Här jobbar coola människor

Så jag har varit på arbetsintervju i en sån där glas/betongkoloss i utkanten av centrum. Det var ju nog en upplevelse, må jag säga. Det började ju bra, jag hade glömt namnet på den jag skulle träffa och visste inte om jag skulle tala finska eller engelska. Karln som öppnade dörren fick sätta orden i munnen på mig.
Sen får jag en sån där bricka kring halsen och får skriva under ett papper där det står att jag inte ska fotografera eller skvallra, att det är ytterst konfidentiella saker detta. Den där overklighetskänslan planteras, man är en del av nåt konstigt sammanhang som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Får vänta i en soffgrupp, "vesiautomaatti on siellä". På bordet obligatorisk skål med hårda karameller - såklart - med företagets namn. I en teve invid snurrar bilder som ska ge ett intryck av arbetsplatsen, att vi är så kivoga o dynamiska o unga o LYCKLIGA o fräscha här, och vi ler alltid fast vi sitter med datorerna framför oss, och vi är så goda vänner också, vi skrattar i kafferummet och vi går i neutrala casual kläder och handlar på Zara o HM osv. Den där färgskalan som är sådär avmätt men ändå glättig, som en eftermiddag i juni.
Sen kommer en typ, en sån där "international" typ med lång tröja och glimten i ögat. Jag blir placerad vid ett bord medan hen går efter kaffe, smygläser i pappren hen lämnar på bordet att man från en skala från 1-5 ska avgöra hur snabb jag är att svara på frågorna, vilket helhetsintryck jag ger, om jag svarar kort och koncist, hur pass förberedd jag är och andra såna där saker som inte ens gör mig nervös, tvärtom, jag blir bara på ytterst skojfriskt humör. Jag är helt inställd på att dra mattan under fötterna på alla jag möter - med lagom inställsam övertygelse ska jag få hen att inse hur klippt och skuren jag är för ett sånt här sammanhang.

Intervjuaren frågar lite om mig, antecknar och jag pratar ganska fritt och ledigt. Mestadels går allt ut på att hen berättar om företaget. Det handlar om företagsimagen och hurdana folk är här. Man jobbar men det är liksom en bisak. Huvudsaken är att man har ett team där man stöder varandra och ladidaa, så har man fester och glögg och jättetrivsamma kafferum med gratis kaffe, massör och kultursedlar. Får en känsla av att det inte går att komma hit bara med inställningen att man ska jobba o gå hem - nej, den här firman är snarare som nåt slags familjeföretag, man ska helst gifta sig med det. Arbetstiderna är också satta på det sättet att man fan spenderar hela dagarna där, tar typ morgontofflorna med och placerar dem bredvid datorn. "Ilman huumoria ei täällä pärjää". Jag blir bara pyttelitet iskall.
Så fort intervjuaren pliktskyldigt har sålt företagets image och förklarat hur många det är som "bara blir här för att de trivs så bra" så kommer allvaret: Kunden. Den vi arbetar för. Det är seriöst, det är europeiskt huvudkontor, det är punkterna på rätt ställe. Jag nickar med spelat gravallvar i blicken. Jag kan såna här ställen, det känns som att jag inte gjorde annat än jobbade med sånt här i 20-årsåldern. Kunden är den man tillber, hänger alltid som en mörk skugga i faggorna. Hur jobbet görs är inte det viktigaste, bara det görs och levereras. Kunden ska vara nöjd. Det känns som att det fortfarande är samma människor som jobbar här. De där uppsluppna, översociala människorna med överböjliga leder. Lätt faller de in i sina små rangskalor och regelmönster.
Så händer det där tjusiga, standardfrågorna kommer fram. "Beskriv dig själv med tre ord." Intervjun går på finska, så jag drar till med "seikkailuhaluinen, sponttaani ja kiinnostunut monta eri asioista".  Beskriv dig själv som arbetstagare. Vad gör dig stressad? Dina bra och dåliga sidor. Jag ger standardsvar och fnissar. Jag får hela tiden hålla mig för att inte brista ut i gapskratt. Det är så sabla fånigt! Skulle bara fattas att frågan "om du var en frukt, vilken hade du då varit" och jag allvarligt och eftertänksamt skulle ha svarat att jag nog är en ananas: Rivig på utsidan men mjuk och söt inuti. Frågan kommer inte. Allt känns så klichémässigt att jag vill doppa tungan i sockerskålen. Men det händer. Intervjuaren är uppmuntrande och avväpnande, jag kunde säga vad som helst, det är ändå kroppspråket som avgör. På frågan om min inställning till alkohol och droger blir jag ställd. "Kyllä minä alkoholia nautin, höhöhö" säger jag och sen svamlar jag. Det är hemskt. Hon frågar om jag är van med datorer. Jag svarar att jag skriver snabbt som fan och att jag är "vanhan koulun tietokonekäyttäjä". Hon skrattar.
En dansk kommer in muina miehinä, de ska kolla om jag kan danska. Jag hör på accenten att han kommer från Jylland, jag blir clown, jag babblar konstant, det känns hur konstigt som helst, jag breder på om mina år i Danmark, börjar ställa honom frågor, brister ut i skratt, det kunde lika gärna handla om ett arrangerat bröllop.
Så går vi en runda med intervjuaren, vi går från team Sverige till team Finland till team Norge. Får en känsla av att befinna mig på ett rymdskepp i vilket folk jobbar intensivt och tillsammans, till skillnad från att man inte söker efter liv i rymden här - nej, man utför kundtjänst. Avdelningarna har sina flaggor och fåniga collage coolt uppmonterade. Igen: Man ska fatta att på den här arbetsplatsen har man roligt. Här jobbar coola människor. En typ vräker i sig sallad vid datorn. Folk har limmat upp klistermärken. Stämningen är skönt avslappnad, många språk och accenter bildar ett dämpat sorl i luften. Skärmarna lyser, kafferummen är som såna där designmoln med konstiga soffor, allt är fint och nytt. Fräscht, liksom. Och så ser jag: Fruktskålarna. Jag får anstränga mig för att inte gapa. Jag har alltid drömt om en arbetsplats med fruktskålar. Jag ser granny smith-äpplena på långt håll. Här kan man få dagens vitamindos, sådär bara kan man det.
Det är här man utför meningslösa töntarbeten åt multinationella företag - för en struntsumma. Man gör sådana där otrevliga uppgifter som företagen inte själva orkar ta itu med, som att svara i telefon och på kunders mail. Till råga på detta ska man vaggas in i tron om att man tillhör nåt slags "coolt team". Egentligen skulle man be dem dra åt helvete, de där företagen som betalar åt andra för att de ska utföra skitarbete. Men det gör man inte. Man tackar o tar emot. Jag ska njuta av det här, så in i hela fridens namn ska ja suga in varje minut av overklig arbetssamvaro. Jag ska bara få det här jobbet först. Ge mig det.