Att börja och avsluta

För de som inte visste det, så jobbar jag ju med ett manus, skönlitterärt dåh ska det bli, handlar typ om en kvinna och gaah, det där ska jag tids nog redogöra litet mer för. Det är en kärleks- och uppvaknandehistoria dock, utan nyandliga inslag (tror jag). HUR SOM HELST, nu satte jag precis punkt för den sista redigeringen. Jag har printat ut, läst igenom och för hand skrivit om och skrivit nytt, och nu känns det nog som att det inte finns så mycket mer jag kan göra.
Det är både skrämmande och lättande, alltihopa, för 1. jag tycker inte att det blev lika hisnande bra som jag någon gång mitt i skrivprocessen tyckte att det var och 2. jag är ju överhuvudtaget inte säker på om den ens kommer att ges ut nånstans, nån gång vilket gör mig mörkrädd och 3. jag har hållit på med det här i över ett år nu och jag vet inte när senast jag så passionerat och av fri vilja skulle ha hållit på med något så pass länge, så 4. det är till och med svårt att avsluta det här, jag vet inte ens om jag riktigt vill lämna det ifrån mig, tänker att ytterligare ett år hade satt ytterligare en prägel på texten och ladida, men man måste väl sluta nån gång? Jag var bara en sådan novis i början, gjorde mycket misstag och hastade mig framåt, mycket litet av det jag skrev i början finns kvar just nu och jag tänker bara att jag hade skrivit med ett helt annat grepp om jag hade börjat på något nytt nu.
Så det får jag väl göra, helt enkelt. Arbetsplatsen, jag ska skriva om den!
Men mest är jag bara nojig, sover så jävla uselt att det är en fars, vaknar av minsta lilla, inte klokt detta nånting. Vet inte vem jag är nåt mer.

Nyheter och icke-nyheter

Det var väl ett lustigt sammanträffande att jag här i förra inlägget skrev "som om man skulle ha fått beskedet att man är gravid", för nu tror jag fan att jag är det. Jag är ju inte säker, såklart, jag går nu och tror att jag är gravid varje gång som min kropp visar tecken på att bete sig annorlunda, så antagligen är jag ju inte det. Jag vet också att man inte brukar snacka om sånt här vitt och brett i offentligheten, normen är ju att man väntar tills man är alldeles hundra procent säker på att man har ett friskt, växande barn i magen och SEN basunerar man ut nyheten som om det var något stort och mirakulöst: jag väntar barn. Men jag är nu inte normen, så ska det vara sagt. Antingen är jag gravid, eller så inte, det var väl en nyhet? Alla älskar nyheter.

Kommer dra i spaken

Nämen, nu fick jag jobbet. Och tackade ja. Jag blev lite panikslagen efteråt, ungefär som att man skulle ha fått beskedet att man har blivit gravid, som att vafan har jag nu gått o gjort? Vad håller jag på med? Konfronterar mina största rädslor mitt på ljusan dag? Tar den svårare vägen när den enklare vägen såklart skulle ha varit att fega ur och aldrig ha brytt mig om den arbetsplatsen mer. Men när jag nu är lite intresserad av just sånt här, dynamik på arbetsplatser, system, mänskor sånt. Det kommer en nödbroms i mitt liv emellanåt, den kommer farande och man vet att det vettiga skulle vara att inte gå och dra i den men likaväl vet jag direkt när jag ser den, att jag satanmä kommer gå och dra i den spaken. Bara för att se vad som händer då, få lite omväxling.
Sen såg jag Maidentrip, dokumentären om 14-16-åringen som slår världsrekord i att segla jorden runt och yngst och ensam. Och förstod allt. Man gör saker för att man måste göra dem. För att vara i ständig utveckling. Nu talar jag som nån gamal hippiemommo som inte vet bättre. Men den dokumentären var så otroligt fantastisk.

Taggad på fruktskål

Men usch, idag är jag plötsligt helt säker på att jag har klantat till det totalt igår i arbetsintervjun, även i testfrågorna på danska idag. Nu väntar jag bara som ett fån. Var tvungen att göra upp regler för mig själv idag när jag var ut o gå, fick bara kolla mailen när jag hade kommit till olika landmärken, som efter Halisbron, vid palstorna, etc. Så jag inte skulle gå o kolla i luren konstant. Jag har redan kommenderat min sambo att bli hemmafru så jag får fara ut i arbetslivet. Jag är så TAGGAD på de där fruktskålarna att det inte finns någon hejd på det. Har inte förstått hur uttråkad jag har hunnit bli på att hänga här hemma. Inte klokt, detta.

Här jobbar coola människor

Så jag har varit på arbetsintervju i en sån där glas/betongkoloss i utkanten av centrum. Det var ju nog en upplevelse, må jag säga. Det började ju bra, jag hade glömt namnet på den jag skulle träffa och visste inte om jag skulle tala finska eller engelska. Karln som öppnade dörren fick sätta orden i munnen på mig.
Sen får jag en sån där bricka kring halsen och får skriva under ett papper där det står att jag inte ska fotografera eller skvallra, att det är ytterst konfidentiella saker detta. Den där overklighetskänslan planteras, man är en del av nåt konstigt sammanhang som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Får vänta i en soffgrupp, "vesiautomaatti on siellä". På bordet obligatorisk skål med hårda karameller - såklart - med företagets namn. I en teve invid snurrar bilder som ska ge ett intryck av arbetsplatsen, att vi är så kivoga o dynamiska o unga o LYCKLIGA o fräscha här, och vi ler alltid fast vi sitter med datorerna framför oss, och vi är så goda vänner också, vi skrattar i kafferummet och vi går i neutrala casual kläder och handlar på Zara o HM osv. Den där färgskalan som är sådär avmätt men ändå glättig, som en eftermiddag i juni.
Sen kommer en typ, en sån där "international" typ med lång tröja och glimten i ögat. Jag blir placerad vid ett bord medan hen går efter kaffe, smygläser i pappren hen lämnar på bordet att man från en skala från 1-5 ska avgöra hur snabb jag är att svara på frågorna, vilket helhetsintryck jag ger, om jag svarar kort och koncist, hur pass förberedd jag är och andra såna där saker som inte ens gör mig nervös, tvärtom, jag blir bara på ytterst skojfriskt humör. Jag är helt inställd på att dra mattan under fötterna på alla jag möter - med lagom inställsam övertygelse ska jag få hen att inse hur klippt och skuren jag är för ett sånt här sammanhang.

Intervjuaren frågar lite om mig, antecknar och jag pratar ganska fritt och ledigt. Mestadels går allt ut på att hen berättar om företaget. Det handlar om företagsimagen och hurdana folk är här. Man jobbar men det är liksom en bisak. Huvudsaken är att man har ett team där man stöder varandra och ladidaa, så har man fester och glögg och jättetrivsamma kafferum med gratis kaffe, massör och kultursedlar. Får en känsla av att det inte går att komma hit bara med inställningen att man ska jobba o gå hem - nej, den här firman är snarare som nåt slags familjeföretag, man ska helst gifta sig med det. Arbetstiderna är också satta på det sättet att man fan spenderar hela dagarna där, tar typ morgontofflorna med och placerar dem bredvid datorn. "Ilman huumoria ei täällä pärjää". Jag blir bara pyttelitet iskall.
Så fort intervjuaren pliktskyldigt har sålt företagets image och förklarat hur många det är som "bara blir här för att de trivs så bra" så kommer allvaret: Kunden. Den vi arbetar för. Det är seriöst, det är europeiskt huvudkontor, det är punkterna på rätt ställe. Jag nickar med spelat gravallvar i blicken. Jag kan såna här ställen, det känns som att jag inte gjorde annat än jobbade med sånt här i 20-årsåldern. Kunden är den man tillber, hänger alltid som en mörk skugga i faggorna. Hur jobbet görs är inte det viktigaste, bara det görs och levereras. Kunden ska vara nöjd. Det känns som att det fortfarande är samma människor som jobbar här. De där uppsluppna, översociala människorna med överböjliga leder. Lätt faller de in i sina små rangskalor och regelmönster.
Så händer det där tjusiga, standardfrågorna kommer fram. "Beskriv dig själv med tre ord." Intervjun går på finska, så jag drar till med "seikkailuhaluinen, sponttaani ja kiinnostunut monta eri asioista".  Beskriv dig själv som arbetstagare. Vad gör dig stressad? Dina bra och dåliga sidor. Jag ger standardsvar och fnissar. Jag får hela tiden hålla mig för att inte brista ut i gapskratt. Det är så sabla fånigt! Skulle bara fattas att frågan "om du var en frukt, vilken hade du då varit" och jag allvarligt och eftertänksamt skulle ha svarat att jag nog är en ananas: Rivig på utsidan men mjuk och söt inuti. Frågan kommer inte. Allt känns så klichémässigt att jag vill doppa tungan i sockerskålen. Men det händer. Intervjuaren är uppmuntrande och avväpnande, jag kunde säga vad som helst, det är ändå kroppspråket som avgör. På frågan om min inställning till alkohol och droger blir jag ställd. "Kyllä minä alkoholia nautin, höhöhö" säger jag och sen svamlar jag. Det är hemskt. Hon frågar om jag är van med datorer. Jag svarar att jag skriver snabbt som fan och att jag är "vanhan koulun tietokonekäyttäjä". Hon skrattar.
En dansk kommer in muina miehinä, de ska kolla om jag kan danska. Jag hör på accenten att han kommer från Jylland, jag blir clown, jag babblar konstant, det känns hur konstigt som helst, jag breder på om mina år i Danmark, börjar ställa honom frågor, brister ut i skratt, det kunde lika gärna handla om ett arrangerat bröllop.
Så går vi en runda med intervjuaren, vi går från team Sverige till team Finland till team Norge. Får en känsla av att befinna mig på ett rymdskepp i vilket folk jobbar intensivt och tillsammans, till skillnad från att man inte söker efter liv i rymden här - nej, man utför kundtjänst. Avdelningarna har sina flaggor och fåniga collage coolt uppmonterade. Igen: Man ska fatta att på den här arbetsplatsen har man roligt. Här jobbar coola människor. En typ vräker i sig sallad vid datorn. Folk har limmat upp klistermärken. Stämningen är skönt avslappnad, många språk och accenter bildar ett dämpat sorl i luften. Skärmarna lyser, kafferummen är som såna där designmoln med konstiga soffor, allt är fint och nytt. Fräscht, liksom. Och så ser jag: Fruktskålarna. Jag får anstränga mig för att inte gapa. Jag har alltid drömt om en arbetsplats med fruktskålar. Jag ser granny smith-äpplena på långt håll. Här kan man få dagens vitamindos, sådär bara kan man det.
Det är här man utför meningslösa töntarbeten åt multinationella företag - för en struntsumma. Man gör sådana där otrevliga uppgifter som företagen inte själva orkar ta itu med, som att svara i telefon och på kunders mail. Till råga på detta ska man vaggas in i tron om att man tillhör nåt slags "coolt team". Egentligen skulle man be dem dra åt helvete, de där företagen som betalar åt andra för att de ska utföra skitarbete. Men det gör man inte. Man tackar o tar emot. Jag ska njuta av det här, så in i hela fridens namn ska ja suga in varje minut av overklig arbetssamvaro. Jag ska bara få det här jobbet först. Ge mig det.

JAG TÄNKER INTE BÖRJA ANGSTA ÖVER ARBETSINTERVJU TJUGOTVÅ TIMMAR INNAN, NEJ NATURLIGTVIS TÄNKER JAG INTE DET.

Grunkor på väggarna

Idag morse (okej, morse, morse, Klockan ELVA) kom en sån där dude med grunka som skulle installeras på väggen i vår lägenhet. Det kom någo papper om det för någon månad sen, det handlar om nån plastmojäng som ska mäta temperaturer eller vad vet jag. Tänkte bara, att om man hade haft minsta benägenhet för foliehatteri, så hade det här varit ett utmärkt tillfälle. För vad är mer mysko än att en främmande karl kommer in och monterar upp en diskret grunka på väggen i ens lägenhet? Så jävla mysko är det. Håller de på såhär också när man äger sin lägenhet? Tycker att det händer sånt här med jämna mellanrum i en sån här hyresbastardfirma. De hugger de ner träd på gården och bygger om helt funktionsdugliga lekparker bara så de ska få höja hyran med ytterligare femtio euro. Och så installerar de grunkor på väggarna åt en. Sånt är det. Jag vill flytta.

Jobbintervju coming up

Rrrr, augh, skrik, vrål från underjorden. Jag ska på arbetsintervju. Hur gör man? Jag kan väl inte ha mina hamburjarbyxor på dit? Hela byxor är vel okej fastän det är så modärnt med söndriga? Vad säger man? Tar man i hand? Är det okej att fnissa högljutt eller att brista ut i gapskratt när man ser kontorlandskapet? Eller att bara åbäka sig över det? Kan jag tillräckligt bra engelska? För att inte tala om danska? Jag söker ett jobb i vilket jag ska kommunicera på danska. Nu måste jag hitta på lite stories om hur levande min kontakt med det danska har varit sedan jag flyttade från Danmark nån gång i mitten av 2000-talet. Det är ju verkligen fruktansvärt längesen, folk har fötts, utbildat sig och vunnit nobelpris sedan dess. Det gör väl inget? Jag måste låna danska böcker! Hur ska jag vara mig själv och ge ett bra intryck på samma gång?
Genomgående poäng: Jag minns fan inte hur man rör sig ute bland arbetande människor längre. Jag kan vara bland dom, men jag känner mig alltid så awkward så det inte går att snacka om det ens. Jag hoppas SÅ att jag får det här jobbet så jag kan ta mina iakttagelser ännu till en ny nivå.

Danska

Ja här sitter jag och funderar på vad man ska göra av en sådan här helg nu igen. Har ni också ibland känslan av att allting antingen kommer att barka rent åt helvete, eller sen gå helt attans bra, men liksom ingneting där emellan?
Det där var för övrigt ett klichémässigt påstående utan huvud och fötter.
Igår natt fick jag ett mail som hade kommit till mig via arbetsförmedlingen. I någo grumliga papper står det tydligen att jag behärskar det danska språket, för nu togs det kontakt med mig om en tjänst i vilken man ska kommunicera med danska kunder per e-mail. Det är frågan om nåt sånt där "ungdomligt team" (urk), antagligen i glasmonter, som sitter hela dagarna och utför arbete åt nåt megaföretag för en stuntsumma. Hur väl beskriver det här inte tiden som vi lever i, att en svensktalande finne i Finland potentiellt besvarar en fråga som ställs på danska, i Danmark? Nå väl. Jag blev så klart förskräckt, men var på morgonen bombsäker om att det här jobbet måste jag få. Nu ska jag hoppeligen på träff dit till kontoret, övertyga dem om att min danska är skrupelfri och sen får jag börja jobba (på heltid, satan!) från och med november. Det här ser jag mer som ett äventyr än som ett jobb, eller mest som en möjlighet för mig att samla ytterligare stoff för skrivade från.
Euhoj.

Behov av rablander

Har ni sådana där dagar då man bara har ett sånt EXTREMT BEHOV AV ATT UTTRYCKA SIG? Då man går och brötar på alla sociala forum och i alla grupper och kommenterar på allting, ALLTING och har så mycket på hjärtat att inte orden ryms i ens mun och man länkar till tusen grejer och beter sig som den största tönten ever?
Hmm, alltså tanken på detta nu får mig nog att fundera på om jag inte borde träffa nån, öhm, typ, vän snart?
På tal om det, har ni vänner? Jag menar vänner som ni träffar med jämna mellanrum, såna som inte befinner sig innanför en datorskärm? Jag har inte det. Är det måntro alarmerande? Jag älskar min hund och min man. Hej hej.

Att glömma sig själv

Läser om en nyskild kvinna, som efter skilsmässan för första gången i sitt liv bakade bulla och brast ut i lyckotårar. Jag kan förstå känslan, men samtidigt tänker jag att nåt sånt där aldrig skulle hända mig. Jag skulle liksom aldrig bli riktigt lycklig över att allt är sådär klichémässigt fint som i katalogerna och bullan bakas och hemfrid råder. Har ofta frågat mig varför det är just det där som folk tycks villa ha, den där vaxbordduken och radion som står på och halvnians nyheter och familjefrid? Tänker alltid att man måste ha haft det otroligt hemskt innan om sånt där ska kännas givande. Samtidigt är det en liten jävel som frågar sig om det inte är nånting jag förnekar här, att ett sånt där "riktigt hem" kanske är precis vad jag längtar efter? Jag kommer ju från ett "riktigt hem", med lite strid och matchande porslin och sånt där. Jag kan minnas hur jag just älskade fredagarna, för att stämningen var så attans varm då, alla var på så gott humör, man fick godis och man kunde ligga och spreta med benen i nattlinnet och se på teve. Men det fanns nåt oerhört ruttet i det där också, en slentrian som stör mig. Det fanns liksom bara nån sån där enformig vilja att upprepa en koreografi som man tyckte att hörde till en normal familj, det fanns inga spontana initiativ, ingen genuin vilja att göra någonting för någon annan. När jag tänker på det idag, så fanns där ingenting som tydde på att det rådde genuin kärlek mellan nån annan än just mor och barn, för den kärleken är väl universell. Nå väl, kommer i varje fall från en fruktansvärt normal familj, en medelklassfamilj där det jobbades från 8-16 och serverades mat kl. 17. Trots lugnet och tryggheten i detta är det absolut inget jag strävar efter, och jag får väl lov att kalla det nåt annat än ungdomsrevolt nu när jag närmar mig 40? Nå, det är väl inget märkvärdigt att vara annorlunda än sin familj, men alltså nu när brorsan har gift sig, så märker jag hur lätt han också har till att bara falla tillbaka in i nåt mommorutigt mönster och dricka kaffe vid köksbord ur någo fina koppar, wtf. Mänskan som bodde i en fucking svinstia som jag städade när han bara stack till Sverige för att leva ut sin fullblommiga mani. Just saying. Det här var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om, men såhär blir det ibland. Jag är trött på mänskor. Har funderat en hel del på sånt där som vad som egentligen gör mig lycklig, och det är flow. Det är att glömma mig själv, det är - hör och häpna - arbete. Inte då arbete som arbete, som olyckligt arbete åt nån annan, förstår alla väl, men det är att vara fullständigt uppslukad av något jag gillar. Och ja, sex då. Och knark. Och meditation och yoga. Så var vi där igen. Jag gillar att glömma mig själv.

Nojar

Jag skriver för många inlägg här på raken just nu men jag har ingen talang för bloggskrivande, 17 euro på kontot, kan inte sova om nätterna, får aldrig nån rätsida på mitt romanförsök och nojar, nojar, nojar. Det svåraste just nu är att försöka få till formuleringar som är korrekta - liksom helt on point - eftersom texten liksom i princip är färdig, det är bara det där finstilta som ännu ska slipas. Och är jag i form att ta itu med nåt finstilt? Nå, aldrig!

Inktober 2017 is coming

En grej bara. INKTOBER är på väg. Det betyder att man får börja kludda med kulspetspenna igen. Det ger upphov till kommande julkalender och allt fan. Jag ÄLSKAR inktober och ska självfallet vara med i år igen. Tror inte att jag tänker dubbelposta grejer här på bloggen men kolla in min instagramprofil för att se klottet.

Symptom på ankdammsnoja

Usch, jag har drabbats av en släng av ankdammsnoja. Symptom:

- Man börjar oroväckande se sig över axeln av ingen orsak alls
- Man börjar lusläsa grejer man skrivit/publicerat/gett ut ur tusentals olika synvinklar och perspektiv för att luska ut hur nån annan fågel eventuellt tar till sig det man har gjort
- Man börjar plaska runt så det stänker kring fjäderdräkten
- Man kollar statistik och siffror med överdriven noggrannhet
- Man börjar tänka på sig själv som "ett namn" eller funderar kanske till och med på ett alias eller åtminstone ett fräsigt tilltalsnamn som osar av coolhet och något man absolut inte är, typ Lode .
- Man undrar hur man hade emottagits i Sverige
- ...eller på finskt håll
- Ens nattdrömmar går typ ut på att Kjell Westö slår sig igenom ens bostadsdörr så flisorna strittar och skriker att vafan tror du att du e?
- Man skriver syftningsfel i föregående mening, märker det direkt och hatar sig själv innerligt pga det
- Man lusläser YLE:s kommentarsfält
- Man tänker att en dag ska jag dricka kaffesump tillsammans med Janne Strang

Hej hej.

Uppåt och neråt, haha nej ja.

Men usch, jag har varit så oproduktiv den här veckan. Försöker att inte vara så hård mot mig själv för den sakens skull, tänker alltid att jag på nåt sätt behöver veckor då ingenting händer för att sen jämna ut det genom min enorma skaparkraft *himla med ögonen*. Men jag tror det är bara undanflykter. Jag faller så lätt in i hjärndöda aktiviteter som onlinespel och sen lider nattsömnen och jag blir en pina att umgås med och sånt. Då menar jag inte att man spelar lite slentrianmässigt i 20 minuter, utan att MAN SPELAR I FEM TIMMAR och glömmer bort att dricka vatten.
En positiv grej är i alla fall att jag har börjat läsa igen och gör det med glädje. Har nyligen plöjt igenom Chimamanda Ngozi Adichies (jag kunde det! stava hennes namn!) Americanah och den var så bra, så sjukt bra, så inihelvetes berörande och upplysande och fint skriven att hohho.
Idag ska vi göra nåt spännande, dvs gå och titta på en lägenhet! Ja. Det har bara blivit så att dessa Satos hyreslägenheter blivit på tok för dyra (över niehundra) och eftersom det inte ser ut som att någon av oss kommer att dra in någon storkova på länge så vore det klokare att hitta nån billigare hyresbostad. Den vi ska se på idag har 400e billigare hyra (FYRAHUNDRA!), ett rum mindre och finns kanske 10 minuter längre bort med cykel. Inte paha.
Överlag tycker jag nog lite att allt känns kanske lite för slentrianmässigt för att jag ska vara helt nöjd. Vi jobbade så mycket under hela sommaren och det här med hösten och Åbo blir tydligen alltid ett pladask-landande och man får försöka hitta sina egna styrkontroller igen vilket tycks ta en jävla massa tid. Jag är typ himla trött på både mig själv och det jag gör men samtidigt mäkta intresserad bara av regnväder och höst så jag vet inte hur jag ska styra upp det riktigt. Både uppåt och neråt på samma gång, liksom. Ja, nu ska jag sluta.

Fårskräp och ko

Underhållningen

Jag har börjat med geocaching. Det är ungefär så spännande och totalt icke-spännande som en sak kan vara på samma gång. Det är häftigt att klura ut koordinater, med hjälp av kartan ta sig fram till nåt namnlöst buskage och sen faktiskt - HITTA nånting som en mänsklig person har gömt där nån gång, och inuti en liten burk eller låda, faktiskt vika upp ett litet häfte där namn och datum har plitats ner sedan år tillbaka. Häftigt, som sagt, men samtidigt lika poänglöst som det mesta här i livet nuförtiden är. Man känner sig som en förprogrammerad maskin som också KRÄVER underhållning emellanåt för att inte rosta. Och sen, när underhållningen är där framför en, så nickar man igenkännande, säger "aha, jamen så trevligt", men ÄR man underhållen? Tja.
Höll på att skriva att "ja men i alla fall kom jag mig ut i regnet igår och det var skitroligt" men så slog det mig att jag låter som en pensionär på prosac.

(Också min Facebookstatus idag. Ursäkta tårta-på-tårtigheten.)

Ibland tänker jag på sånt här, som att ens gamla Myspacekonto till exempel ligger nånstans och skräpar på näte, fullt dugligt, fullt nåbart. Och så tänker jag på hur många sådana där inaktiva konton som bara kommer att leva och leva fast folk blir vuxna och gör annat och skaffar familj och inte spelar gitarr nåt mer. Och så tänker jag på när generation efter generation dör och lämnar efter sig dammiga bloggar med tonårsangst och plutmunnar och dikter och vem vet. Snart kommer internet att vara som en begravningsplats som består av stenar av folks forna liv.

Alla klappar det ekar inte hej hejdå sälar är fina djur

Ja, här är det fredag o jag har just fört J ut på öl efter att ha ätit lite mjölkckoko och sen sketit hela röven ut så den lossna och jag kunde bära den som en hatt på huvudet. Ja, det är något med den där antibiotikan som har tagit kol på hela magbakterieartilleriet - både bra och dåliga bakterier dåhh, ja ni vet hur det fungerar, vafan pratar jag om ens?
Jag vet inte, det är en konstig tid detta. Mycket roligt händer, överraskande jobb som bl.a.  att skriva en teaterrecension och översättare o sånt och det går överlag bra för mig, tadaa, alla klappar, det ekar inte i bankvalvet. Var för övrigt så jäävla ballitjohejsan att skriva recension igen, jag har gjort det senast nån gång på 90-talet tror jag och blivit ganska rejält nojig inför det sedan dess. Men samtidigt som man är nojigare så är man, hoppeligen lite klokare i sina invändningar - med mer kunskap kommer mer nojor eftersom man förstår på vilka alla sätt det är möjligt att fucka upp grejer, var det någon klok fan som sa - oj, det var jag. Alltså jag vet inte varför jag pratar som nån 70-åring på sockerfylla just nu, med långa meningar och ingen reda med något. Tror jag ska vända mig åt nåt annat håll och göra nåt mer oproduktivt än detta.

Stå ut med mig

Vad ska jag berätta? Jag är en gummibåt som flyter omkring på ett vindstilla hav. Det blåser inte, alltså kommer jag ingen vart, men jag är ändå i en gummibåt. Jag skulle typ villa i land, eller nåt. Jag är så otålig! Jag orkar inte vänta, jag vill skriva mera! Satan!
Måste stångas med otåligheten. Vad har hänt? Det har blivit höst, jag har fått lite småtrevliga jobbuppdrag och min texthärva har skickats till handledaren som jag ska träffa i slutet av den här månaden. Ärligt sagt, så måste jag säga att jag nog inte gör annat än väntar på den där arma handledarträffen. Så har det blivit, att det där skrivandet har blivit min drivkrft i tillvaron, jag förstår liksom inte vad jag höll på med förut? Visst, jag kunde göra annat, jag har arbeten som är på hälft och så vidare, men vad tänker jag på? Jo, jag går och funderar på uppföljaren till den bokfan jag nu har skrivit. Uppföljaren! Och då har jag inte ens skickat in mitt nuvarande manus nånstans. Så kan det gå.
Himla tråkigt skulle det ju vara nu om det visade sig att den text jag skrivit inte duger för att ge ut nånstans, men alltså vet ni när man har en sån där magkänsla att det här fungerar, satan? Ibland har man det, eller man tror i alla fall att man har det. Man vill ju tro att ens egen intuition är att lita på och sådär, men tyvärr så är det ju ändå så att det är andra som är med och bestämmer och ger riktlinjer för hur det går för en.
UFF jag är så tråkig när jag bara skriver om skrivande, vem fan orkar läsa om nåt sånt? Jag menar, LÄS BOKEN istället. Läs boken. Men nu då boken inte finns någonstans och inte kommer att finnas någonstans på länge heller, så kan jag knappt annat än å tragga opponer om bokafan här på mitt eget, personliga nätutrymme. Stå ut med mig.

Det är en bra känsla att göra någonting man gillar

Alltså, jag har blivit en sån everything-is-fine-gurka att jag knappt själv orkar med mig själv. När jag bläddrar tillbaka i den här bloggen årsvis så hittar jag en massa angst och existenstrubbel, förstås. Riktigt innerlig sådan. Och jag minns, det var sådan jag var. I många år höll jag på sådär. Vet inte - det är inte som att min livssituation har förändrats makabert eller så, men jag känner nåt slags passion för livet just nu. Jag skriver en attans roman, jag gör nånting jag tror på och jag kommer snart att få reda på om det bär eller brister. Och vet ni, det är en bra känsla att göra någonting man gillar och att ge allt man har för det. Närmare droger än så kommer man inte i den här världen, och så är det dessutom hälsosamt. Jag är så tacksam över att jag får leva och vara inspirerad ännu, för som L sa här i veckan, så är hens största rädsla att tappa ivern, att helt enkelt inte kunna bli intresserad av något längre.

He knows me too well

Jag, övertygad, självsäker: "Det är egentligen inte så viktigt för mig längre, om den där romanen blir utgiven eller inte. Jag är liksom så himla nöjd bara, att jag har fått en sån grej gjord."
J: "Det där vet vi alla att är fullständigt struntprat."

Hej igen, bloggen

Jag ska göra ett försök att återuppliva den här men jag lovar inte att det går vägen.
VAD HAR HÄNT? Jo, vi drev Café Skolan utan smärre motgångar i år igen. Det var lite deja vu och lite svårt faktiskt - att göra något andra gången. Allt är bekant och man har liksom känslan av att man borde förnya sig på nåt sätt. Men ja, sommaren är kort som Ledin sa och nu är det snart höst och jag trivs så inihelvete. Jag säger det varje höst, men hösten är den enda årstid som verkligen fungerar för mig: i get shit done. Jag lever och kommer antagligen alltid att leva efter skolåret snarare än kalenderåret: när skolorna börjar är jag som mest på g och i januari efter nyår är jag redan så slutkörd att jag helst skulle lägga mig i en jordkällare tills vårens första strålar igen skulle väcka mig.
Har åkt ner till sommarstugan på Vessö för att försöka få ordning på romanen och skogen fullständigt bongnar av svamp, lingonen blänker i renlaven och allt är bara helt fantastiskt härligt, jag klampar omkring i gummistövlar och får nån smärre dåndimp emellanåt.
Det ska nog gå bra det här. Har återupptagit yogandet och känner mig för övrigt i balans, har inget att klaga på - så kan man säga.

Överraskande överloppsinfo: Har också ett överskott av banan. *Förvånat smiley-face*.

TRETTISJU.

Åh, varför är det alltid då när man minst skulle orka med det, som människor ska höra av sig, villa saker, tränga sig på? Idag, av alla dagar, naturligtvis ska folk komma hit. Idag. Övernatten. Och inte kan man ju säga nej. Vad skulle man säga nej för? För att, ehm, ja vi tycker att ni hellre ska sova i parken, typ. Vi skiter i er. Nej, sådan är man ju inte. Men att välkommen? Absolut inte.
Och dessutom: att allt annat också ska hänga så löst i luften. Träningar med två olika trummisar. En som de inte får tag på, men som de "kanske" ska få tag på senare. Så man hamnar vänta, hos någon, på någon som KANSKE kommer. Alltså, kan någon som inte är jag stiga fram och peka på mig och säga att hon den här fyller trettiosju år om några dagar. TRETTISJU. Och hon behöver lugn och ro. Och inte sånt här. Hon orkar inte vänta. Hon har annat att göra. Okej?

Motvillig narcissist?

Till ett av mitt livs största farhågor hör detta att man ska vara någon form av obehaglig människa utan att nödvändigtvis veta om det. Jag har alltid varit rädd för att jag faktiskt är en fullblommig narcissist och alltid svalt lite väl tungt när jag läst om beskrivningar av narcissister. Liksom, det är detta med att vara litet förtjust i "idén om sig själv", som jag mest tänker på. Jag har ju alltid försökt vara en så att säga "bra människa" och försökt vara snäll, rättvis, värd att tyckas om och så vidare, och det är jag ju knappast ensam om. Men jag tror att en form av narcissister som man kanske inte direkt betraktar som narcissister, är just sådana som är väldigt förtjusta i idén av att de försöker vara fullkomliga människor, alltså de lever upp till nåt slags ideal och är sen himla fascinerade och begeistrade av sig själva i rollen som den där som gör sitt allt för att vara perfekt.
Man tror alltid att narcissister ska vara totalt själviska och rätt så obehagliga och att man liksom ska ana nåt slags omänsklig kyla under ytan av charmig-person. Men jag tror alltså inte att det är fullt så enkelt.
Nåja, handlingsfilosofen J skulle antagligen här inflika att detta fullständigt kvittar, eftersom det i slutändan ändå alltid är ens handlingar som räknas. Alltså ska man ge blanka fan i om man har narcissistiska motiveringar till att vara en bra människa, så länge som man faktiskt gör något gott åt nån annan/för världen. Så att, hejdå, nu ska jag göra annat (fortfarande ingen hejare på det här med att avsluta inlägg).

Glädjens fest

Det blir sådär med åren, att ens familj mer och mer ter sig som nåt slags sönderkörd cirkus som närapå tvångsmässigt spelar upp sina tricks och kör sina gamla maskiner, och man försöker snällt inflika nåt här och var men det hälls bara mera olja på och någon bär in ett uppstoppat djur och ja, man bestämmer sig för att man intet annat kan än att luta sig tillbaka istället.
Min familj har utvecklat sig till något som man gärna och med nöje hade följt med från sidan om, om det inte också handlade om en själv. Nu nalkas bror mins giftermål och ja, jag hann liksom aldrig komma med några systerliga visdomar om att det kanske var lite förhastat bestämt, att man kanske bör vänta och se lite och känna av vartåt det barkar (för jag vill verkligen inte, jag vill inte igen vara den där som efter ett tag står där och irriterar brorsan med sitt "vad var det jag sa"), men nåja: alla ska få göra som de vill nuförtiden, inte vet jag hur det gick till men plötsligt är alla så himla vuxna och förnuftiga. Jag känner snarast ett obehag växa för var dag som närmar sig det där arma bröllopet, och snart är det dags och så får man se. Det ska på ett plan bli himla underhållande att se hur en familj som min tänker ställa till något som ska vara en glädjens fest. Kan säga, att det var ett tag sen.

Ett varv till ön

Var ett varv till ön dit det snart igen är meningen att vi ska slå oss ner för ett antal månader för att leka café. Stannade en dag extra pga att vi fyllnade till i en bastu på en av de mindre öarna intill, men det visade sig vara ett lyckodrag för sen, när jag plötsligt hade så mycket extratid, fick jag hela trädgårdslandet uppochnedvänt, och fårat, sått och fixat. Så nu hoppas vi bara på regn då.
Och överlag, hela besöket. Igen så fantastiskt. Möte med både yngre och äldre generationers nötöbor. Ibland håller sig gubbarna inne på sina fiskehus, ibland sitter de utanför och vill hälsa. Ibland har de snickrat bord som de stolt vill visa upp. Och runtomkring går får, kacklar hönor, betar kor. Jag ÄLSKAR den ön.

Ansvar man aldrig hade velat få

Känner mig helt gråtfärdig av stress. Det är inte det att det skulle vara så himla mycket att göra, det är bara det att jag plötsligt har fått så mycket ansvar över sånt som jag aldrig hade tänkt att jag skulle behöva ha. Imorgon ska vi åka till Nötö med SÅ SJUKT VÄRDEFULL konst i bakluckan. Alltså konst som tillhör en som har tavlor i finska nationalgalleriet. Det var liksom inte såhär det skulle gå till... men när ingen annan vittu satana perkele tar nåt ansvar över något.
Så ska vi också åka förbi Pargas och plocka upp ett par grejer som ska användas för utställningen för att ingen annan vittu satana perkele rent praktiskt har tänkt på att man behöver dem. Pengar har jag inga, hyran ligger obetald och ruvar för att kontot saknar täckning. Och en typ är passiv-aggressiv mot mig pga att jag kommer på viktiga saker i sista sekunden, men herregud, jag kan fan inte komma ihåg allting själv. När ingen vittu satana perkele hjälper mig. Alltså förlåt om jag är sån här nu men jag blir så konfunderad över och arg på att folk tydligen har ställt in sig på att en människa (dvs jag) ska göra hela skiten. Jag begriper inte.
Och samtidigt, medan allt detta händer, så håller mitt arma punkband på att fullständigt tappa konceptet och slås av storhetsvansinne och planerar Australien-tour sommaren 2018 med tillhörande, ständigt malande chattgrupp därtill. Ja, en australien-tour trots att vi inte skulle få några pengar, bara förlora, samt trots att vi inte i skrivande stund ens har en trummis. Nej, vi har ingen trummis (eftersom basisten blev sur på hen och kickade hen utan att tänka efter, bandets motor, den ENDA som var proffsig av oss). Nä, jag förstår mig inte på människor. Jag skulle villa slänga mitt skinn och lägga mig i blåbärsriset och uppgå i en enda, sista suck och vakna upp i september, vara tillbaka i min romankaraktärs årstid: hösten och skiva klart den där boksatan.

Feminism är ingen jävla trend

"Sexism är så 80-tal". "Sexism är så last season". Det sägs av unga feminister som vill uppmuntra andra likasinnade, och jo jag förstår, tanken är god, man vill peppa, det är inget fel på det. Men jag märker att det är något som skaver hos mig. Kanske är det tonfallet som retar mig, tanken på att feminism är inne. Eftersom feminism ju inte handlar om en trend, även om alla låter som om det skulle göra det.
Det är som att reklamens språk har börjat genomsyra våra väsen utan att vi ens egentligen har lagt märke till när och hur det hände. Jag säger det gång på gång, men är det inte så att vi alla mer eller mindre går omkring och är bilden utåt, av oss själva? Vi har blivit vandrande reklamslogans för oss själva, det där jaget. Då är det kanske inte så konstigt, att saker vi gillar också motiveras med att det är dessa som är the it, det som är just nu, motsatsen till det där förlegade, gamla, dumma, sexismen. Så last season.

"Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist", skriver Ylva Perera i sin klarsynta essä: Feminism som är men inte gör.

Och det är just Ylvas poänger jag vill upprepa. Feminism är varken en image, rörelse eller trend. Sexism har aldrig varit last season, eller 80-tal, eller vad som helst. Sexism är här och nu och idag och lever och mår bra, och det är det feminismen vill göra människor medvetna om: feminismen vill göra sexismen icke-rumsren, det handlar inte om att göra den "otrendig". Förstår ni skillnaden? Feminism är ingen jävla trend, det är en vilja att utbilda, att bana väg för ett tankesätt som i alla tider har varit en hot topic. Kvinnors vara och icke vara. Betydelse och förståelse av genus, hur man anpassar sig därefter i sociala sammanhang. Det handlar inte om några coola T-shirts på vilka det står "this is what a feminist looks like", det handlar inte om att gå med kvinnosymbol kring halsen, det handlar inte om reklamkampanjer, det handlar inte om att höra till "rätt" gäng och att på stan, på sociala medier, på bloggar göra sig synlig som en sån där feminist.
Naturligtvis är det väl bra att feministiska budskap och woman empowerment syns och får plats i media och reklamkampanjer, men faran är att feminism då bara blir en image, något man kan välja att vara eller inte vara, ungefär som man väljer klädstil. I slutändan blir jämlikhet då inte något som genomsyrar hela samhället, utan stannar vid att enbart vara ett slags stil, som punkrock. Det är här jag tycker att vi har blivit och stampa på stället, vi feminister i den vita världen som, excuse me, nu genomgående har det ganska välställt. Vi saknar överblick och konkreta förslag på åtgärder som ska förändra det vi tycker att är galet. Feminism blir enbart ett slags stiluttryck och ett sätt att för oss söka stöd och ryggdunk hos varandra, ett sätt att stå emot det manliga förtrycket (för jo, det finns). Men jag skulle inte orka höra bara till ännu en mer eller mindre misslyckad feministisk våg, jag skulle villa nå ut på andra sätt, bryta mig igenom individualistsamhället, nå ut på andra sidan, få folk att öppna ögonen för det självklara: att vi bara är apor med olika identiteter och könsorgan, att vi är likadana och att vi är tvungna att leva sida vid sida vare sig det funkar eller inte. Så låt oss nu i alla fall leva på samma premisser då, ok? Okej.

Tisdagspanik

Nu är det panik här. Det är den där sabla ansökningen om utskänkningstillstånd. Det är mycket annat också, men jag förmår ingenting förrän jag vet om den har gått igenom eller inte. Ni vet, det är fast i så små saker som liksom hindrar en från att leva. Jag tänker att TÄNK OM JAG HAR MOKAT. Ansökan om utskänkningstillstånd funkar inte på det där sättet som Kela t.ex. gör, att de skriver och ber om ytterligare utredningar. Det är bara jo eller nej, och så ska man veta hur man gör. I fjol var vi ordentliga, för det var första gången. Vi skrev ordentligt, och såg till att allt blev välgjort. Lätt fick vi vårt tillstånd. I år var det jag som skulle ha hand om det. Och så fort jag ska ha hand om något, dvs så att någonting helt vilar på mina axlar, så blir jag så jääävla skeptisk. När jag ska ha ansvar över något, blir det liksom för stort och så slarvar jag istället, så att inte ansvarskänslan ska äta upp mig med hull och hår. I det här fallet hafsade jag som attan, och är inte ens 100% säker på om alla papper blev medskickade. Dessutom skrev jag för hand. Voj vittujen vittu. Alltså antagligen blev ju allting okej gjort, men "antagligen" bygger inga jävla broar.
Ingen orkar höra på mig, inte ens jag själv, jag vet. Borde jag posta nån trevlig video istället? Eller skriva om hur mycket jag överlag bara avskyr att leva just nu?

EDIT: Alltså jag ringde. O pratade med en gobbe. Som sa att ansökan har gått igenom, den ligger på hans bord, o att han inte har haft så bråttom med den för att det är först den 17.6 som vi börjar caféverksamheten.. och att

DET HÄR ÄR EN JÄVLA BILD AV MIG SOM DANSAR NAKEN SÅ FLÄSKET SKVALPAR ÖVER SKÄRMEN

Tänk att man kan bli så glad över något som egentligen från början skulle te sig självklart också.
Oj Jesus Amalia, tack alltets allt.

Måndagsangst

Sedvanlig måndagsangst och jag skulle helst förvandlas till en av krukväxterna på mitt fönsterbräde.
Känns både som att jag bara drischar och är en total odåga, men samtidigt som att jag på ett annat plan är den enda som gör nånting, vilket är en jävligt konstig kombo. J är försvunnen och upptagen med sitt, så klart: foodtrucken, den har officiell öppning nu på torsdag och ja.
Har också en sån där överväldigande känsla att den här bloggen borde förpassas till sopavdelningen. För jag har liksom inget vettigt att komma med, heller. Jag borde hitta trälådor nånstans ifrån. Jag är orolig, OROLIG för att jag fylleskrev ansökan om utskänkningstillstånd och det kommer att skita sig på grund av mig.

Maunos sista resa genom kontrollsamhället

Igår begravdes den där Mauno. Jag har sett äldre människor lovorda hur högtidlig och fin den begravningen var på FB, medan jag själv bara satt på ett alldeles tomt jobb (ingen människa på museet igår, alltså ingen! På hela dan) och stirrade och tyckte att hela spektaklet mest tedde sig som något ur en Roy Andersson-film. Fem män går styvt fram med kransar som är större än deras bröstkorg. Sex män håller omsorgsfullt på att vika en flagga, i direktsändning, i flera minuter. En hel armé gör nåt slags koreografiska rörelser med gevär. Man bara vah?! I vilken värld lever vi i? 1957? Och så enfaldigt gubbigt också, så det förslår.

Armén står och vaktar folkmassorna medan begravningståget kör genom stan. Varför?

Det som jag mest började fundera på, var den här tendensen att skärma in folkmassorna bakom bandstängsel medan neonvästade militärgubbar "vaktar". Alltså, sen när har det blivit såhär att man inte ens litar på att det finska folket med vett och sans kan följa med ett begravningståg utan att armén ska stå och vakta på dem? Det är ju helt vansinnigt när man tänker på det. Jo, jag kan väl förstå att man tar det säkra före det osäkra och inte riskerar att nån huligan ska gå fram och pissa på likbilen. Men ändå, jag tror inte att detta vaktande bidrar till att sådana tendenser blir mindre populära, tvärtom. Ju mer tydligt förbjudet nånting blir, desto mer eggande är tanken på att trotsa det.
Så länge som en stat inte litar på sitt folk, så kommer den på lång sikt inte heller att få nån respekt tillbaka. Mauno lär själv ha uttryckt ett par bevingade ord i stil med:
”Ellemme varmuudella tiedä, kuinka tulee käymään, olettakaamme, että kaikki käy hyvin. (Om vi inte med säkerhet vet hur det kommer att gå, låt oss anta att allt går bra). Nå, här har man inte antagit någonting.
(För övrigt: vad är det för en ärkefåntrattig grej att säga, överhuvudtaget? Om man inte vet hur nånting ska gå, är det väl, excuse me, ens främsta uppgift att försöka SE TILL att det går bra, inte gå och "anta"?! Var han överhuvudtaget bekant med sånt som att kämpa eller dylikt? Fast ord som "kämpa" är väl alldeles för vänsterradikala i en sådan där socialdemokrats värld.)

EDIT: Usch, jag har dåligt samvete över att jag skrev ett såhär respektlöst inlägg om någons begravning. Förlåt!

Skadskjuten mommo

Idag har jag fått en rätt löjlig grej att hålla armen i. Trodde jag skulle få se lite tufft skadad ut men nu ser jag ungefär ut som en mommo som har fastnat i symaskinen och sedan dragit med sig ett par hudfärgade strumpbyxor när hon skulle gå till butiken. Och nej, jag ville inte ha ansiktet i bild för det såg ännu mer för jävligt ut. Kalla mig fåfäng bara, jag har problem med mitt utseende ibland.

Får jag klaga ännu lite? Nå pengarna är slut! Genom nåt jäkla underverk har jag sedan förra sommaren alltid just och just fått allt att hålla ihop, men nu då kafétiden igen närmar sig är det som att allt bara brakar ihop och kontosiffrorna lyser tomma medan räkningssidan är fyrsiffrig. MEN jag inväntar ännu en halv hyra från J samt får överföra nåt blaj från förra årets kaféintäkter så det ordnar sig! Ännu har jag lyckats undvika pinsamheten i att vända sig till föräldrar o dylikt. Får man vara stolt över en sån sak? Det är naturligtvis pinsamt nog att överhuvudtaget ha föräldrar som man kan vända sig till, medelklassfåne.

Vänsterhänt

Jag önskar jag hade någonting att säga men
tangentbordet är segt och min arm gör ont.
Jag ska få en armslinga/mitella imorgon, för det är typ nån spricka eller böjning på mitt högra strålben (det smalare av de två ben som underarmen består av). Eller det har tryckts in i armbågen på nåt sätt när jag föll. Kan även vara nån form av benbrott men det vet man inte ännu. Nu gäller då armvila, vad konstigt. Tänker försöka bli vänsterhänt.

Parentesperiod

Usch, jag har en så dålig period. Jag skriver skit, ritar skit, lever skit och har dessutom ramlat från cykeln så högra armen är f'd. I väntan på bättre tider, alltså.

Sköthunden

Folk utan hund tror säkert att hundar generellt är et par luktande, onödiga, fyrbenta pälsvarelser som stjäl av folks tid. Nå väl, let me break that for you: hundar är lika olika som stumporna i din låda. Jag ska skriva ett sista inlägg om den irriterande sköthunden P innan det slutligen får vara nog med dess visiter. För att ingen tycker om P, det är den nakna sanningen. Inte ens vår egen hund tycker om P och då är det bara inte rättvist att han kommer till oss nåt mer.

P är till naturen flegmatisk, men vaknar likt en snuskgubbe till liv om han känner doften av en tik. Då drar han sig inte för att, likt den slusk han är, konstant gå med näsan i den andra hundens bak. Andra hanhundar avskyr han och skulle helst utrota så att bara han skulle finnas kvar i världen och få sprätta omkring och stolpkissa och irritera tikar forever.
Han äger inte förmågan att leka med vår hund, men är ändå på ett plan konstant rastlös, till exempel stiger han upp varje gång man själv gör det, som om man hela tiden var på väg att göra något med honom. Men om man t.ex. erbjuder honom något att göra, ger honom en pryl med en godisbit inuti, så förstår han inte vad han ska göra med den. Han släpper grejen och glor på en. Mestadels går han alltså omkring och glor på en, med sina tomma, ljusa ögon. Det enda han egentligen blir entusiastisk över är att gå ut, men åh så typiskt: naturligtvis behärskar han inte det heller. Han drar i kopplet och skäller, morrar och väsnas efter andra hanhundar, samt gnäller efter tikar. Plus att han går bärsärkagång efter katter och fasaner. Han kan inte gå fri och hans ägare går med ett långt koppel knutet kring midjan. Jepp, läs det en gång till bara: ett koppel knutet kring midjan. (För man kan ju liksom inte lära sin hund att inte dra, nej..)
Till hans goda sidor hör typ att han är harmlös, ofarlig och snäll. Men den snällheten visar han också bara på helmyskoga sätt, som att försöka trycka sig mot en. Och när man klappar om honom och visar honom någon form av ömhet, känns det genast som att han skulle villa äta upp en, liksom ta över allt man är och tatuera in P i pannan på en, så det slutar alltid med att man får fösa honom undan.
P är den där flintskalliga gubben som sitter och glor på en och ler mot en på krogen i femton minuter, och så när man till sist, bara för att vara litet artig, hälsar på honom, så kommer han och sätter sig bredvid en och vill spela golf med en och tycker att man har så utsökt välformade vader.

Nå väl, det är naturligitvis inte P:s fel att P is one hell of a dog, det är ägaren som är en ultrahippie som ber till Gud om att få det mesta här i livet, antagligen också hundmat eftersom P så gott som aldrig har tillräckligt med mat med sig när han kommer hit. Det är synd om P på många plan, men jag tänker ibland att jag inte orkar med alla som det är synd om, så länge jag egentligen inte behöver ha något med dem att göra. Det är annat med folk och djur som det är synd om och som man aktivt kan vara med och försöka påverka och förändra, men det finns liksom ingen som kan förändra P:s situation på riktigt, så jag orkar inte bry mig nu längre.

Bilskrället

 

Åh, det är nåt med nån jävla bromsvätska. Jag hinner inte ens vara stressad över att jag måste köra längre för att vi mestadels bara kör från ena besiktningsfirman till den andra verkstaden och aldrig, ALDRIG verkar bilfan vara i skick. Men som J sa, så får man väl räkna med att sätta ner någon tonni i året på sitt bilskrälle när man har köpt den för en spottstyver. 

Idag var vi i varje fall med om en mer eller mindre festlig upplevelse. Nej, förvänta er inte nåt festligt-festligt nu för jag tycker ju att det är festligt bara att gå i butik. Vi väntade på besiktningskontroll i en BILHALL eller vad man nu ska kalla det. Jag var så uppspelt att jag pratade konstant. Där såldes bilar, mest skinande, nya bilar och allt glänste och folk gick omkring med kostymer. Och jag vet inte, för mig ter sig sånt där så absurt nuförtiden, jag ser på de där som går med kostymerna som om de vore nåt slags mänsklighetens clowner bara, jag får lust att brista rätt ut i skratt. Att här stiger ni upp varje morgon för att klä er i fina kläder och komma HIT?! Och göra, öh, vadå? Sprätta omkring mellan mazdorna och SÄLJA skiten? Ja men grattis. Så fort vi gick omkring och kollade på bilarna så var där också nån Krösus som ville erbjuda bilar till oss också. Vi satte oss i ett märkligt pausområde, typ en soffgrupp som var placerad mitt i smeten, och där fanns en kaffemaskin och jag drack kaffe och såg på en ung tjej som satt och såg normal ut mitt emot, satt och bläddrade i ett livsstilsmagasin och hade just rätta kläder som inte sökte uppmärksamhet, just rätt hår och just rätta strumpor som visade största delen av vristerna. Jag fattar inte hur de gör, dvs stiger upp sådär på morgnarna och är normala och går i normala kläder och sitter och bläddrar i livsstilsmagasin i bilbutik. Jag ville stiga upp och ropa "VAD ÄR DIN PASSION, VAD GÖR DIG VÅT I SKREVET?" åt tjejen. Jag höll mig.

Nollställningen

Det blev kallt igen och,

jag skrev några meningar jag inte alls tyckte om och,

den där enformiga sköthunden kom och,

jag kokade ett lass nudlar och,

jag skrev nån töntig facebook-kommentar och,

jag steg en level i Secret Society och,

jag funderade på att sluta spela Bingo Blitz för att det är ett så urbota enformigt spel och,

det finns egentligen ingen orsak alls till att jag överhuvudtaget spelar det spelet eller

något annat spel heller för den delen men,

jag intalar mig att jag behöver tid för nollställning och,

jag frågar mig samtidigt att nollställning från vadå?
Är det inte rentav så att jag mestadels är nollställd?
Visst är det så, nollställd är jag,

tror jag.
Vad var det man höll på med innan den här ständiga nollställningen då,

kunde man ju fråga sig.

Idag, sånt här:

 

Tack för att du äntligen bryr dig om mig, hälsningar kroppen

Ber om ursäkt i förväg om jag nu håller på att bli en riktig yogimupp som går omkring med mattan under armen och dillar om spirulina, MEN yoga is powerful shit! Idag efter passet, när jag i sedvanlig ordning bara låg kvar på madrassen efter att allt var slut, så började jag gråta. Det var en sån där gråt som bara kom och som inte var ledsen eller nånting sånt, den kom smygande och jag tänkte först att ska jag verkligen börja gråta? Nu? Och ja, det skulle jag. Det kändes som att det var kroppen som ville säga tack åt mig, att tack för att du äntligen bryr dig om mig, sa den. Och det fick mig att gråta över alla de år som jag inte alls skänkt den nån uppmärksamhet. Jag kände mig rörd över att den förmådde vara tacksam, trots all den tid jag försummat den. Jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om den, denna fantastiska kropp som bara fungerar, dag efter dag. Och som jag ändå mest bara stör mig på, sällan uppskattar. Men i yoga-övningarna gör man sig medveten om kroppen på ett för mig helt nytt sätt. Man pressar fötter och händer mot golvet och grejer börjar hända, spänningar släpper och ja: så händer sånt här som att man mitt i allt är överväldigad av en tacksamhetsgråt från kroppen. Fina saker.

Yoga here I come

Igår efter att jag hade skrivit om min viktuppgång och allmänt lovordade ett liv i vilket man inte tar hand om sig själv, så körde jag i gång en 30 day yoga challenge. Det där är så typiskt mig: jag säger ett, men så gör jag raka motsatsen. Det är som att jag gång på gång skulle villa bevisa åt mig själv att jag är en spretig människa som det inte går att hålla någon som helst koll på.
Hur som helst, den här yogautmaningen verkar vara helt otroligt bra, alltså i grunden jäkla omskakande bra. Gjorde först en introduktion för jag har tamejtusan aldrig prövat på yoga förut, och hädanefter är det bara att följa med och efterapa vad urcharmiga Adriene gör i datorrutan.

Hopplös daiju

Har en produktiv/oproduktiv dag, dvs gör sånt här istället för. Ja, sånt där.

Jag kommer inte i mina kläder

Saker jag ser fram emot:
1. EUROVISIONSVECKA med final nästa helg! Hurra. Ska jobba riktigt hårt nu mot slutet av veckan så jag sen kan njuta fullt ut.
2. Att äta.

På tal om ätandet så har jag gått upp något kolossalt i vikt sedan jag slutade snusa. Okej, kanske inte kolossalt ändå, men det känns alltså så. Jag har alltid varit ganska smal, så minsta lilla extrafett märks verkligen för mig. Jag vet att det är bagateller, vikt-angst är skapat av samhället och för att kvinnor ska känna sig otillräckliga och därför konsumera mera, men det är ändå som att avskyn kryper upp i halsen på mig när jag känner på min äckliga, pösiga mage som inte får plats innanför byxlinningen och min rumpa som bara goes on and on ned för låren. Det handlar kanske inte direkt om att inte gilla att bli lite tjockare, det handlar om det här med kläder också. Att jag inte orkar/vill köpa nya och att jag är irriterad på att de gamla inte sitter.

Och jag märker det så tydligt, att sen jag slutade snusa, så sitter jag och proppar i mig choklad, smörgås eller vad vi nu har hemma istället. Alltså handen bara går dit, jag bara äter och äter, som besatt. Plötsligt förstår jag liksom hur det fungerar, det här när man blir tjock. Det handlar om att sitta hemma och bara plocka i sig mat, konstant. Till sist känner man bara snålhet också, en ständig känsla av att aldrig bli tillfredsställd.
Skulle jag vara vettig nu, skulle jag bryta det här beteendet och tänka på att äta hälsosamt, börja springa regelbundet och så, men en del av mig vill bara ropa fuck it och bli tjock, testa gränserna, rulta omkring och få folk att tänka att "hon den där har tappat livslusten, titta hon tar inte hand om sig själv". För det är sådan jag känner mig, på riktigt.

Annan konversation för eftervärlden

"Varför hatar du mig?"
"Jag hatar inte dig, jag har bara ont i ryggen och kan inte uttrycka mig. Och dessutom har jag blivit så fet så inga kläder passar på mig och jag har inte råd att köpa nya."

Död och piss

"Har du hört den här låtversionen, den är jättebra."

"Nej. Och vill jag höra den? Nej."

"Så klart inte, för du är död och piss".

Igen en sån där konversation som helt enkelt måste sparas för eftervärlden.

Heliga listan!

Heliga listan! Jag älskar det här, precis vad jag behöver. Tack så jättemycket Liisa.

De här platserna är heliga för mig:
Helighet tycker jag dalar ner ibland vid nåt tillfälle, litet oberoende av plats. MEN visst finns det platser också. En plats som definitivt är helig är en skogsdunge nedanför sommarstugan på Vessö, där det om höstarna växer karljohanssvamp och där mossan är djupgrön och mjuk.
Här i Åbotrakterna är det heligt dit bakom Halis, där som hästarna är. Förstås.

Den här stunden i min vardag är helig:

Jag har inte nån sån!! Är det månne alarmerande? Ibland om kvällarna är det lite heligt när jag går ut med min hund, som igår när det var blå skymning och koltrastsång. När man känner att stunden är snäll och inte har bråttom, att det nog ordnar sig alltihopa och man är sin egen vän och går långsamt och lyssnar på stegen.

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!
Tidigare gick jag en del med smycken som jag hade fått av exempelvis morfar eller farmor, föreställde mig att de bringade någon form av lycka i och med att deras förgångna själars närvaro på nåt plan kunde tänkas vara med och skydda mig. Men sen slutade jag i princip gå med smycken, så nu kan jag inte påstå att jag har något andlighetskrimskrams. Får man säga telefonen?! Ääh, jag är så sekulariserad.
När jag var tolv hade jag en lyckoamulett med en sten och andra grejer jag inte kommer ihåg vad det var som jag knöt in i en påse. Jag hade konsulterat Häxans handbok och visst lyckades jag ganska bra med den amuletten, när jag tänker på det. Fick till privatlektioner i musikteori med min absoluta favoritmusiklärare genom tiderna.

En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:

Jag lyckas inte upprätthålla några rutiner överhuvudtaget, så det är nog långt till de andliga veckorutinerna ännu, tyvärr.

Jag älskar när...

...jag är på gott humör, lugn i sinnet och allting ter sig självklart. Och att åka buss när det är riktigt tyst i bussen och kanske skymning, och jag har Mili i knät och den drar en lång hundsuck, det är skönt att åka och inget tvång på någonting.

Min minst heliga stund:

Då jag sitter och stirrar och är besatt framför dator- eller telefonskärmen. Då man riktigt känner hur muskeltrådarna i axlarna krampar till sig och allting ter sig klumplikt och vasst och överdrivet odrömskt.

Det här kunde jag vallfärda till:

Santiago de Compostela, vandringsleden. Den skulle jag villa gå ännu en dag. Kanske tidigt på våren, april eller nånting.

Ord eller tystnad?

Ord. Även tystnaden är ord för oss människor. Vi har bara ord.

Musik eller konst?

Alltså den här frågan!! Hade inte förutsett den och nu kom den som ett ämbar vatten direkt över huvudet. Här står jag som en dränkt häxa och håller upp med ett krokigt finger: MUSIK ÄR KONST, hörni. Det är ingen skillnad!

Musiktips?

Lyssnar just nu på soundtracket till Hamilton efter tips från en stenad Broad City-Ilana på Youtube igår. Musikal! Verkar lovande om man gillar den genren.

Ensam eller i grupp?

Ensam.

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...

...så slås jag av tanken på hur små vi är och att vi alla är fjärtar i universum.

Runt som ett mynt

Igår kom braknyheten om att finansminsteriet hade godkänt ett par festmynt med motiv där bl.a. rödgardister står på rad och blir ihjälskjutna, samt ett annat där den lilla flyktingpojken Aylan blir bortburen från strandkanten i Turkiet - bilden som etsat sig fast på allas näthinnor och blivit litet av ett minnesmärke från denna tid. De här två motiven är naturligtvis två vitt skilda saker, men har ändå det gemensamt, att de knappelunda betraktas som passande motiv för jubileumsmynt.
Varför, kan man ju fråga sig. Varför blir folk så upprörda över opassande motiv på jubileumsmynt?

Jag tror att den största orsaken till upprördhet var den genomgående känslan av brist på yrkesmässighet hos designern i fråga, och hos de som lät dessa förslag passera. Ingen hade tydligen kunnat bedöma vad ett jubileumsmynt bör stå för, dvs något som för oss samman som nation, som inte påminner om beklagansvärda tider då vi skjöt på varandra. Och är det nåt som finländare går i gång på, så är det just när nån annan finländare har missbedömt en situation och gör nånting dumt och pinsamt, som världen får ta del av.

C hade förresten bästa beskrivningen nånsin av den här företeelsen:
"Oj, det här känns som nån dansk film. Man ska egentligen ha födelsedagskalas, men i misstag börjar allt handla om nåt livslångt trauma istället. Längre än livslångt ..."

Min första reaktion var fullständig bestörtning, att hur kan dom? Hur kan man ens komma på tanken att som motiv på ett jubileumsmynt trycka en bild där finländare skjuter på varandra?
Men ju längre dagen fortskred, och ju mer jag började syna den här bestörtningen rätt upp i fejset, desto mer började jag fråga mig, alltså djupt fråga mig att varför blir jag så upprörd? Jag är väl den som borde välkomna och applådera att det som annars tigs till döds, plötsligt lyfts fram i ljuset, och på ett jubileumsmynt också? Grattis Finland, nä du har inte varit nåt exempelbarn genom historien precis, men här är du nu, hundra år gammal. Här står du med dina sår och skavanker, och vi är inte rädda för att syna dem närmare.
Det lustiga var, att designern tydligen hade resonerat litet i samma banor, nämligen tänkt att vänsterfolk skulle välkomna ett sånt här brutalt tema, medan högern skulle ha saknat sina svan- och tusen sjöars land-bilder.
Det här är väl ett typiskt "ja, nu blev det ju nästan rätt, om det inte vore helt fel"-moment.

För grejen är den, att man väl kunde välkomna ett känsligt tema på ett jubileumsmynt om det bara hade gjorts med rätt motiv. Här blev motiven luddiga: man visste inte om det där "global rättvisa" och död pojke på stranden var en ironisk kommentar på hur vi hanterar flyktingkrisen eller ett uppgivet "såhär är det". (Dessutom: Vad har avlidne Aylan med Finland 100 år att göra!? Nå just det. Ingenting.)
Ej heller var det klart om bilden av arkebusering av rödgardister skulle tolkas som "vi har gått igenom kriser, men nu står vi enade" eller "dom måste skjutas, annars skulle vi ha blivit Soviet". Det ger liksom för många tolkningsmöjligheter, varav den senare är oacceptabel. Ja, den kan till och med ställa folk emot varandra ännu idag! Det säger väl en hel del om vår historia också: att vi inte har gjort upp med den, egentligen. Att vi fortfarande inte riktigt har koll på hur nånting egentligen gick till. Det finns mycket som fortfarande ligger och spökar i det 100 åriga Finlands historia.

Men hörni, orsaken till allt ståhej igår, är väl att finansministeriet med Orpo i spetsen gick och godkände dessa mynt utan att tydligen titta närmare på vad de egentligen föreställde. Igår fick han då med svansen mellan benen gå och dra tillbaka dessa mynt. Så jag tänker enväldigt utse Orpo till den största pajasen i det här fiaskot.

Vårlistan

Jag fortsätter i listornas tecken här för att förhoppningsvis få lite flyt i mitt skrivande.
Besökte ÅA:s datasal igår för lite printuppgifter. Kände hur jag bara ville bli där kvar och sitta för att ERGONOMIN. Jag har inte riktigt nåt bra ställe att skriva på där hemma. Mitt eget hörnrum är bäst, men det är något knasigt med det också. Och det här soffbordet med datorgrunka är nu bara totalkatastrof. Försöker tänka att dålig ergonomi inte kan vara några hinder för att uttrycka sig.
Men likväl ville jag bli och sitta i datasalen igår.

Nåja, den här vårlistan har jag kopierat härifrån.

Mitt bästa vårtecken:
Grodorna, grodrommen vid pölarna invid ån nere vid Halis. Jag älskar hur det sprätter och lever i vattnet där, och hur solen lyser igenom rommen. Jag älskar grodor. Jag tycker de verkar vara så himla sympatiska djur.

Låt som ger mig vårkänslor:
Vårens första dag av Laleh. Den låten är bara så fantastisk. Börjar alltid gråta när jag hör den. "Och jag vill va med". Ja!! Jag vill vara med!

Den här våren läser jag:
Böcker av människor jag antingen träffat eller nyligen lärt känna. Streckläste mig igenom Laudatur av Peter Sandström. Håller nu på med Hennes Majestät Taivassalos In Transit.

Inför våren längtar jag alltid efter:
Koltrastens sång, fast den kommer rätt tidigt nuförtiden. Men när man hör den för första gången efter vintern, är det liksom något som lossnar. Man förstår att man klarat sig.

Min bästa våroutfit:
Alltså det här med outfit, jag tänker ju inte på sånt. Kämpar för att inte se ut som en lodare. Har börjat anstränga mig för att inte gå ut med mina urfula innejumppadojor, eftersom de ger ett sånt fruktansvärt slashas-intryck. Jag avskydde tidigare människor som helt uppenbart inte brydde sig om vilket intryck de gav, hur fult de gick klädda. Nu har jag själv blivit en sådan. Couldn't care less! Fast det är klart jag anstränger mig lite om jag ska träffa folk eller så. I så fall tar jag på mig snygga skor. Har man bara snygga skor så kvittar det egentligen hur man för övrigt är klädd.

Mat som jag förknippar jag med våren:
Nå eh, sallader? Vad vet jag. Glass? Struvor?

Våren doftar:
Nyupptinad hundskit, damm och motorolja. Ner mot ån sådär lätt ruttet. Jag gillar allt det där.

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:
Det här var väl ingen svår fråga? Att det snöade som attan idag när jag vaknade! Det var vitt på marken och allt. Fylldes av hat och livsleda.

Aprillistan

Nämen titta vad jag gör: jag postar en flönttig bild! Ter mig ju nästan ögonblickligen som en närapå "normal" bloggskribent, nu fattas bara 10 000 följare och litet design då. Och lite selfies.



Månadens höjdpunkt
Att jag trots allt inte var gravid! Ja. Fast det motsatta hade varit ok det också. Ser ni, jag är så flexibel och anpassbar.

Månadens jobbighet
Att följa med J:s stress. Jag fattar inte riktigt hur han håller ihop, hur han orkar med så mycket. Olika saker dessutom. Och är bara fabulous där emellan.

Månadens fail
Har varken lyckats eller misslyckats den här månaden, den har varit ljummen som avslaget kaffe.

Månadens seger
...låter som sagt vänta på sig.

Månadens om nom
J:s nya food trucks friterade blomkål med yoghurtdip och picklad blomkålsstam.

Månadens musik
Lyssnade äntligen igenom hela Kate Tempest nya skiva Let Them Eat Chaos och insåg att hon är ett fenomen, en av vår tids största poeter, kort sagt. Hon kommer att gå till historien, om nu nån sysslar med sånt nåt mer, att se till att bra saker går till historien dvs.

Månadens serie
RuPauls Drag race. Säsong 9 är in the running. Hade jag inte sagt det, hade jag sagt Skam, säsong 4. Men jag väntar med att se den.

Månadens fågel
Nåja, äntligen börjar vi komma till grejer här. Koltrasten, naturligtvis! Jag älskar koltrasten. Hur den hoppar omkring, liten och svart i riset och sen förgyller ens morgnar och kvällar med underbar, underbar sång. Koltrasten hör till mina absoluta favoritfåglar. Visste ni att honan är lätt brunaktig och hanen är svart? Insåg idag att jag sitter på en massa kunskap om djur och natur, vilket tydligen inte var och varannan gör. Trodde det var typ obligatoriskt att vara intresserad av sin omgivning.