Nu börjar jag komma i det livsskedet att jag bekvämt börjar se fram emot en framtid utan barn. Det här med barn har varit så jäkla känsligt alltid, svårt att tala om eftersom vi som mänskor (antagligen främst kvinnor) på något sätt i slutet av 20-årsåldern delas in i två läger; dom dom får barn "liksom alla andra" och dom som sen inte får det av olika orsaker, och som allmänt betraktas som lite udda eller som innehavare av nån slags ståndpunkt. Och mötespunkten för de här två lägren blir med tiden allt mer komplicerad. De som har barn upplever stora omvälvande saker som förändrar dem som mänskor i grunden: plötsligt är det inte mer festligt med fylla och parties överhuvudtaget - man har fått något mycket viktigare att tänka på. Och de som inte får barn slirar ofta allt mer ut i periferin och bygger andra världar kring sig, hittar på orsaker till varför de absolut inte vill ha barn och skymfar alla som har barn så mycket de bara hinner, talar om hur
tråkiga barnfamiljerna har blivit och "hur dom isolerar sig nuförtiden" och blabla.
Tidigare var jag helt övertygad om att jag skulle ha barn, eftersom jag generellt faktiskt är en ganska normal typ som har mina nycker, men som ändå gör saker som det någorlunda förväntas av mig. Sen när jag mitt i allt fick en vettig pojkvän också, gjorde hormonerna sitt och jag var alldeles kollrig av alla tankar om det kärleksbarn min kropp skulle villa producera tillsammans med honom. Det var alltså främst tankar på hur fantastiskt det skulle kännas att hålla i och ta hand om ett litet varmt knyte som faktiskt dominerade min tankevärld, och det fanns inget rationellt i det resonemanget - enbart en lite egoistisk önskan om att villa dela på något fint tillsammans med nån man tycker om. När jag tänker på det nu så hade det faktiskt varit "den enkla utvägen" - där hade man för evig tid bundit sig fast vid någon och sett till att man minsann har en uppgift att koncentrera sig på för resten av livet. Det skulle inte ha varit så mycket snack efter det, liksom. Får man barn så tar man fantamej hand om det.
Nu då förälskelsen och hormonerna har lagt sig (excuse me mr, but that's how it works) börjar jag bli så jäkla lättad över att det aldrig blev något mer snack om barn för min del. Och hur fånigt det än kan låta, så är det till stor del hundens förtjänst att jag nu helt har sluppit de knasiga tankarna på förökning till en redan hårt överbefolkad värld. Ja, föräldrar kan ju tycka att vi barnlösa alltid kan dra fram det där välgörenhetskortet när det blir snack om barn och varför man inte vill ha dom, att "ja, de barnlösa kan ju alltid säga att de gör planeten en tjänst men egentligen är de bara egoister med enbart egna intressen". Men det konstiga är, att jag är helt övertygad om att barn antagligen hade gjort mig mycket lyckligare som människa. Ändå vill jag avstå från barnskaffandet, och den främsta orsaken till det är att det finns så mycket pissigt här i världen som jag egentligen inte skulle villa utsätta
någon för. Jag skulle inte stå ut med en gråtande liten varelse som anklagande skulle se på mig och yttra orden:
varför gjorde du mig?
Jag ville aldrig bli född. Tanken på ett sånt scenario ger mig gåshud bara som det är just nu.
Därför är jag feg och köper en hund som blivit dåligt behandlad och som jag kan VARA SÄKER PÅ att får ett bättre liv på grund av mig.
Men det finns också andra orsaker till att jag inte vill ha barn och här kommer jag nu med en ytterst personlig, redogörande lista:
1. Hunden har väckt mina modersinstinkter och jag får ta hand om en redan född varelse utan att behöva producera en ny, dvs en mänska som sen hamnar växa upp i en enligt mig grymt hård värld som jag själv inte ens trivs speciellt bra i eller har så värst lätt att leva i.
2. Vänner får barn med jämna mellanrum. Man kan umgås med dom, ta hand om dom och vara med och leka med dom och ha det skoj och uppfostra om det behövs, what ever. Det är inte som att man förnekas barn bara för att man själv inte producerar dom.
3. Jag får i och med hunden uppleva "det där stora som förändrar en" (nä, ok det får jag säkert aldrig, men what ever) i och med att jag konstant måste vara till för nån och se till att nån mår så bra som möjligt. Med andra ord lär jag mig det här om ansvar (som jag ju aldrig annars hade lärt mig, eller hur?).
4. Jag har tid att reflektera över saker som dessa: varför mänskor gör som de gör, hur kärlek "fungerar", hur man skulle kunna förbättra omständigheterna för existerande mänskor och djur osv.
5. När det går år helvete för ungdomen så är det i alla fall inte mitt fel.
De enda som jag tycker lite synd om i och med mitt beslut om att inte skaffa barn, är mina föräldrar. De får antagligen aldrig några barnbarn och mamma sa uppgivet idag på skogsstigen när hunden fjantade omkring, att "det var det barnbarnet det". Men jag som mänska har inte nån skyldighet att leva upp till mina föräldrars önskemål. Dessutom kan man prata med mina föräldrar, dom är vettiga. Dom förstår när man har en åsikt, även om mamma tyckte att det nog behövs mer folk till Finland, muahhahha.
