Komet och tickande klockor

Jag är på Vessö! Satan fan! Åtminstone två hela dagar ska jag spendera här. Hur har jag nu haft en sån här förbannad tur? Hela skogen svämmar över av trattkantareller, också några vanliga kantareller och förhoppningsvis nån enstaka stensopp (svart trumpetsvampjävlarna hade redan någon annan gått och hittat, fan jag som trott att jag var helt ensam om att känna till stället). Jag har redan hunnit plocka en halv korg full med svamp som jag ännu inte vet vad jag ska göra av, men plockas måste den ju.

Nu är det då meningen att jag ska göra ingenting alls, förutom det där ena då som jag verkligen SKA göra - dvs filma lite videomaterial och skriva några texter. Utöver det väntar jag bara på att en tant från ett ålderdomshem för hundar ska ta kontakt med mig, så jag förhoppningsvis får åka dit och jobba en vecka. Hela det där hänger i så lösa trådar att jag ännu inte vågar hoppas att det ens kommer att ske.

Men nu, stugan. Inpyrd, mögelinfesterad sommarstuga i oktober och "århundradets komet" Tsuchinshan-Atlas som nalkas efter solnedgången kl. 18.15, grått hav och hopp om norrsken. Blir nog inte bättre i min bok och jag tänker bara, att hur ska jag slå mig ner nu? Hur ska vilan se ut, hur ska jag INTE göra något, vad gör man när man inte gör någonting? Lördag, i varje fall. Bloggen, i annat fall. Att skriva ner nånting, det är väl i högsta grad att göra ingenting men att i varje fall göra någonting. Är så länge sedan jag har varit så i tystnaden och för mig själv att allt det här känns lite hotfullt, som att ångesten lurar i alla fall i något skede - om inte innan så i alla fall när mörkret faller på, oförlåtande och kompakt. Men så finns då den där kometen och hoppet om norrsken. Borde kanske sova en lur för säkerhets skull, så att nu inte tröttheten anfaller en just när man borde vara uppmärksam.

Far har varit här och satt igång gökuret, min kockoklocka som jag fick till tolvårsdagen från Schwarzwald, lite skrämmande är den allt med sitt förbenade tickande. Varför är den min och varför är den här? I alla fall, är ett så familjärt fenomen, det där med att se till att klockan går innan han lämnar stugan för mig - för vad vore det för reda med klockor som står och spisar som det inte har eldats i? Här är färdigt eldat, varmt och med tickande klockor från i varje fall två håll. Så man nu i alla fall har den där attans tiden som påminner en om den enformiga linje vi alla är del av.

Tiivistäkää, niin kaikki mahtuu

Idag föreställde jag mig tankarna som pratbubblor ovanför ens huvud. Som att man kunde ta tag i dem och fundera på dem, eller förkasta dem. Jag förkastade dem alla.

Det känns så länge sen jag har tänkt en intressant tanke, liksom - en livsomvälvande tanke. Det känns också så länge sen jag har sett nån riktigt entusiastisk i ögonen (utom J, han är alltid entusiastisk. Faktiskt. Det är därför jag har gift mig med honom. Men nu ska jag inte svamla mer om det).

Idag har jag kommit överens om en radiointervju, kommer att sitta inklämd i mina föräldrars sovrum med mobiltelefonen kl. 14.40 på fredag och vara live. Prata om den senaste recensionsboken. Knappt hade jag hunnit skicka iväg recensionen, så skulle jag på jobb till museet, genom regn och storm med ett paraply som inverterade sig själv hela tiden, ni vet, det blir en fånig tratt istället för att fungera som paraply. Men jag kom fram, och på museet var det fullt kaos. Alla stod med stirriga, med tomma ögon, konserten var slutsåld och mitt i allt hade vi ett femtontal människor som stod och väntade för att se om de överhuvudtaget skulle kunna komma in. De som höll konserten ville plötsligt att vi skulle lyfta bort alla notställ - och i pausen lyfta in dem igen - och ställa dem på samma plats, så vi hamnade sätta ut tejpbitar på golvet och ställa notställena bakom scenen i samma formation så det skulle vara lätt att lyfta fram dem igen. Och som jag hade gissat, så kom inte alla konsertbesökare - för det ösregnade hela dan - så jag sålde biljetterna snabbt som attan, gjorde ett varv i fullsatt sal och ordade kort att alla skulle "tiivistäkää, niin kaikki mahtuu" och så var det konsert. Och så var det paus, vi lyfte notställ som små myror. Och så var konsert, igen. Och så var det middag, i salen intill. Sen gick jag ännu till arbetsrummet efter datorn, och sen hem. Och åt. Klockan halvtolv på natten.

Jag kan inte påstå att det är nån reda med nånting. Jag är trött, men vill skriva innan jag lägger mig. Vill åstadkomma något av värde, något annat än det som känns som at jag bara håsar, slarvar omkring från en plats till en annan.

Imorgon ska jag till Borgå. Före det, via Helsingfors och se på en teaterföreställning som jag också ska skriva en recension om. Jag vet inte när allt det här tar slut. Jag har så mycket annat som jag skulle villa göra, samtidigt vill jag bara lägga mig ner och sova djupsömn, låta dagarna gå, låta världen glömma bort mig.

Jag ser inte fram emot något, egentligen. Våren förstås, men den kommer ju inte nu. Jag vill ha en hund, så jag ska få nån struktur i tillvaron, lite glädje, nån att bry sig om. Jag letar och funderar, varje dag. Jag hoppas att nån hund dyker upp. Det måste det ju kunna göra.

Innan dess, så håller jag ihop, på något sätt.

Nya moln, nya möjligheter

Ny dag, nya moln, nya möjligheter. Det är någonting alldeles underbart med oktoberluften: Den är mjuk, förväntansfull och lite illavarslande. Jag följer med en lönn som jag cyklar förbi typ varje dag, nu har den tappat hälften av sina blad och resten är gula. Snart är allt bara tomma kvistar som spretar mot himlen och blah blah blah.

Jag börjar känna mig som en trött och upprepande gammal recensent. Jag har haft turen att få riktigt fina böcker att recensera den här hösten, det är bara mig själv och mitt återhållsamma arbetsskrivande som jag är trött på. Jag skulle villa spejsa ut i något riktigt sinnessjukt på konst- eller skrivfronten. Bandet (Svarta havet) ger ju utlopp för sånt, tack och lov men sen vi nu fick skivkontrakt från Amerikatt (wohoo) så har det smugit sig in ett allvar i även det. Nu måste vi prestera, nu måste vi visa åt skivbolagsmupparna att de har signat ett pålitligt band. Det ska fotograferas och göras videor och det ska naturligtvis produceras mer musik och det ska spelas, spelas och spelas.

Inatt pusslade jag mitt hästpussel till klockan tre. Jag lyssnade på Therapy gecko på Spotify, drack matcha-te och åt surskorpor och så rann tiden bara iväg. Jag är inte sur över det. Visst får jag sitta uppe och spejsa ut i vad som helst, bara jag inte sitter med mobiltelefonen framför näsan.

Nu borde jag absolut inte sitta här och skriva det minsta, utan istället läsa min sista recensionsbok med deadline imorgon, så nu ska jag ta itu med det.

Jag. Är. Färdig.

Idag har jag gjort trollkonster och sprungit omkring och upprätthållit bilden av min kaotiska vardag enligt bästa förmåga. Eftersom R sov i mitt arbetsrum på lördag och sen lämnade nycklarna där, så har jag inte sluppit in efter varken min dator eller följande recensionsbok sen dess. Så istället har jag typ sluibat och runnit ännu mer längre ut i periferin. Att jag spelat solitaire om nätterna, gör att mitt synfält har blivit helt vrickat och fragmenterat, så realitetsuppfattningen har liksom varit - konstig. Så idag fick det vara nog, i morse klädde jag mig i min häxdress och drog en formel som funkat tidigare (egentligen ämnat för att komma över personer, men varför inte obsessioner också, tänker jag):

Så snart är det gjort, ingen mer solitaire för undertecknad.

Idag hamna jag sluiba runt på stan för att sen slinka in till arbetsrummet genom samma dörröppning som taiji-typerna kring 16-tiden. Jag handlade ett block med svarta papper och tillhörande färgpennor och sen lite biblioteksböcker för att - ähum - få teckneinspiration. För jag borde ju rita, jag borde ju förverkliga grejer jag vill förverkliga och inte spejsa ut i allt möjligt annat bröt. Och så hittade jag ett hästpussel på loppis, allt detta för att helt enkelt få annat att fokusera på än solitaire.

När taiji-gurun öppnade dörren ville jag direkt säga, att DU GILLAR TE för jag hade läst på taiji-typernas hemsida (för att få reda på när de har sina timmar, så att jag ska kunna tima det med att själv dyka upp samtidigt som de kommer) att just den här guruns passion är te, haha. Jag vet mer om folk än vad de anar. Jag vet också att han är pianist och har fibromyalgi, men att taijin har hjälpt honom. Men jag höll mig, jag sa ingenting konstigt.

Vad jag har lärt mig genom mina häxritualer, är att trollkonsterna inte bara ger sig själva, utan att man med hull och hår måste leva upp till sina egna förväntningar. Och man vill ju också att de ska funka. Så, no cheating here - nu går jag in för att förändra mina (o)vanor. Det här skrivandet är också i sig ett manifest - nu är det slut med det där.

Nu ska jag typ sova, för jag är så attans trött. Vet inte vad jag gör om nätterna, men det är varningslampor på alla håll. Jag. Är. Färdig. Men nån gång ska livet återvända igen.

Hela mitt liv handlar om att hantera det, inte att leva det

Hur ska man leva det här livet egentligen? Hahahha. Inleder dagens inlägg med en sån här lågtröskelfråga. Jag har bara en tendens att mot natten jaga upp mig, och sen ligga vaken alldeles för länge framför totalt meningslösa aktiviteter. Har förbjudit Candy crush nu, men i den stilen. I natt spelade jag mobilpatiens (how 90's of me). Jag tycker att hela mitt liv handlar om att hantera det, inte leva det. Det handlar om att hela tiden maximera sin effektivitet och aktivt arbeta emot sina dåliga vanor som annars leder en direkt in i fördärvet. Och aktar man sig inte - dvs arbetar man inte aktivt emot sina tendenser och lustar, så är man direkt där - i fördärvet och gör sig själv och alla andra besvikna.
Är vi inte inne på något där, förresten? Känns det inte som att livet numer är så mycket mer maintenance än faktiskt levande, vad det nu sen ens innebär?

När jag tänker på min barndom, så var det mest som en tillvaro där lugnet liksom rådde, där tiden inte var sådant som man tänkte på och där jag aldrig behövde bekymra mig som sånt där trivialt som "mitt mående." Jag hade turen att ha en lycklig barndom, inte gillade jag eller trivdes i skolan förstås, men benen bar och man var sprallig, ledsen, glad och frustrerad och typ aldrig, ALDRIG trött (vad är det)?

Sen minns jag hur jag kunde vara uppslukad av böcker, och känna mig närapå upplyst när de var slut - höll om boken som om den vore nånting magiskt och tänkte att "det här, det här har jag varit med om." Det där känns nu så ouppnåeligt - att man skulle kunna uppnå ett tillstånd då man är så investerad i något analogt att euforin tar över en totalt när man reflekterar över vad som just hände.

Nu har jag suttit här på arbetsrummet och skrivit en text och skickat iväg ett mail. Samtidigt har jag varit engagerad i två andra diskussioner om andra saker på Telegram, så egentligen har min fokus spretat iväg hit och dit utan en oavbruten arbetsstund alls egentligen. Också medan jag skriver detta, håller jag på och pratar om fotografer och textstorlekar på albumcover vid sidan av. OCH SÅ UNDRAR JAG VARFÖR JAG ÄR TRÖTT och urlakad mot kvällskvisten? Jag har ju fan varit som på jobb på en snabbmatsrestaurang där biffar steks samtidigt som kunder betjänas, samtidigt som bröd för nästa dag bakas och så slutar hela dagen med att man ska moppa golvet. Fast allt det här sker i ens huvud, då. (Kanske dålig metafor).

Min poäng är bara att I BARNDOMEN VAR DET INTE SÅ. I barndomen fanns det inte en ständigt vibrerande mobil på nattduksbordet bredvid en, i barndomen fanns inga fokus-appar eller ADHD-planners, i barndomen fanns bara inne och ute och böcker och skrivmaskiner. Och vi mådde så mycket bättre.

Nu ska jag inte mommofiera hela det här inlägget med att hojta att allt var så mycket bättre förr - faktiskt så har jag hopp om att unga hittar livet på nytt och fattar att koppla sig bort från mobiltelefonerna. Det finns redan en växande offline-rörelse bland unga och instagram och dylikt gör ju redan sitt för att bli otroligt impopulära med sina algoritmer och reklamer och suggested reels och bullshit. Det är klart att ingen människa i längden orkar med det där. Samtidigt som AI lakar ur all vett och mening i en annars betydelsefull tillvaro och maktens länder håller på och bombar skiten ur varandra.

Nå, men vi trallar vidare.

"Enkel" och "inte så stor skillnad"

Jag gick tillbaka till arbetsrummet efter att det var J:s dags att sova, han har börjat med bagarjobbet igen och våra rytmer kommer att bli så att vi har gemensam vakentid endast på eftermiddag och kvällen, typ. Jag har kämpat med en illustrationsjävel hela dan. Det är av den typen som är "enkel" och "inte så stor skillnad", vilket naturligtvis istället betyder "svår" och "en jävla skillnad" och en möjlighet att bolla runt med femton dåliga idéer istället för att köra med en bra.
Men innan den gjorde jag en annan som direkt blev bra, så man får vara nöjd.
Dessutom får jag vara nöjd för att jag uppnådde dagens mål, dvs den där första illustrationen.
Så egentligen är det här andra bara bonus.
Vad svamlar jag om?

Känner mig lite melankolisk för att hösten har kommit. Med den kommer bara elände, vintern och hela det där satans tvångslägret som jag inte förstår att man går med på varje år: Skitkallt och mörkt också, dubbla lager kläder och slask och regn och BARA sura miner. Blir också sur på mig själv som ska klaga över det varje år.

Det har väl gått lite bättre nu, det här utan-hunden-livet. Jag tänker inte på det konstant, bara kanske 5-7 gånger per dag. Mest saknar jag att vara ute, det är så himla viktigt för mig. Har börjat springa istället och det är ju givande, men känns så jävla egoistiskt och för en själv bara - ingenting man delar.
Vi har kikat på en del rescue-hundar och visst är det vissa som tilltalar, en skickade vi till och med en ansökning om men så var den redan reserverad. Sen är det allt det här med turnerandet och bandet och det som tar så attans mycket tid och grubbel av en, och då ska man så klart ha skötare och allt det där. Vilket vi ju nog egentligen har. Mest är jag inriktad på en hane nu, så den ska gå ihop med alla tikar vi har i bekantskapen. Men att, det där tänker jag att nog löser sig - att nog finns det sen en hund nån gång som är precis den som ska till oss, så jag låter på nåt sätt ödet sköta det där, tror jag. Och letar lite sporadiskt.

Så därför - bloggen

Long time no see, och nu alltså VERKLIGEN long time no see. Jag har avinstallerat instagram (min huvudsakliga some-app) på grund av många saker och ska nu göra ett allvarligt försök att blåsa liv i den här adressen igen - bära eller brista.

Jag är väl knappast den enda som funnit instagram så oändligt enformigt, repetitivt och tröttsamt under de senaste åren. Det värsta på sistone, är känslan av hur algoritmerna riktigt arbetar hårt för att hålla en fast, hålla en där som ett dumhuvud tittande ner i skärmen - och att det funkar - att de verkligen lyckas hitta snuttar och videoklipp som är som skräddarsydda för mig. Någon som går i naturen och förbannar hela världen. Någon som kritiserar kapitalismen. Men när jag sett de där klippen så drabbas jag mest bara av en oerhörd tomhet. Varför? Vem är det meningen att jag sa vara av samma åsikt som? Varför vill de kategorisera mig som en sån eller sån människa, varför måste jag sitta just här med huvudet nerböjt mot skärmen? När hela världen och människorna och allt som man borde intressera sig för finns där utanför?

Jag har blivit allt mer förbannad på riktade reklamer, upprepande innehåll och känslan av enformighet, att jag inte till sist fann nåt nöje i att ens själv knåpa ihop stories, vilket jag annars alltid har funnit ett nöje i att göra. Jag vill liksom inte bidra till flödet av nonsens och improduktivitet, jag har dessutom för mycket jag vill säga - så mycket mer än vad som ryms på en sån där töntig skärm.

Men alltså mest - känslan av att vara just produkten - den som är offret, fasttjättrad i allt det där. Den som borde vara någon annanstans.

Så därför - bloggen.

Vi ska se vart det bär av.