en egen grej" mellan mig själv och mig själv, när jag böjer mig ner mot golvet. Vet ni känslan? Näää.
Annars då? Börjar lite komma ner från molnen eller var det nu är jag har befunnit mig under de senaste dagarna. Det där Nano-skrivandet är ganska sjujävla fantastiskt, har fan fått i gång en liten romanbörjan igen, vilket ju är helt sjukt? Där kommer det bara. Haha, nu låter jag självgod, men nåt ska jag väl få va riktigt bra på, dvs poopa ut text då. Jag var på väg att ge upp här för än 45 minuter sen när jag insåg att jag inte hade skrivit något för idag, men oj så man kan ändra sig.
Joakim sitter och ser på Kjell, imoron ska jag vara ensam hela dagen, kommer typ dansa av och an genom lägenheten och levitera i luften i många minuter säkert.
Idag gjorde jag en mysko guidning på Youtube, man skulle följa en hypnos-anvisning och sen möta sitt totemdjur, "spirit animal". Först skulle man slappna av som attan medan rösten räknade ner från tio, sen skulle man stiga in i en imaginär hiss och åka långt ner i underjorden. Sen skulle man börja vandra, till sist sätta sig ner vid en lägereld och när man sen vände sig skulle man möta sitt totemdjur. Jag mötte en hyena, närmare bestämt en hyena med svart rygg. Först trodde jag det var ett lodjur eller nåt slags panter, men nej det var nog en hyena. I och för sig frågade jag vad det var för djur och det svarade "katt" men det är väl inte så enkelt för hyenor att veta vad de är.

Mossa

Ett inlägg som bevis för mig själv att jag lever.
Jag är så in i smeten, känns som att det växer mossa på mig. Känns också tämligen obotligt.

Nanowrimo 2017

Jag har anmält mig till årets Nanowrimo! Egentligen avskyr jag hela alltihop det där, att man ska klämma ur sig ord på en månad, skriva en 50 000-ords roman alltså. Och bara namnet. Nanowrimo! Hör på det. Töntighet galore. Prestationssamhälle så det skriker om det.
Men
om
att...

Jag tänkte såhär. För att nånting överhuvudtaget ska funka för mig så måste det vara kravlöst. Jag tänker alltså skriva under rubriken 1. november, 2. november och så vidare. Det får handla om VAFAN DET VILL. Det är alltså inte innehållet som är det viktiga, utan att jag skriver. Nu är det ju inte som att jag skulle ha uppfunnit nåt hjul genom att ha kommit på den här lösningen, men jag tänker mig att det kan vara rätt skönt att skriva av sig 1667 ord varje dag. Jag har ju sysslat med inktober och ritat en skruttig bild varje dag nu under den här månaden så varför inte fortsätta i skrivandets tecken i november?
Jepp, det ska jag göra.

Måndagar är egentligen alltid parenteser

Jag hatar inte alls måndagar sådär av principskäl. Däremot är det nåt sunkigt som inte riktigt vill lossna på måndagarna, eller så brukar det vara. Så var det i måndags igen. Både J och jag har snöat in på våra egna håll och ja, det är egentligen inget att snacka om, det är mest bara pinsamt. Det är pinsamt att vara en människa som bara ÄR och inte producerar/är/jobbar på nåt sätt, men härrigud, det är det enda jag ber om just nu. Att jag bara skulle få VARA. Människa.
Jag gick igår förbi Koroinen och kikade in i en sån där smedja, skulle det väl föreställa. Det är något med sådana där ställen som gör mig närapå gråtmild. Jag tänker på hur det nån gång var i byarna (medeltiden kanske) när samhällena var samhällen med snickare, smeder, byggare, sömmerskor, jordbrukare, handelsmän och ja - folk som liksom hade yrken. Nu är det liksom bara en enda röra av människor där ute. Vi galopperar omkring mellan glasbyggnader och har tappat uppgiften i tillvaron. Jag har en djuprotad längtan till ett sådant samhälle där folk arbetar sida vid sida, utbyter tjänster och lever, helt enkelt.

På tal om gamla tider, så serien Vår tid är nu! Den är helt fantastisk. Okej, drama och sådär, kärlek och sånt så jag fattar att serien inte passar för de flesta av mina vänner (som av nån jäävla anledning inte står ut med kärleksdrama, haha). Men den är förankrad i en tidsperiod som ter sig väldigt äkta och färgstark. Efterkrigstiden i Sverige.

Nu förvandlades det här inlägget helt mirakulöst till en rekommendationsrunda, så vi fortsätter. Youtube-serien med Katya och Trixie, UNHhhh. Se fast det senaste avsnittet. Guld för den som älskar att uttrycka sig. Går ibland så fort att inte jag hänger med i engelskan och ärligt sagt så ser jag inte så mycket på den här serien (det är mera J som gör det) men vet ni ibland är saker liksom så otroligt bra så man knappt kan se på det för att det typ skulle ta över ens liv då? Ähh, bullshit.

Vice-serien Epicly Later'd. Handlar om före detta skaters eller sådana som hörde till den scenen, alltså folk som var stora under skateboardvågen på nittiotalet. Jag bara älskar personporträtt i vilka äldre mänskor får berätta om "hur det var" och det här är exakt en sån serie. Tänker inte länka här, det är bara att söka på Youtube.

Men nu! Nu skulle jag måsta få styr på en text. Bara en vanlig text som *urk* ska publiceras, tror jag och jag är lite angstig för detta, det handlar om det där när jag tackade nej till jobb. Det känns personligt på ett krypande plan och dessutom har jag bara skrivit med nåt jäkla "direkt ur livet"-stuk och inte med vetenskaplig anknytning alls.
Andra saker jag nojar inför:
1. har lovat planera en Nötö-infoskylt som är jättestor och jätteråddig. Innehåller kartor och whatnot. Fattar nada.
2. Ska poetry-slamma i Helsingfors om cirka två veckor. Där är typ teven och en massa författare och vad vet jag. Dom har typ fått för sig att jag är "en sån där lustig typ som kan dikter" (sådär som Yle alltid formulerar sig om människor, att du är sån o sån) och jag har inte ens skrivit något ännu men klart att jag måste naila den skiten.
3. Bokajäveln. Skickade ju in den här i slutet på förra veckan och nu ska man vänta i månader trenne då. Om jag skulle orka? Nej! Jag skulle ju vlla kapsla in mig i koma och vakna först när första "vi är inte intresserade"-mailet dimper ner i min inkorg.

Firmor och struntarbete

Ahh, livet återvänder. Jag var skakig hela dan igår, beskrev det sådär som om man skulle ha varit på båt i hård storm och varit livrädd, men sedan kommit hel och behållen i land. Tänk att en arbetsplats, en simpel arbetsplats som dessutom beskrivs som "extra kiva" kan skaka om en människa så i grunden. Det här gör mig nog litet rädd, får mina farhågor om att jag är förändrad på djupet att växa. Klarar jag liksom av nånting längre, eller har jag degraderats till en soffmupp som endast klarar av att hoppa över mina egna ribbor, som ligger på än sisådär 2 centimeter?
Nåja, men man ska inte ta skit, det har vi lärt oss. Man ska inte ge sig in i onödigheter som man inte behöver. Det slog mig hur jävla långa jag tyckte dagarna från kl. 9-17 var, och också en sån sak som att man drog ut på grejer onödigt mycket, man försökte liksom skapa en trevlig stämning på arbetsplatsen, gjorde det till ett slags ställe man kan vara på hela dan. Det där är så främmande för mig, jag tycker självfallet att man ska sköta saker så snabbt och effektivt som det bara går, så att man sen får gå hem och har tid med andra, viktigare saker.
Jag har varit med om det flera gånger, den där läsh-inställningen på en arbetsplats, det där att man stryker omkring med firmans penna i skjortfickan och liksom är nöjd över att man får gå där på jobbtid just i den där firmans korridorer, utan att jobba. Wtf? Jag blir alltid i panik på såna där ställen där brandet och firmans namn liksom är viktigare än det jobb man egentligen gör, för det vittnar om nåt slags korrupt struktur, det vittnar för det första om att det egentliga arbetet görs någon annanstans och för det andra, att firman är ett luftslott som kanske egentligen inte ens skulle behövas, förutom i nån form av statistik.

Både mamma o pappa skrev så fint sen när jag hade sagt åt dem att jag sket i jobbet, trots allt. Mamma: "Ok, då var det helt enkelt så det skulle gå. En lättnad på något sätt ändå. Nu behöver jag inte tänka på att du har det illa." Pappa: "Ja inte ska man börja med skit om man klarar sig ändå. Jag vantrivdes på flera jobb innan jag kom till Bbl, så nog vet jag hur det känns."
Undrar vad de tycker om att jag outar dem på det här sättet? Nå men det är så fina meddelanden bara. Jag har så bra föräldrar. Ladila.
Nu dricker jag kaffe och skulle måsta läsa igenom det där manuset nu en gång för Allah, så att jag skulle få ivägskickat det nån gång.
Sen har jag nya, SJUKT SPÄNNANDE GREJER PÅ GÅNG, men ingen orkar höra om det så vi tar det i den rad de kommer.

The life of ponks i tvättstugan, fortsättningen

Idag morse när jag vaknade halvåtta för att ta ut hunden och göra morgonyoga, så gick jag bara ett par varv i mörk lägenhet och lade mig sen ner tillbaka i sängen. Där låg jag sen och kände hur livet rev i alla lemmar, haha, bildligt talat alltså, men jag låg där i nån smärre ångest. Och sen sa jag det högt att nä det här går inte, tänkte bara att inte fan ska en mänska göra något som tar så mycket emot, när hon egentligen inte måste. För det är ju det som är grejen. Min situation är på inget sätt akut, det är inte som att jag finansiellt går under just nu heller, har inga barn att försörja (isåfall hade jag gladeligen och med gott humör tagit emot det här jobbet, utan att blinka) och har bokstavligen EN MASSA andra saker att göra.
Grejen är den att jag faktiskt mest har angstat över det att säga nej till dem, att avbryta arbetsutbildningen efter att först ha tackat ja. Det är sådant som jag angstar mest över, och sen när jag hade skrivit mitt "unfortunately i can not continue"-mail och inte ringt (fy fan för att tala i telefon) så hamna jag gå ner i tvättstugan i mörkret och hyperventilera, för jag visste ju att de kommer att ringa efter mig strax efter kl. 9, vilket de gjorde. Jag satte min telefon på tyst för en signal skulle typ ha tagit livet av mig, och så satt jag i ett hörn o stirrade på skärmen och andades som ett jävla psycho. Och så ringde det, fan vilken skräck, dessa numror på rad. Och jag visste att jag måste svara, att det är så man gör. Och så svarade jag med pipig röst, stadig normalröst i andra ändan, inställsam o trevlig, fullt beredd på nån dårfink som har sammanbrott. Och så gick jag bara där i mörkret, talade och snyftade om vartannat i luren, svamlade om att jag inte kan forstätta längre och vad allt det var, utbildaren ville veta vad exakt det berodde på och jag sa att jag tror att jag inte klarar av jobbet med min usla danska och att jag har fått så mycket annat att göra, alltså det vete fan vad jag egentligen sa, det gör det samma. För när hon svarar att "nå bra att du säger om du märker att det här inte funkar för dig" och jag bara känner en sån ENORM lättnad skvalpa över mig, samtidigt inser jag att va tusan håller jag på med, står nere i TVÄTTSTUGAN (?) och angstar?! Så inser jag alla de där självklara sakerna på en gång: att livet ju bara är livet, och sånt här händer varje dag, att de på inget sätt är de är i pisse pga mig, och att det inte är något brott att följa sin egen intuition. Det är ju ingen stor sak överhuvudtaget, men för mig är sånt här som att säga nej till nån, speciellt när man redan har gett sig ut för att vara helt med på noterna, ETT STORT JÄVLA PROJEKT.
Insåg samtidigt att jag har varit en fucking pain in the ass överlag när det t.ex. har kommit till att göra slut med nån. Jag har bara låtit saker hålla på allllldeeeeles för länge och sen fegat ur som en gummimask och inte tagit ansvar för mina egna känslor eller nån annans: Jag är en fucking fegis och barnrumpa. Men det finns hopp, för jag förstår det här, sakta men säkert.

Nu kommer papprena

Okej. Det här har varit en helt SJUK dag. Det där jobbet, arbetsutbildningen, Jag sa att jag inte skulle skriva mer om det men ok, jag måste ändå.
Medan vi satt där idag. Ett krångligt jävla system. Jag tänkte bara, att ett sånt här megamaskineri finns till för nåt totalt meningslöst. Jag såg liksom igenom mönstret, hur mänskor luras och är shoppingberoende och tystas ner med små rabattkuponger när de har gjort några misstag, att ursäkta nu då, här kan du köpa ännu mera. Det är så svinaktigt, på så många plan. Och den där totalt oironiska inställningen till det! När pappren börja gå runt idag, såna där papper med avtal och ens uppgifter o sånt, så kände jag bara ett sånt starkt obehag, att okej, nu kommer det här som jag INTE borde göra. Nu kommer papprena, ett och ett landade de på bordet framför mig. Först låtsades jag inte om dem, jag lät dem ligga. Sen fyllde jag i dem, bristfälligt. Och sen lite mer. Till sist, förde upp dem. Och sen kände jag bara gråten, den höll på som en bångstyrig jävla get bakom mina ögonlock. Jag såg omkring mig, försökte se om de andra också hade det på samma sätt. Det verkade inte så. Det var så mycket bara, det att folk gör sånt här. Heltidsjobb. Att man gör sånt här. Och utbildningsledaren fånade sig och höll på och berättade om semesterdagar och att hon ska till Thailand för att hon har så många. "Jei" sa hon om sina semesterdagar, tänkte bara, att nå om semesterdagarna är så himla jei, varför är du här då? Alltså jag vet svaret, jag fattar väl. Folk tar jobb de står ut med för att kunna leva, men för mig känns det bara mer som att jag inte tar jobb av exakt samma orsak. Det kanske är så enkelt, faktiskt. Andra trivs och står ut, jag ser mig själv bara vittra sönder. Det känns så elitistiskt också att säga så, varför skulle jag vara mer känslig än andra, jag kan väl för fan jobba o stå i jag också?
Så hörde jag utbildningsledaren säga något om att arbetskontrakten kommer imorgon. Jag insåg att jag ännu har en livlina, har inte skrivit under nåt kontrakt. Tog allt med mig hem, alla papper och häften, lämnade ingenting kvar för imorgon. Tänkte att risken är stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Grät i luren så fort jag kom ut från dörren. Sån jävla svada, snorade o lipade hela vägen hem, vet inte ens över vad egentligen. Överlag bara en sån maktlöshetskänsla, rädsla över att misslyckas också, över att jag hade trott att jag skulle kunna hantera nåt, men sen helt tydligt inte kan.
Höll på fram och tillbaka hela kvällen, grät ännu mer, ringde till sist till mamma. Brukar konsultera henne som sista röst i frågan om saker jag helt enkelt inte kan bestämma mig för, och så sa hon ungefär att "du tar saker för allvarligt, ta det nu bara." Att det ju bara är några månader. Att jag nog klarar det där. Hennes röst gör mig lugn, faktiskt. Hon är en vettig människa, sådana lyssnar jag på.
Så nu är det så för jävligt att jag nog kommer att gå dit imorgon i varje fall.

Med fascistisk rutin

Jaa. Jag är typ i chock, skräckslagen. Vad man nu ska kalla det. Det är det här jobbet, det nya. Jag vet inte hur man ska beskriva det annat än att det är som att få en drös ankor hällda ner i nackhålet på en. Gummiankor såklart. Skvattrande jävla reklam-gummiankor. Ett sånt jävla fåntratteri! Och på fullaste allvar. Idag, en sån där mänska som presenterar sig med orden "jag är nu inte normal. Jag är lite speciell, ni kommer att märka". Och så märker man: hen är så fullständigt normal så molnen grånar av bara tanken. Hen handlar på webbshopp, supernormal. Hen är hetero. Hen drar heteroskämt som är från 1989. Hen är "beroende av Adidas". Öhm, what? .... *gapa tomt*...
Att leva i den stunden, att finnas till. Nej gud, jag skriver bara klyschor. Jag kan inte få ord ur mig som med rättvisa skulle beskriva det vi har hållit på med idag. Vi har utbildning en vecka nu, vi ska bli experter på något totalt meningslöst. Jag var fem centimeter från att idag bara maila dit och säga att sorry, jag fick ett annat jobberbjudande (lögn) och att det här var inte för mig. Ärligt sagt så överväger jag det ännu också. Mina motiveringar för att stanna kvar är
1. Utmaning. Bra för själen. På riktigt!
2. Pengar.
3. För att jag faktiskt inte riktigt har nåt speciellt annat för mig just nu.

Har en känsla av att jag måste sluta skriva om det här nu, för det kan gå för långt. Jag får ju egentligen inte berätta om någonting, känner mig jagad redan nu, när jag bara har blickat in i systemet för ett antal sekunder.
Så jag har bestämt mig: med fascistisk rutin ska jag klara av det här. Jag ska inte tala om det här längre. Varje kväll tänker jag röra ihop en havreröra med banan och chiafrön åt mig. Varje morgon tänker jag stiga upp vid halvåtta, göra morgonyoga, ta ut hunden. Sen jobb.
HELA ---F U C K I N G--- DAN.
För det är så man gör, när man heltidsjobbar. Man går dit och så är man där hela attans dan och intalar sig att man inte har något bättre att göra. Man kommer hem och drar ett andetag och så är klockan halvtie och man går ett blint varv runt kvarteret med hunden, gråter, rör ihop en ny havreröra och somnar.
Sen är det helg och man lever i två sekunder.

Wieder nicht schwanger sein

Wieder nicht schwanger sein. Det var en punkt i en lista över bra saker som jag snappade upp i ett tyskt ungdomsmagasin i slutet av nittiotalet. Jag tyckte om det, det där var så jag. Phew, igen inte gravid.
Jag tog risken och var i fyllan igår och idag fick jag mens, så nä, i wasn't pregnant. Det börjar gå upp för mig varför folk väntar med att säga sådana här saker först när de är säkra på hur det ligger till, för om man sällskapar och är lite oförsiktig sådär, så går man ju tamejfan nästan varje månad och tror att man eventuellt går och bär på ett nytt liv, hehehe. Så är det nu inte.
Nu lovar jag att sluta tjafsa om den här saken och nu är det nog lättande (igen) att inte va gravid för att 1. vin och öl och 2. det skulle ha varit så himla dålig tajming med tanke på sommarcafét.

Fylle-inlägg 4:06

Alltså hah, jag hade just nåt sånt där infall i vilket jag kom hit som en okänd människa o började läsa som om det här inte var min blogg alls, o jag tänkte bara att wtf? Det är ju liksom inte såhär man skriver blogg.
Vad ska vi nu hitta på?
Vi firade julfest idag med Good Sås, för i restaurangbranschen har man alltid jul omåttligt tidigt eller sent, eftersom man alltid jobbar under julsäsongen. Det var lyckat, vi grät lite över våra daddy-issues och så klättrade en upp i en bokhylla och så gick vi åt olika håll, kort sagt. Jag var lite konfunderad när vi gick hem och alla bara försvann utan vidare hälsningsbetygelser, sa att "så gick dom bara?" varpå J svarade att "så gör vuxna människor". Så jävla befriande.

Ett mellanmål, ett tal, en bal.

Jaha, jag trodde jag var färdig, men det var jag inte alls. Jag hamnar ju skriva om hela texten nu också, med mina egna förbättringsförslag (konstanta 'vad menade jag här'-infall). Och så kommer jag ju hela tiden på ytterligare bättre förslag och alltså BLA BLA NU KAN JAG INTE MERA men jag måste nu plöja igenom textfan ännu en gång. Jag kan inte förstå hur folk får till över 200 sidor, själv har jag ju nåt i kortaste laget, typ en liten pocket kanske.
Nåh, intresseklubben, vad sägs? Ingenting så klart, för det här inlägget är mer meningslöst än ett fruset bananskal.

Alltså sådana där knarriga, självsäkra karlaröster i radion, sådana där som låter som att de drack vin till klockan fyra om natten igår, jag AVSKYR dem.

Att börja och avsluta

För de som inte visste det, så jobbar jag ju med ett manus, skönlitterärt dåh ska det bli, handlar typ om en kvinna och gaah, det där ska jag tids nog redogöra litet mer för. Det är en kärleks- och uppvaknandehistoria dock, utan nyandliga inslag (tror jag). HUR SOM HELST, nu satte jag precis punkt för den sista redigeringen. Jag har printat ut, läst igenom och för hand skrivit om och skrivit nytt, och nu känns det nog som att det inte finns så mycket mer jag kan göra.
Det är både skrämmande och lättande, alltihopa, för 1. jag tycker inte att det blev lika hisnande bra som jag någon gång mitt i skrivprocessen tyckte att det var och 2. jag är ju överhuvudtaget inte säker på om den ens kommer att ges ut nånstans, nån gång vilket gör mig mörkrädd och 3. jag har hållit på med det här i över ett år nu och jag vet inte när senast jag så passionerat och av fri vilja skulle ha hållit på med något så pass länge, så 4. det är till och med svårt att avsluta det här, jag vet inte ens om jag riktigt vill lämna det ifrån mig, tänker att ytterligare ett år hade satt ytterligare en prägel på texten och ladida, men man måste väl sluta nån gång? Jag var bara en sådan novis i början, gjorde mycket misstag och hastade mig framåt, mycket litet av det jag skrev i början finns kvar just nu och jag tänker bara att jag hade skrivit med ett helt annat grepp om jag hade börjat på något nytt nu.
Så det får jag väl göra, helt enkelt. Arbetsplatsen, jag ska skriva om den!
Men mest är jag bara nojig, sover så jävla uselt att det är en fars, vaknar av minsta lilla, inte klokt detta nånting. Vet inte vem jag är nåt mer.

Nyheter och icke-nyheter

Det var väl ett lustigt sammanträffande att jag här i förra inlägget skrev "som om man skulle ha fått beskedet att man är gravid", för nu tror jag fan att jag är det. Jag är ju inte säker, såklart, jag går nu och tror att jag är gravid varje gång som min kropp visar tecken på att bete sig annorlunda, så antagligen är jag ju inte det. Jag vet också att man inte brukar snacka om sånt här vitt och brett i offentligheten, normen är ju att man väntar tills man är alldeles hundra procent säker på att man har ett friskt, växande barn i magen och SEN basunerar man ut nyheten som om det var något stort och mirakulöst: jag väntar barn. Men jag är nu inte normen, så ska det vara sagt. Antingen är jag gravid, eller så inte, det var väl en nyhet? Alla älskar nyheter.

Kommer dra i spaken

Nämen, nu fick jag jobbet. Och tackade ja. Jag blev lite panikslagen efteråt, ungefär som att man skulle ha fått beskedet att man har blivit gravid, som att vafan har jag nu gått o gjort? Vad håller jag på med? Konfronterar mina största rädslor mitt på ljusan dag? Tar den svårare vägen när den enklare vägen såklart skulle ha varit att fega ur och aldrig ha brytt mig om den arbetsplatsen mer. Men när jag nu är lite intresserad av just sånt här, dynamik på arbetsplatser, system, mänskor sånt. Det kommer en nödbroms i mitt liv emellanåt, den kommer farande och man vet att det vettiga skulle vara att inte gå och dra i den men likaväl vet jag direkt när jag ser den, att jag satanmä kommer gå och dra i den spaken. Bara för att se vad som händer då, få lite omväxling.
Sen såg jag Maidentrip, dokumentären om 14-16-åringen som slår världsrekord i att segla jorden runt och yngst och ensam. Och förstod allt. Man gör saker för att man måste göra dem. För att vara i ständig utveckling. Nu talar jag som nån gamal hippiemommo som inte vet bättre. Men den dokumentären var så otroligt fantastisk.

Taggad på fruktskål

Men usch, idag är jag plötsligt helt säker på att jag har klantat till det totalt igår i arbetsintervjun, även i testfrågorna på danska idag. Nu väntar jag bara som ett fån. Var tvungen att göra upp regler för mig själv idag när jag var ut o gå, fick bara kolla mailen när jag hade kommit till olika landmärken, som efter Halisbron, vid palstorna, etc. Så jag inte skulle gå o kolla i luren konstant. Jag har redan kommenderat min sambo att bli hemmafru så jag får fara ut i arbetslivet. Jag är så TAGGAD på de där fruktskålarna att det inte finns någon hejd på det. Har inte förstått hur uttråkad jag har hunnit bli på att hänga här hemma. Inte klokt, detta.

Här jobbar coola människor

Så jag har varit på arbetsintervju i en sån där glas/betongkoloss i utkanten av centrum. Det var ju nog en upplevelse, må jag säga. Det började ju bra, jag hade glömt namnet på den jag skulle träffa och visste inte om jag skulle tala finska eller engelska. Karln som öppnade dörren fick sätta orden i munnen på mig.
Sen får jag en sån där bricka kring halsen och får skriva under ett papper där det står att jag inte ska fotografera eller skvallra, att det är ytterst konfidentiella saker detta. Den där overklighetskänslan planteras, man är en del av nåt konstigt sammanhang som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Får vänta i en soffgrupp, "vesiautomaatti on siellä". På bordet obligatorisk skål med hårda karameller - såklart - med företagets namn. I en teve invid snurrar bilder som ska ge ett intryck av arbetsplatsen, att vi är så kivoga o dynamiska o unga o LYCKLIGA o fräscha här, och vi ler alltid fast vi sitter med datorerna framför oss, och vi är så goda vänner också, vi skrattar i kafferummet och vi går i neutrala casual kläder och handlar på Zara o HM osv. Den där färgskalan som är sådär avmätt men ändå glättig, som en eftermiddag i juni.
Sen kommer en typ, en sån där "international" typ med lång tröja och glimten i ögat. Jag blir placerad vid ett bord medan hen går efter kaffe, smygläser i pappren hen lämnar på bordet att man från en skala från 1-5 ska avgöra hur snabb jag är att svara på frågorna, vilket helhetsintryck jag ger, om jag svarar kort och koncist, hur pass förberedd jag är och andra såna där saker som inte ens gör mig nervös, tvärtom, jag blir bara på ytterst skojfriskt humör. Jag är helt inställd på att dra mattan under fötterna på alla jag möter - med lagom inställsam övertygelse ska jag få hen att inse hur klippt och skuren jag är för ett sånt här sammanhang.

Intervjuaren frågar lite om mig, antecknar och jag pratar ganska fritt och ledigt. Mestadels går allt ut på att hen berättar om företaget. Det handlar om företagsimagen och hurdana folk är här. Man jobbar men det är liksom en bisak. Huvudsaken är att man har ett team där man stöder varandra och ladidaa, så har man fester och glögg och jättetrivsamma kafferum med gratis kaffe, massör och kultursedlar. Får en känsla av att det inte går att komma hit bara med inställningen att man ska jobba o gå hem - nej, den här firman är snarare som nåt slags familjeföretag, man ska helst gifta sig med det. Arbetstiderna är också satta på det sättet att man fan spenderar hela dagarna där, tar typ morgontofflorna med och placerar dem bredvid datorn. "Ilman huumoria ei täällä pärjää". Jag blir bara pyttelitet iskall.
Så fort intervjuaren pliktskyldigt har sålt företagets image och förklarat hur många det är som "bara blir här för att de trivs så bra" så kommer allvaret: Kunden. Den vi arbetar för. Det är seriöst, det är europeiskt huvudkontor, det är punkterna på rätt ställe. Jag nickar med spelat gravallvar i blicken. Jag kan såna här ställen, det känns som att jag inte gjorde annat än jobbade med sånt här i 20-årsåldern. Kunden är den man tillber, hänger alltid som en mörk skugga i faggorna. Hur jobbet görs är inte det viktigaste, bara det görs och levereras. Kunden ska vara nöjd. Det känns som att det fortfarande är samma människor som jobbar här. De där uppsluppna, översociala människorna med överböjliga leder. Lätt faller de in i sina små rangskalor och regelmönster.
Så händer det där tjusiga, standardfrågorna kommer fram. "Beskriv dig själv med tre ord." Intervjun går på finska, så jag drar till med "seikkailuhaluinen, sponttaani ja kiinnostunut monta eri asioista".  Beskriv dig själv som arbetstagare. Vad gör dig stressad? Dina bra och dåliga sidor. Jag ger standardsvar och fnissar. Jag får hela tiden hålla mig för att inte brista ut i gapskratt. Det är så sabla fånigt! Skulle bara fattas att frågan "om du var en frukt, vilken hade du då varit" och jag allvarligt och eftertänksamt skulle ha svarat att jag nog är en ananas: Rivig på utsidan men mjuk och söt inuti. Frågan kommer inte. Allt känns så klichémässigt att jag vill doppa tungan i sockerskålen. Men det händer. Intervjuaren är uppmuntrande och avväpnande, jag kunde säga vad som helst, det är ändå kroppspråket som avgör. På frågan om min inställning till alkohol och droger blir jag ställd. "Kyllä minä alkoholia nautin, höhöhö" säger jag och sen svamlar jag. Det är hemskt. Hon frågar om jag är van med datorer. Jag svarar att jag skriver snabbt som fan och att jag är "vanhan koulun tietokonekäyttäjä". Hon skrattar.
En dansk kommer in muina miehinä, de ska kolla om jag kan danska. Jag hör på accenten att han kommer från Jylland, jag blir clown, jag babblar konstant, det känns hur konstigt som helst, jag breder på om mina år i Danmark, börjar ställa honom frågor, brister ut i skratt, det kunde lika gärna handla om ett arrangerat bröllop.
Så går vi en runda med intervjuaren, vi går från team Sverige till team Finland till team Norge. Får en känsla av att befinna mig på ett rymdskepp i vilket folk jobbar intensivt och tillsammans, till skillnad från att man inte söker efter liv i rymden här - nej, man utför kundtjänst. Avdelningarna har sina flaggor och fåniga collage coolt uppmonterade. Igen: Man ska fatta att på den här arbetsplatsen har man roligt. Här jobbar coola människor. En typ vräker i sig sallad vid datorn. Folk har limmat upp klistermärken. Stämningen är skönt avslappnad, många språk och accenter bildar ett dämpat sorl i luften. Skärmarna lyser, kafferummen är som såna där designmoln med konstiga soffor, allt är fint och nytt. Fräscht, liksom. Och så ser jag: Fruktskålarna. Jag får anstränga mig för att inte gapa. Jag har alltid drömt om en arbetsplats med fruktskålar. Jag ser granny smith-äpplena på långt håll. Här kan man få dagens vitamindos, sådär bara kan man det.
Det är här man utför meningslösa töntarbeten åt multinationella företag - för en struntsumma. Man gör sådana där otrevliga uppgifter som företagen inte själva orkar ta itu med, som att svara i telefon och på kunders mail. Till råga på detta ska man vaggas in i tron om att man tillhör nåt slags "coolt team". Egentligen skulle man be dem dra åt helvete, de där företagen som betalar åt andra för att de ska utföra skitarbete. Men det gör man inte. Man tackar o tar emot. Jag ska njuta av det här, så in i hela fridens namn ska ja suga in varje minut av overklig arbetssamvaro. Jag ska bara få det här jobbet först. Ge mig det.

JAG TÄNKER INTE BÖRJA ANGSTA ÖVER ARBETSINTERVJU TJUGOTVÅ TIMMAR INNAN, NEJ NATURLIGTVIS TÄNKER JAG INTE DET.

Grunkor på väggarna

Idag morse (okej, morse, morse, Klockan ELVA) kom en sån där dude med grunka som skulle installeras på väggen i vår lägenhet. Det kom någo papper om det för någon månad sen, det handlar om nån plastmojäng som ska mäta temperaturer eller vad vet jag. Tänkte bara, att om man hade haft minsta benägenhet för foliehatteri, så hade det här varit ett utmärkt tillfälle. För vad är mer mysko än att en främmande karl kommer in och monterar upp en diskret grunka på väggen i ens lägenhet? Så jävla mysko är det. Håller de på såhär också när man äger sin lägenhet? Tycker att det händer sånt här med jämna mellanrum i en sån här hyresbastardfirma. De hugger de ner träd på gården och bygger om helt funktionsdugliga lekparker bara så de ska få höja hyran med ytterligare femtio euro. Och så installerar de grunkor på väggarna åt en. Sånt är det. Jag vill flytta.

Jobbintervju coming up

Rrrr, augh, skrik, vrål från underjorden. Jag ska på arbetsintervju. Hur gör man? Jag kan väl inte ha mina hamburjarbyxor på dit? Hela byxor är vel okej fastän det är så modärnt med söndriga? Vad säger man? Tar man i hand? Är det okej att fnissa högljutt eller att brista ut i gapskratt när man ser kontorlandskapet? Eller att bara åbäka sig över det? Kan jag tillräckligt bra engelska? För att inte tala om danska? Jag söker ett jobb i vilket jag ska kommunicera på danska. Nu måste jag hitta på lite stories om hur levande min kontakt med det danska har varit sedan jag flyttade från Danmark nån gång i mitten av 2000-talet. Det är ju verkligen fruktansvärt längesen, folk har fötts, utbildat sig och vunnit nobelpris sedan dess. Det gör väl inget? Jag måste låna danska böcker! Hur ska jag vara mig själv och ge ett bra intryck på samma gång?
Genomgående poäng: Jag minns fan inte hur man rör sig ute bland arbetande människor längre. Jag kan vara bland dom, men jag känner mig alltid så awkward så det inte går att snacka om det ens. Jag hoppas SÅ att jag får det här jobbet så jag kan ta mina iakttagelser ännu till en ny nivå.

Danska

Ja här sitter jag och funderar på vad man ska göra av en sådan här helg nu igen. Har ni också ibland känslan av att allting antingen kommer att barka rent åt helvete, eller sen gå helt attans bra, men liksom ingneting där emellan?
Det där var för övrigt ett klichémässigt påstående utan huvud och fötter.
Igår natt fick jag ett mail som hade kommit till mig via arbetsförmedlingen. I någo grumliga papper står det tydligen att jag behärskar det danska språket, för nu togs det kontakt med mig om en tjänst i vilken man ska kommunicera med danska kunder per e-mail. Det är frågan om nåt sånt där "ungdomligt team" (urk), antagligen i glasmonter, som sitter hela dagarna och utför arbete åt nåt megaföretag för en stuntsumma. Hur väl beskriver det här inte tiden som vi lever i, att en svensktalande finne i Finland potentiellt besvarar en fråga som ställs på danska, i Danmark? Nå väl. Jag blev så klart förskräckt, men var på morgonen bombsäker om att det här jobbet måste jag få. Nu ska jag hoppeligen på träff dit till kontoret, övertyga dem om att min danska är skrupelfri och sen får jag börja jobba (på heltid, satan!) från och med november. Det här ser jag mer som ett äventyr än som ett jobb, eller mest som en möjlighet för mig att samla ytterligare stoff för skrivade från.
Euhoj.

Behov av rablander

Har ni sådana där dagar då man bara har ett sånt EXTREMT BEHOV AV ATT UTTRYCKA SIG? Då man går och brötar på alla sociala forum och i alla grupper och kommenterar på allting, ALLTING och har så mycket på hjärtat att inte orden ryms i ens mun och man länkar till tusen grejer och beter sig som den största tönten ever?
Hmm, alltså tanken på detta nu får mig nog att fundera på om jag inte borde träffa nån, öhm, typ, vän snart?
På tal om det, har ni vänner? Jag menar vänner som ni träffar med jämna mellanrum, såna som inte befinner sig innanför en datorskärm? Jag har inte det. Är det måntro alarmerande? Jag älskar min hund och min man. Hej hej.

Att glömma sig själv

Läser om en nyskild kvinna, som efter skilsmässan för första gången i sitt liv bakade bulla och brast ut i lyckotårar. Jag kan förstå känslan, men samtidigt tänker jag att nåt sånt där aldrig skulle hända mig. Jag skulle liksom aldrig bli riktigt lycklig över att allt är sådär klichémässigt fint som i katalogerna och bullan bakas och hemfrid råder. Har ofta frågat mig varför det är just det där som folk tycks villa ha, den där vaxbordduken och radion som står på och halvnians nyheter och familjefrid? Tänker alltid att man måste ha haft det otroligt hemskt innan om sånt där ska kännas givande. Samtidigt är det en liten jävel som frågar sig om det inte är nånting jag förnekar här, att ett sånt där "riktigt hem" kanske är precis vad jag längtar efter? Jag kommer ju från ett "riktigt hem", med lite strid och matchande porslin och sånt där. Jag kan minnas hur jag just älskade fredagarna, för att stämningen var så attans varm då, alla var på så gott humör, man fick godis och man kunde ligga och spreta med benen i nattlinnet och se på teve. Men det fanns nåt oerhört ruttet i det där också, en slentrian som stör mig. Det fanns liksom bara nån sån där enformig vilja att upprepa en koreografi som man tyckte att hörde till en normal familj, det fanns inga spontana initiativ, ingen genuin vilja att göra någonting för någon annan. När jag tänker på det idag, så fanns där ingenting som tydde på att det rådde genuin kärlek mellan nån annan än just mor och barn, för den kärleken är väl universell. Nå väl, kommer i varje fall från en fruktansvärt normal familj, en medelklassfamilj där det jobbades från 8-16 och serverades mat kl. 17. Trots lugnet och tryggheten i detta är det absolut inget jag strävar efter, och jag får väl lov att kalla det nåt annat än ungdomsrevolt nu när jag närmar mig 40? Nå, det är väl inget märkvärdigt att vara annorlunda än sin familj, men alltså nu när brorsan har gift sig, så märker jag hur lätt han också har till att bara falla tillbaka in i nåt mommorutigt mönster och dricka kaffe vid köksbord ur någo fina koppar, wtf. Mänskan som bodde i en fucking svinstia som jag städade när han bara stack till Sverige för att leva ut sin fullblommiga mani. Just saying. Det här var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men såhär blir det ibland. Jag är trött på mänskor. Har funderat en hel del på sånt där som vad som egentligen gör mig lycklig, och det är flow. Det är att glömma mig själv, det är - hör och häpna - arbete. Inte då arbete som arbete, som olyckligt arbete åt nån annan, förstår alla väl, men det är att vara fullständigt uppslukad av något jag gillar. Och ja, sex då. Och knark. Och meditation och yoga. Så var vi där igen. Jag gillar att glömma mig själv.

Nojar

Jag skriver för många inlägg här på raken just nu men jag har ingen talang för bloggskrivande, 17 euro på kontot, kan inte sova om nätterna, får aldrig nån rätsida på mitt romanförsök och nojar, nojar, nojar. Det svåraste just nu är att försöka få till formuleringar som är korrekta - liksom helt on point - eftersom texten liksom i princip är färdig, det är bara det där finstilta som ännu ska slipas. Och är jag i form att ta itu med nåt finstilt? Nå, aldrig!

Inktober 2017 is coming

En grej bara. INKTOBER är på väg. Det betyder att man får börja kludda med kulspetspenna igen. Det ger upphov till kommande julkalender och allt fan. Jag ÄLSKAR inktober och ska självfallet vara med i år igen. Tror inte att jag tänker dubbelposta grejer här på bloggen men kolla in min instagramprofil för att se klottet.

Symptom på ankdammsnoja

Usch, jag har drabbats av en släng av ankdammsnoja. Symptom:

- Man börjar oroväckande se sig över axeln av ingen orsak alls
- Man börjar lusläsa grejer man skrivit/publicerat/gett ut ur tusentals olika synvinklar och perspektiv för att luska ut hur nån annan fågel eventuellt tar till sig det man har gjort
- Man börjar plaska runt så det stänker kring fjäderdräkten
- Man kollar statistik och siffror med överdriven noggrannhet
- Man börjar tänka på sig själv som "ett namn" eller funderar kanske till och med på ett alias eller åtminstone ett fräsigt tilltalsnamn som osar av coolhet och något man absolut inte är, typ Lode .
- Man undrar hur man hade emottagits i Sverige
- ...eller på finskt håll
- Ens nattdrömmar går typ ut på att Kjell Westö slår sig igenom ens bostadsdörr så flisorna strittar och skriker att vafan tror du att du e?
- Man skriver syftningsfel i föregående mening, märker det direkt och hatar sig själv innerligt pga det
- Man lusläser YLE:s kommentarsfält
- Man tänker att en dag ska jag dricka kaffesump tillsammans med Janne Strang

Hej hej.

Uppåt och neråt, haha nej ja.

Men usch, jag har varit så oproduktiv den här veckan. Försöker att inte vara så hård mot mig själv för den sakens skull, tänker alltid att jag på nåt sätt behöver veckor då ingenting händer för att sen jämna ut det genom min enorma skaparkraft *himla med ögonen*. Men jag tror det är bara undanflykter. Jag faller så lätt in i hjärndöda aktiviteter som onlinespel och sen lider nattsömnen och jag blir en pina att umgås med och sånt. Då menar jag inte att man spelar lite slentrianmässigt i 20 minuter, utan att MAN SPELAR I FEM TIMMAR och glömmer bort att dricka vatten.
En positiv grej är i alla fall att jag har börjat läsa igen och gör det med glädje. Har nyligen plöjt igenom Chimamanda Ngozi Adichies (jag kunde det! stava hennes namn!) Americanah och den var så bra, så sjukt bra, så inihelvetes berörande och upplysande och fint skriven att hohho.
Idag ska vi göra nåt spännande, dvs gå och titta på en lägenhet! Ja. Det har bara blivit så att dessa Satos hyreslägenheter blivit på tok för dyra (över niehundra) och eftersom det inte ser ut som att någon av oss kommer att dra in någon storkova på länge så vore det klokare att hitta nån billigare hyresbostad. Den vi ska se på idag har 400e billigare hyra (FYRAHUNDRA!), ett rum mindre och finns kanske 10 minuter längre bort med cykel. Inte paha.
Överlag tycker jag nog lite att allt känns kanske lite för slentrianmässigt för att jag ska vara helt nöjd. Vi jobbade så mycket under hela sommaren och det här med hösten och Åbo blir tydligen alltid ett pladask-landande och man får försöka hitta sina egna styrkontroller igen vilket tycks ta en jävla massa tid. Jag är typ himla trött på både mig själv och det jag gör men samtidigt mäkta intresserad bara av regnväder och höst så jag vet inte hur jag ska styra upp det riktigt. Både uppåt och neråt på samma gång, liksom. Ja, nu ska jag sluta.

Fårskräp och ko

Underhållningen

Jag har börjat med geocaching. Det är ungefär så spännande och totalt icke-spännande som en sak kan vara på samma gång. Det är häftigt att klura ut koordinater, med hjälp av kartan ta sig fram till nåt namnlöst buskage och sen faktiskt - HITTA nånting som en mänsklig person har gömt där nån gång, och inuti en liten burk eller låda, faktiskt vika upp ett litet häfte där namn och datum har plitats ner sedan år tillbaka. Häftigt, som sagt, men samtidigt lika poänglöst som det mesta här i livet nuförtiden är. Man känner sig som en förprogrammerad maskin som också KRÄVER underhållning emellanåt för att inte rosta. Och sen, när underhållningen är där framför en, så nickar man igenkännande, säger "aha, jamen så trevligt", men ÄR man underhållen? Tja.
Höll på att skriva att "ja men i alla fall kom jag mig ut i regnet igår och det var skitroligt" men så slog det mig att jag låter som en pensionär på prosac.

(Också min Facebookstatus idag. Ursäkta tårta-på-tårtigheten.)

Ibland tänker jag på sånt här, som att ens gamla Myspacekonto till exempel ligger nånstans och skräpar på näte, fullt dugligt, fullt nåbart. Och så tänker jag på hur många sådana där inaktiva konton som bara kommer att leva och leva fast folk blir vuxna och gör annat och skaffar familj och inte spelar gitarr nåt mer. Och så tänker jag på när generation efter generation dör och lämnar efter sig dammiga bloggar med tonårsangst och plutmunnar och dikter och vem vet. Snart kommer internet att vara som en begravningsplats som består av stenar av folks forna liv.

Alla klappar det ekar inte hej hejdå sälar är fina djur

Ja, här är det fredag o jag har just fört J ut på öl efter att ha ätit lite mjölkckoko och sen sketit hela röven ut så den lossna och jag kunde bära den som en hatt på huvudet. Ja, det är något med den där antibiotikan som har tagit kol på hela magbakterieartilleriet - både bra och dåliga bakterier dåhh, ja ni vet hur det fungerar, vafan pratar jag om ens?
Jag vet inte, det är en konstig tid detta. Mycket roligt händer, överraskande jobb som bl.a.  att skriva en teaterrecension och översättare o sånt och det går överlag bra för mig, tadaa, alla klappar, det ekar inte i bankvalvet. Var för övrigt så jäävla ballitjohejsan att skriva recension igen, jag har gjort det senast nån gång på 90-talet tror jag och blivit ganska rejält nojig inför det sedan dess. Men samtidigt som man är nojigare så är man, hoppeligen lite klokare i sina invändningar - med mer kunskap kommer mer nojor eftersom man förstår på vilka alla sätt det är möjligt att fucka upp grejer, var det någon klok fan som sa - oj, det var jag. Alltså jag vet inte varför jag pratar som nån 70-åring på sockerfylla just nu, med långa meningar och ingen reda med något. Tror jag ska vända mig åt nåt annat håll och göra nåt mer oproduktivt än detta.

Stå ut med mig

Vad ska jag berätta? Jag är en gummibåt som flyter omkring på ett vindstilla hav. Det blåser inte, alltså kommer jag ingen vart, men jag är ändå i en gummibåt. Jag skulle typ villa i land, eller nåt. Jag är så otålig! Jag orkar inte vänta, jag vill skriva mera! Satan!
Måste stångas med otåligheten. Vad har hänt? Det har blivit höst, jag har fått lite småtrevliga jobbuppdrag och min texthärva har skickats till handledaren som jag ska träffa i slutet av den här månaden. Ärligt sagt, så måste jag säga att jag nog inte gör annat än väntar på den där arma handledarträffen. Så har det blivit, att det där skrivandet har blivit min drivkrft i tillvaron, jag förstår liksom inte vad jag höll på med förut? Visst, jag kunde göra annat, jag har arbeten som är på hälft och så vidare, men vad tänker jag på? Jo, jag går och funderar på uppföljaren till den bokfan jag nu har skrivit. Uppföljaren! Och då har jag inte ens skickat in mitt nuvarande manus nånstans. Så kan det gå.
Himla tråkigt skulle det ju vara nu om det visade sig att den text jag skrivit inte duger för att ge ut nånstans, men alltså vet ni när man har en sån där magkänsla att det här fungerar, satan? Ibland har man det, eller man tror i alla fall att man har det. Man vill ju tro att ens egen intuition är att lita på och sådär, men tyvärr så är det ju ändå så att det är andra som är med och bestämmer och ger riktlinjer för hur det går för en.
UFF jag är så tråkig när jag bara skriver om skrivande, vem fan orkar läsa om nåt sånt? Jag menar, LÄS BOKEN istället. Läs boken. Men nu då boken inte finns någonstans och inte kommer att finnas någonstans på länge heller, så kan jag knappt annat än å tragga opponer om bokafan här på mitt eget, personliga nätutrymme. Stå ut med mig.

Det är en bra känsla att göra någonting man gillar

Alltså, jag har blivit en sån everything-is-fine-gurka att jag knappt själv orkar med mig själv. När jag bläddrar tillbaka i den här bloggen årsvis så hittar jag en massa angst och existenstrubbel, förstås. Riktigt innerlig sådan. Och jag minns, det var sådan jag var. I många år höll jag på sådär. Vet inte - det är inte som att min livssituation har förändrats makabert eller så, men jag känner nåt slags passion för livet just nu. Jag skriver en attans roman, jag gör nånting jag tror på och jag kommer snart att få reda på om det bär eller brister. Och vet ni, det är en bra känsla att göra någonting man gillar och att ge allt man har för det. Närmare droger än så kommer man inte i den här världen, och så är det dessutom hälsosamt. Jag är så tacksam över att jag får leva och vara inspirerad ännu, för som L sa här i veckan, så är hens största rädsla att tappa ivern, att helt enkelt inte kunna bli intresserad av något längre.