En jäkla massa skogsbilder

Midsommaren försvann lika snabbt som den kom, men om det är något jag har lärt mig efter en hel del misslyckade högtider, så är det att passa på att INTE fucka up grejer utan istället typ njuta av dom. Så att sånt i år. Den sedvanliga midsommarfamiljen M uppenbarade sig i sin sextiotalsbåt och sen åt vi, drack och var himla trevliga och talföra, med betoning på himla trevliga. Det var verkligen som en midsommar under vilken man lyssnade på och lärde känna varandra – ganska ovanligt egentligen att man gör sånt med människor man har känt i hela sitt liv, men nya mänskor tillför sånt. I det här fallet är det J som är "ny". Han fick hälsa på i sextitalsbåten och lyssna på diktuppläsning, och jag talade med farsan och P om livet i största allmänhet – sånt där som att bilar och stora hus inte gör folk lyckliga nåt mer (det här får man upprepa åt farsan i all evighet, tror jag). Jag var inte överdrivet full och varken grät eller sa nåt pinsamt, så även det får man se som ett steg i rätt riktning.

Så har jag tagit en MASSA foton, och tänkte att jag nu också skulle ge mig in i bildbehandlingens universum, eftersom foton nu bara blir finare om man lite orkar peta på dom. Inspirationen fick jag av Linnea, som har fått sina skogsbilder att se så himla snofsiga ut, med sån därn retro touch (hur gör hon??). Så jag har också varit ute och tatt ett gäng skogsbilder, men orkade bara manipulera en, det är ju så HIMLA TRÖKIGT (ungefär lika roligt som att mejka sig).

Sen var jag tillbaka i min gamla rutin att bara på måfå hafsa lite med nivåer hit och dit, utan lager, utan backupplan (ofta trycker jag bara på "auto levels". Funkar). Fast hur jag tänker mig att jag är ute efter en lite solblekt, turkosaktig grön så tycks mina nivåer alltid sen ändå i sista hand luta åt det där gulmossiga sjuttiotalshållet. What can I do? Men bilderna var ju så HIMLA SNÖGGA från början så det var ju inte riktigt så stor skillnad med bildbehandlingen sen, kan vi säga.

Människans bakvänd- och motstridighet

Det är underligt hur man, när man kommer i gång med nånting, kommer så in i det att man knappt vill sluta. Så är det i varje fall undantagslöst för mig. Nu har jag städat hela dan. Städade till och med lite extra för att slippa måla på omslaget. Ja, ni läste rätt, jag städade för att slippa måla. Innan jag började städa försökte jag komma på flera ursäkter för att få måla istället för att städa. Men städningen vann. Tänkte bara berätta det – människans bakvänd- och motstridighet är alltid så häpnadsväckande.

Snacka med skogen

Idag börjar ramadan, men det rör mig inte det minsta, jag ska städa och lyssna på Vega. I morgon tidig start och sen midsommar i skären! Idylliskt så man blir spyfärdig. Fast jag ska vara glad över välmående husdjur – det bästa med sommarstugan är djuren som blir så mycket djur där och breder ut sig i grästuvor och har en sån där glimt i ögonen som varslar om pur existentiell lycka. Den smittar av sig. Och så ska jag ta ett varv i skogen och snacka lite med den (faktiskt) - en rutin jag alltid gör vid sommarsolstånd. Håller lite koll på att allt går någorlunda väl, bara.

..[]..

Dagens länktips

Och så snubblar man över en sån häran. SÅ JÄVLA BRAAAAA!!!! Orkar inte förklara. Tryck för satan.

Äppelträdet är sitt eget

Ibland händer det att man gör precis vad man vill och tar slumpmässig buss ut i periferin för att vidga vyerna för hund & människa. Idag blev det buss nummer 2 mot Länsinummi. Steg av vid Hepokulta för att det där såg ut som att äng-skogsmarkslandskapet bredde ut sig lagom långt. Till en början var det fantastiskt fint. Korsade en gräsplan med två spartanska hund-hinder som Mili galant hoppade över. Tog stig som gick rätt in i dunge och ångrade med 15 sekunders mellanrum att jag inte hade tagit kameran med, men har den batteri på slutrakan så har den. Ville inte riskera att släpa med gigantkamera och sen få en dålig bild och sen harma sig över resten man inte får ta. Nå väl. Det var snabbt slut på idyllen. Ett femtital meter in i dungen uppenbarade sig ett sånt där Volvolandskap med asfalt, stora, blåa skyltar och stängsel. Mili och jag lufsade genom lupin- och ingenmanslandet mellan två sådana här biljättar, gjorde ett inte så graciöst hopp över ett dike som ledde till en större bilväg och funderade samtidigt på alla de namnlösa diken jag har hoppat över i min livstid för att komma på "rätt" sida av nånting.
Korsade vägen likt en van vagabond medan bilar swishade förbi på bägge sidor. Fortsatte rätt in i skogsliknande landskap, hittade en 20-cents plastflaska och resterna av något slags vinterboende (en gigantisk, alltså gigantisk glasburk med lingonsylt!). Gick över mossbelupna berg-stenar, försökte hitta stigliknande leder att gå längs med, hamnade mitt i allt vid sockeln till ett jäkla lusthus – en återvändsgränd, nåns gård. Tog risken och brakade rätt genom lusthuset, gården, förbi postlådan med mitt "siis anteeks, mä oon ihan eksyksissä" i beredskap. Tänkte på vad finskan har gett mig; ett språk som man bl.a. kan ursäkta sig genom. Bereder väg för i princip vad som helst, för man kan alltid ursäkta sig i efterhand. "Siis oho, en tajunut". "Kappas!" "Anteeksi nyt vaan." Ingen verkade vara hemma. Tänkte på att hundar och katter alltid har rätt att gå på "någons gård" eftersom hundar & katter är "någons", medan människor inte har rätt att gå på nån annans gård eftersom människan inte är någons. Det där kanske inte har någon poäng förresten, men tänkte nu bara. Sen tänkte jag på en gammal FB-diskussion i vilken det diskuterades huruvida bin hade setts i trädgårdarna eller inte. Folk talade om "sin rhododendron" och "i vårt äppelträd". Den där retoriken folk får när dom får egen täppa; att en rhododendron liksom är någons, ett äppelträd, ägs av någon. Att man inte reflekterar över det och säger "i äppelträdet på gården". För ett träd är faktiskt sitt eget, till och med mera än ens hund är trädet sitt eget för det klarar sig alldeles utmärkt utan en själv. Samtidigt är det ju inget märkvärdigt alls med att träden och buskarna på ens gård ju liksom tillhör en själv och ingen annans, för så har vi bestämt. Men ändå.
När jag kom ut på gatan där visste jag inte var jag var nånstans, men hade en vag aning om vilket håll jag kanske borde gå. Till all tur fick jag syn på domkyrkotornet i fjärran, vilket talade om att min riktningskänsla hade varit ganska åt skogen, men jag gick åt skogen i varje fall nu när jag visste åt vilket håll kyrkan var. Och då hittade jag attan nåt spännande. Först var det nästan en kopia av mina föräldrars hus i Borgå; samma japanska 60-talsstil, lågbyggt, stenplattor på altan, likadana ytterdörrar. Fick en konstig känsla av att ha något gemensamt med människorna på gården, som om jag kunde ha gått fram och hälsat och frågat hur det går med häckklippningen. På andra sidan uppenbarade sig något ännu mer bisarrt. Radhuslägenheter som någon gång hade varit lyxiga, antar från 60-talet de också – de var i princip nästan gjorda av fönster, inga väggar. De flesta lägenheterna var illfariga och slitna och inne i någon av dem kunde man till och med skymta berg av böcker, alltså berg av bokstaplar på varandra. Tänkte på möjligheterna och omöjligheterna med att bo i en sån lägenhet; ypperligt för växter, man hade kunnat omge sig av all världens krukväxter, som att bo i ett växthus. Men hur attan värjer man sig mot ljuset, när man sen väl vill ha det mörkt? Och känslan av att folk ser in på en?

Tack Google maps.

Hamnade nästan gå över ännu en gårdsplan och sen fick det bara vara nog med äventyrandet för den här gången. Vattnet blev odrucket och brioch-halvan som J bakade igår oäten, men man vet ju aldrig var man hamnar när man gör sådana här utflykter. Idag blev det inte så långt. Gick hem via disktrasbutiken och tågspåren. Tänkte att Åbo är fullt med skatter, fullt, fullt. Gonatt.

Samarbeta med monster

Mitt huvud går på 15 000 varv.
Istället för att söka jobb slås jag ner av deprimerande rubriker
och gör manipulationer av bilderna, typ såhär:

Ursprungsbild:

 Bild efter 15 minuter i mina varsamma händer:

Det är fult att tro på sig själv

Jag kom att tänka på en grej som säger ganska mycket om min finskhet eller kanske finskhet eller nordiskhet i största allmänhet. Jag satt i Rumänien på kurs, tecknade på stort papper som hade lagts ut på golvet, när en italienare böjde sig över mitt kluddande och sa, utan uttryck i rösten; "you are an artist". Jag tackade försynt samtidigt som jag drog nån slags djup inre suck, nöjd över beundrande ord som man ju alltid är när man väl får dom, men som man på nåt sätt har lärt sig att undertrycka, jag vet inte varför egentligen? Jag har tänkt på de där orden ibland, "you are an artist", torrt konstaterande sa han det där bara, som om det vore en självklarhet – inget att varken vara särskilt nöjd eller förvånad över. Jag önskar att vi finländare hade kunnat förhålla oss till det vi är eller vill vara med lite mer inspiration från just de där som böjer sig över andras teckningar och torrt konstaterar att här har vi en artist. Tänk om jag själv alltid hade betraktat mig själv som en konstnär; vilket annat ljus jag hade satt hela mig själv och vad jag sysslar med i, egentligen. Men det skulle aldrig ens falla mig in att kalla mig själv "konstnär". Det skulle kännas pretentiöst, överdådigt. Varför, egentligen?
Jag tänker ibland, att ett av de största problemen vi har här i Finland, förutom skit-regering o sånt då, är bristen på självförtroende, oförmågan att våga vara nånting. Egentligen så kanske det till och med kan hänga ihop med att vi har en så usel regering, på något plan; de mänskor som tror på sig själva är rövhål och fåntrattar och hamnar förr eller senare i ledningen. Nåja, klart att det finns många bra typer som vågar vara nånting också, men sådär generellt ska man liksom sticka under stoln med att man är nånting, innan man är hundra procent säker på att man verkligen är det man ger sig ut för att vara. Då kan man låta sig skina lite. Annars så, ja, jag vet inte varför det är så fult i Finland att tro på sig själv.

Det är viktigt, det här med vinkling

Yle:s artikel: "I det lilla samhället i Norra Österbotten har man fått vänja sig vid anarki och kommandoluvor".

Svt:s artikel: "I Pyhäjoki har ett tjugotal aktivister slagit upp ett läger för att protestera mot det planerade kärnkraftverket".

Now which one got the point?

Människor i min ålder

Fick just en sån jäkla känslostorm! Sitter och lyssnar på Tongåvan i radio Vega och först ringde "Seitlax hårdaste" in och hälsade att "Pligu skulle hålla fingrarna i styr i bastun" och sen ringde nån som "siter hit på Buguholman" och önskade... förbered er nu... önskade MITT SOMMARLOV. Jag fick en mystisk sinnesbild när jag hörde på den låten, som en glansbild från forna dar då sommarn inte var annat än pur glädje, lyckorus, måsskri och frihet - och så tänkte jag mig en musikvideo till låten med nån som går genom stan mot nåt skitarbete i söndriga kläder, varför inte en tiggare till exempel. Och så "Mitt sommarlov" med skränande barnröst som malar på över alltihopa; "Mitt sommarloov, vad jetteskönt mitt soooommarlov ska bli...". Fucking absurt! Nå väl, nu ska jag lite lugna ner mig. Hur som helst är det där programmet både strålande och fucking scary på samma gång. Som att lyssna på en sändning från när landets elit firar semester. Man sitter i sin kolgruva och lyssnar liksom. Och mitt i allt så ringer nån in och önskar nån grattis på 40-årsdan! Alltså FÖRTIÅRSDAN, och så inser man att, herregud, det där programmet är ju delvis menat åt en själv, gjort åt mänskor I MIN ÅLDER! Hjälp!

Upprepa sig i all oändlighet, men vet ni

Ibland om nätterna sitter jag uppe och tittar på bilder som berättar om allt hemskt som händer åt djur. Jag vet, det är knappast speciellt konstruktivt och jag vet inte vad det här beteendet egentligen ska berätta om något, men saken är den att inget tycks förändras vare sig man 1. berättar om alla hemska saker som händer eller 2. kommer med positiva exempel.
Idag stötte jag i varje fall på bilden ovan, en vattenfärgsmålning (?) av Janet Oneill. Hon har visst målat av en hund vars ägare hade snurrat ett spänt band runt nosen på hunden. Bilden gjorde stort intryck på mig, märkte faktiskt först efteråt att hunden var defekt – det var blicken som fångade min uppmärksamhet. Och ja, när man tänker efter så är det kanske blicken som alltid fångar en först när man möter en levande varelse med tankar, historia och personlighet. Jag kommer aldrig att förstå tanken på att människan på något sätt skulle vara smartare eller ha någon slags självklar plats ovanom djuren. Jag kommer att upprepa det här i all oändlighet, tror jag. Nu när sommaren är här med grillsäsong och annat fjanteri – gör något klokt för en gångs skull: sluta grilla biffar, sluta suga på fel boobies (mjölk är för kalvar)! Släng in en tia åt såna som vet vad de sysslar med, t.ex. Animalia, Oikeutta Eläimille eller varför inte din lokala djurskyddsförening. Gör något åt denna befängda idé att kött på något sätt skulle vara mänsklig basföda. Behandla djuren väl, punkt slut.

Fermenteringens magiska skumhet

Igår satte jag i gång ett fermenteringsprojekt med kirskål. Aj jestas ändå. Det här är bara för spännande. Att sätta i gång en fermentering känns lite som att öppna en gammal bok från 1600-talet, att skuffa i gång ett par rostiga hjul som sällan används eller som att väcka en grupp viskande mossgubbar till liv. Man ska skölja och torka bladen, varva dom med salt, klämma och krama dom tills dom är våta och formlösa och till sist sänka dom ner i sitt eget spad i en burk och sen tynga ner härligheten med något så att bladen säkert hålls under vätskan. Fermentering sker i en anaerob omgivning (ni hör redan här att det här handlar om ren och skär magi) och ska stå mörkt (!) i åtminstone en vecka varefter man kan börja smaka och se om allt har gått rätt till. Under tiden ska det börja bubbla (!) om burken. Ni förstår att det här är så spännande så man knappt förmår skriva om det. Lyckas det här (I doubt it) så kommer jag i alla fall att komma med mera detaljerade uppgifter för hur jag gick till väga.

En förmiddag i Raumo

Vad hade du gjort om du hade hamnat i Raumo en blåsig måndag i juni? Ja, säg det. Vad vet man om Raumo annat än att där finns det pittoreska trähus och där görs det båtsnurror? För mig och M blev det ett besök på polisstationen och en lyckad bakelserunda i gamla stan.

Polisstationen - bred och industriell

Polisstation, närbild

De obligatoriska "Fuck the police"-texterna ett stenkast i från polisstationen

Vitkindade gäss invid fuck the police-texter

En spännande, gapande byggnad, heller inte långt från polisstation

En runda i fiskehamnen

Utsikt över fiskehamnen

Språkade med ett par Apollon-fiskemän (måttligt roade)

Hakuni & Neptun

Reflektion

Dörrafan

Hamnkran

På väg tillbaka in mot stan: solbil

Bostadshusexteriör

Exteriör med dam

Exteriör med fönsterprydnad

Elskåp eller vad det häran

Rauman Merimuseo (saknar svenskt namn)

Här har vi ett hus

Ryggontsexteriör

Fin gammal skylt till skoaffär

Annan fin vintagedetalj i fönster

En överraskande tomathalva på metallstolpe

Gravsten med sirlig text

Hål i gravsten

M Lindman invid 1300-talsruin

Växtlighet 1 (Gamla stan)

Växtlighet 2 (Busstation)

Att hänga upp sig på en citronkaka

Alltså jag är så ofokuserad så jag knappt kan skriva nånting. Ändå VILL jag hela tiden skriva här, eftersom den här bloggen på nåt sätt har blivit en crazy-kanal mellan mej och världen, en fast punkt, nånting. Kom på att mitt största problem är just FOKUS! Jag har så mycket jag skulle kunna göra – alla möjligheter i världen, men allt spretar hit o dit och jag får ingenting gjort om det inte står i kalendern: jobb kl. 11–16 eller liknande. Igår gick typ all min energi åt till att göra en citronkaka eftersom det var det enda jag hade gett mig fan på att åstadkomma igår. Jag hängde upp mig på denna citronkaka, den blev som ett bevis på att jag fortfarande kan åstadkomma nånting, att hela min vardag inte består av ett lulligt flummande mellan tak och golv.
Nu är den här söndagen på god väg ner längs med vessabyttans slingrigheter. Inkommande vecka måste jag göra nån form av läsordning åt mig själv här, annars blir ju ingenting till nånting överhuvudtaget.

Oglaserat bevismaterial. Kakan blev väldigt "kakig". En citronkaka är en citronkaka
är en citronkaka. Jag är inte ens speciellt förtjust i citronkakor.

Även hunden illustrerar det rådande sinnestillståndet genom söndersmulad leksak på hundmadrass.

Höll nästan på att glömma beviset på att Batman was here the other day.

Inkomstutjämnande politik och att hjälpa varandra

Det har igen varit ganska mycket tal om de romska tiggarna efter J Björkqvists utmärkta artikel om ämnet i fråga, Europas utstötta (hittar tyvärr inte nån fungerande länk just nu). Även klarsynta Liisa uppmärksammade artikeln i sin kolumn, i vilken hon uppmuntrar alla att ge pengar till de tiggande romerna, eftersom de faktiskt behöver pengar att skicka hem till sina barn osv, det är fullständig kris detta handlar om.

Jag tycker att tanken på att alla vi välgödda finländare ska vara med och ge av vårt överflöd är helt riktig och totalt motiverad i ett sånt här skede då inget verkligen tycks förändras åt det bättre hållet när det kommer till romernas situation. TROTS DETTA vill jag påpeka det här som jag alltid påpekar när det kommer till den här saken: man ska inte tro att problemet med tiggare löser sig pga "människans godhet" eller liknande, det behövs även en aktiv inkomstutjämnande politik och en vettig resursfördelning för att detta problem ska kunna åtgärdas. Jag tycker att den här tanken på att vanliga mänskor ska ta itu med problem som egentligen kunde lösas genom en vettig politik börjar synas och höras mer och mer för varje år som går; det är väl ett resultat av att vi tappar mer och mer tilltro till politiker och deras beslut kanske, och börjar fixa saker på egen hand istället. Jag vill bara påpeka att det inte är så det ska gå till, och det finns ännu mycket vi kan göra för att sätta press på vår regering och andra regeringar i Europa. Det är DERAS uppgift att se till att det görs något för att hjälpa romerna, det är inte enskilda människors uppgift! Förändras inte det här snart så har vi här ett nytt Amerikatt i vilket hälsovård bara är till för dom som har råd och frivilliga sätter ner sin själ och sitt hjärta för att hjälpa de som de hinner med, varefter de hyllas som hjältar. Jättekiva.

Guess nationality!

Gissa nationalitet/guess nationality/arvaa kansalaisuus!

Roskisbloggen

Känner mig lätt schizofren där jag sitter och babblar in ett ljudspår för hunden att lyssna på medan jag ska ut en sväng. Ur intet ropar jag "gå o sov" eller "duuuktig vovva går mattan sova" med tio minuters mellanrum. Som om man fick för sig att villa prata med sina hallucinationer. Mitt i spåret (som börjar bli närmare en timme långt) läste jag också in nåt som ska vara nån form av kärleksförklaring till livet i fall det vill sig så illa att jag under kommande cykeleskapad hamnar under nån lastbil eller vad vet man. Hunden, huvudpersonen i det här dramat, ligger på mattan och tittar upp varje gång jag ropar dessa klyschor ut i luften. Emellanåt stiger den upp och går ett varv runt med svansen mellan benen, ser på mig som om den försökte avgöra om jag håller på att bli ursinnig eller flippa ut nåt vafan, för det är ju inte speciellt normalt att jag talar till den på det där sättet medan den ligger ner och allt är bra - alltså den här hunden; en vandrande, konstant iakttagande trauma-härd. Nu kan den överhuvudtaget inte slappna av för att jag beter mig såhär mysko. Det speciellt lustiga med den här hunden är att den också utgående från ens röst kan avgöra om man har minsta lilla tillstymmelse av irritation i den, och har man det - så är det ett konstant stirrande och skräck i hundfan direkt. Så det är superkiva sen när man faktiskt är irriterad och hela tiden måste anstränga sig för att låta lugn och mild, lugn och mild (jag får fel i huvudet). Få se nu om det här ska funka. Eller förresten så kommer jag aldrig att veta om detta funkar eller inte, eftersom jag inte är här när bandet ska bevisa sin suveränitet. Hur som helst, så är jag så satans trött på det här med hunden. Skulle den inte vara så himla go och söt så hade jag seriöst funderat på att göra mig av med den. Svårt att motivera varför man skulle behöva ha en hund som får grym ångest varje gång den lämnas ensam. Och jag har pratat om det här Så Många Gånger förr. Lika tröttsamt varje gång. Ändå fortsätter jag.

Förväntningar och besvikelser

Vet ni när man har en sån där tydlig bild av hur en fest kommer att vara, till och med sinnelaget för mänskorna har man för sig att man vet hur det kommer att bli? Och så föreställer man sig hur alla är uppspelta, glada och sådär euforiska för att det är fest och helg, haha! Och man kan bara segla från sällskap till sällskap och alla är avslappnade och sköna att vara med för alla fattar att det är nu man ska passa på att ha det trevligt och prata med nytt folk.
Så kommer man dit till festen och tycker att stämningen är lite sned på nåt sätt - att det är konstigt krystat vid borden och att folk sitter med simmiga ögon och blickarna sänkta mot ölburkar. Så försöker man lätta på stämningen lite genom att visa sig vara lite utåtriktad, smårolig och totalt likgiltig gentemot hur man själv ter sig i andras ögon, hoppas att det har nån slags smittande effekt på folk och att det ska upplösa deras självdämpare. Och så upptäcker man att man inte själv magiskt kan åstadkomma nån fantastisk fiilis bara genom att själv bete sig som nåt slags burdus sol, och så blir leendet i ens mungipor bara mer ansträngt och man börjar tänka att kanske felet ligger i en själv ändå snarare? Att man har fel strategi, inte ger folk tillräckligt eller ens rätt plats, att man själv beter sig störande och att folk antagligen har det hur roligt som helst, det är bara en själv som inte får allt ut av det - o rentav att alla antagligen hade haft det mer roligt om inte man själv hade varit där. Sen går man hem och blir deprimerad och alla andra har bästa festen ever.