Tack för att du äntligen bryr dig om mig, hälsningar kroppen

Ber om ursäkt i förväg om jag nu håller på att bli en riktig yogimupp som går omkring med mattan under armen och dillar om spirulina, MEN yoga is powerful shit! Idag efter passet, när jag i sedvanlig ordning bara låg kvar på madrassen efter att allt var slut, så började jag gråta. Det var en sån där gråt som bara kom och som inte var ledsen eller nånting sånt, den kom smygande och jag tänkte först att ska jag verkligen börja gråta? Nu? Och ja, det skulle jag. Det kändes som att det var kroppen som ville säga tack åt mig, att tack för att du äntligen bryr dig om mig, sa den. Och det fick mig att gråta över alla de år som jag inte alls skänkt den nån uppmärksamhet. Jag kände mig rörd över att den förmådde vara tacksam, trots all den tid jag försummat den. Jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om den, denna fantastiska kropp som bara fungerar, dag efter dag. Och som jag ändå mest bara stör mig på, sällan uppskattar. Men i yoga-övningarna gör man sig medveten om kroppen på ett för mig helt nytt sätt. Man pressar fötter och händer mot golvet och grejer börjar hända, spänningar släpper och ja: så händer sånt här som att man mitt i allt är överväldigad av en tacksamhetsgråt från kroppen. Fina saker.