"Så vad ser du?"

Ja men gott nytt år på er, hökar och åkersorkar. Har försökt mig på ett par inlägg här men har varit så fly förbannad och på dåligt humör så det helt enkelt inte har blivit något av dem. Men nu är jag - hör och häpna - på rätt motsatt humör, för vad skulle man annars vara än antingen eller?

Julen kom och gick, vi var i Sverige och det var rätt magiskt som vanligt, älskar dem alla så himla mycket - J:s familj med kumpaner. Sen kom jag hem och så var det väl en liten dal där, några dagar av självtvivel och bottenkänn, alltså jag kan aldrig relatera till några känslor så fort jag inte längre bor i dem. Så nu säger jag väl nåt i stil med, "tja, det var väl inte så farligt", medan jag för en vecka sen var helt säker på att livet tar slut här och nu, att jag inte vill eller orkar med någonting längre och vägrar delta i någon som helst aktivitet nåt mer.

Hur som helst, coronan härjar fortfarande som ett gammalt fyllo på nån sverigebåt. Varje dag är han där med sina flottiga glasögon och fylletjafsar och skriker i karaokemikrofonen, SJUTTONTUUSEN ropar han och alla sneglar trött på honom och muttrar att jaja, vi vet att du är här, gå hem nu bara. Nån enstaka tant lyckas han få upprörd och nån oborstad trettiåring lyckas han slå på käften så den hamnar på intensiven, men annars så lever vi vidare och dricker våra oinspirerade drinks med torra citronskivor.

Det bästa som har hänt på sistone var att jag kastade upp händerna i luften och medgav för mig själv att det inte blir nånting med min Pehr Kalm-utställning. Jag vet inte hur många månader jag strumpfota har vandrat runt på Sibbe och förträngt att jag inte har någon som helst överblick över VAD det är som jag ska ställa ut där, HUR jag ska göra det och ur vilken synvinkel. Så jag insåg att det var dags för min superpower att träda fram - superpowern som består av J. Med andra ord insåg jag alltså att det är dags att ta J under armen och dra honom till museet, placera honom i mitten av utställningskorridoren och likt ett orakel fråga honom, "så vad ser du?"

Och som han sedan såg. På någon timme hade vi gått igenom hela utrymmet och han hade ordagrant gått igenom varje vägg-slice och detaljerat beskrivit vad den borde eller kunde innehålla. Jag tror att den här superpowern heter ASPERGERS (eller hette, nuförtiden hör aspergers bara under det vanliga autismspektret) för inte besitter då jag, denna neurotypiska loser, någon sådan här förmåga att i huvudet föreställa mig ett utrymme och snabbt dela in det i olika kategorier. Det var som att ett tunt täcke av självklarhet dalade ner där i utrymmet ibland oss, vi diskuterade ivrigt och bytte och förkastade idéer och i handen hade jag snart ett papper med beskrivingar, mått och konkreta arbetsuppgifter för de närmaste månaderna. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är och hur attans privilegierad jag är som har ett sånt här organiserat geni att ta till, då min egen virrighet inte lyckas få något som helst till stånd. Det var samma med konstutställningen på Nötö, jag hade bara ett virrvarr med tavlor och han ordnade sedan upp helheten på nolltid och såg exakt vilka som hör ihop med varandra och var tavlorna ska hänga. Jag sa nog åt honom att nog vet du väl att du kunde ta 350 euro för dylika konsultationer och bara gå till arbetsplatser och ordna upp det för folk, men det ville han inte höra på. När vi gick hem var han så upp i varv och beordrade mig att fort skriva ner allt han sa, för "han tänker då inte återkomma till de här sakerna en gång till."

Det här ledde sedan till att jag effektivt har betat mig igenom bland annat den här dagen och för en gångs skull, riktigt sådär på riktigt kommit i gång med mitt arbete. Och det känns fans bra. Det kommer att bli utställning i vår!