TRETTISJU.

Åh, varför är det alltid då när man minst skulle orka med det, som människor ska höra av sig, villa saker, tränga sig på? Idag, av alla dagar, naturligtvis ska folk komma hit. Idag. Övernatten. Och inte kan man ju säga nej. Vad skulle man säga nej för? För att, ehm, ja vi tycker att ni hellre ska sova i parken, typ. Vi skiter i er. Nej, sådan är man ju inte. Men att välkommen? Absolut inte.
Och dessutom: att allt annat också ska hänga så löst i luften. Träningar med två olika trummisar. En som de inte får tag på, men som de "kanske" ska få tag på senare. Så man hamnar vänta, hos någon, på någon som KANSKE kommer. Alltså, kan någon som inte är jag stiga fram och peka på mig och säga att hon den här fyller trettiosju år om några dagar. TRETTISJU. Och hon behöver lugn och ro. Och inte sånt här. Hon orkar inte vänta. Hon har annat att göra. Okej?