Ljumma flodars icke-åstadkommande och resultatinriktade hetsiga diskussioner

En snabb kommentar till mitt förra inlägg bara: Blir lite störd på hurdan attans achiever jag är ibland (finns det nåt bra svenskt ord för det, achiever?) - en text har väl sitt värde oberoende i om den vinner priser i tävlingar eller inte. Det är jag så klart medveten om, och bäst hade det väl varit om sådana där grejer inte hade påverkat en överhuvudtaget - ifall man hade rullat runt i en ljum flod där alla ens åstadkommanden och icke-åstadkommande bara är som vattnet som far i floden, eller grodorna som hoppar från näckrosblad till näckrosblad.
Men nej, jag har måhända nån hemsk demon i mig som säger att om jag anstränger mig det minsta lilla, så ska jag få nånting för det. Är det galet? Kanske. Tror inte jag ska fundera desto mer på det.

Jag läser Elin Willows nyaste, Nya namn heter den och jag ska inte snarvla desto mer om den, för jag ska faktiskt punga ut en bokrecension om den snart. Men jag tilltalas starkt av hennes förmåga att uttrycka saker med så få ord. Det här är nåt jag inte i vanliga fall sätter mycket värde på, men det är en konst det där med att få saker att hända mellan orden, mellan meningarna. Att lyckas försätta läsaren i en stämning, det klarar hon av, med så få medel att jag emellanåt frågar mig vad det är som gör en så pass stram och synnerligen icke-inlevelsefull text så berörande, trots allt? Kanske är det väl avvägda meningar, mycket tankearbete, mycket ensamhet och tystnad.

Jag tänkte på här alldeles nyss, att mitt liv består av så himla lite tystnad numer. Att bo med J, är som att bo i en konstant livestream - antingen av hans youtubevideor och ljudböcker som snurrar på så fort han är vid medvetande (eller inte tvingas sätta på hörlurar, av mig). Och jag tänker, att man inte ska bli så himla bekväm i sig själv, att det säkert är en bra sak. Tror uppriktigt sagt att det är bra för mig, en sån tystnadsälskande icke-situationernas människa, att tvingas dela mitt liv med någon som är raka motsatsen, nån som är högljudd, börlig, ständigt diskuterande och reflekterande, utan andrum på många sätt. Jag måste bara lära mig att hitta mina stunder och min egen lugn och ro, att inte distraheras av hans ljud, av hans närvaro. (Haha, nu börjar jag skriva som Willows, märker jag. "Av hans ljud, av hans närvaro", hon skriver mycket sånt där en sak, och sen samma sak en gång till, i en bisats.) Hur som helst, jag tror att en viss obekvämhet i livet är bra för en, det får en att reflektera och utmanas.

Jag tänkte också på det, att J:s och min samvaro så många gånger går ut på hetsiga diskussioner som uppstår ur intet - jag som har en fråga, skriker : VAD TYCKER DU OM DET HÄR och så lägger jag ut nån hafsig teori om varför intellektuella män så ofta föredrar semi-blåsta newage yogakvinnor och vad han tror om det, och så svarar han att det där är en psykologisk diskussion som man inte kan dra någo allmängiltiga slutsatser om, eftersom det är personligt vad en människa föredrar. (Jag har märkt att filosofer tenderar att rygga tillbaka för saker som grundar sig i PSYKOLOGI, det är som om hela det här med psykologiska diskussioner är totalt ointressant för dem, eftersom man aldrig kan komma fram till nånting PÅ RIKTIGT: psykologi handlar om människor, o vad människor tänker och tycker i allmänhet är vagt och ointressant, alla har sin egen historia och sina egna erfarenheter och de val de gör och de tankar de har grundar sig i så mycket personligt att det är onödigt att befatta sig med det.)

Den här diskussionen spårade dessutom ut i och med att J drabbades av en deja vu, och ropade typ nää, sluta, deja vuuu, varpå jag kom på att jag aldrig, ALDRIG har haft en deja vu-upplevelse, jag vet alltså inte vad det är! I teorin vet jag förstås - man befinner sig mitt i allt i en diskussion eller i ett tillfälle som man starkt upplever att man har upplevt förut, och så slår det nåt slags kortslutning i hjärnan, där dåtid och nutid sker på samma gång. Och så sa J att mitt huvud inte är dumt, men väldigt enkelspårigt, det är bara ett spår och saker som sker just nu, plus tankarna på dåtid och framtid då. Så att, helt logiskt att jag inte drabbas av deja vu-situationer, det förklarar dessutom varför min simultanförmåga i stort sett är obefintlig.
Så att, sådana funderingar idag, det är liksom riviga samtalsämnen och hit och dit hela tiden, och jag undrar om det också kan vara en bidragande orsak till att jag har så svårt att komma underfund med och relatera till andra människor nuförtiden - mina diskussioner med J går i princip ut på sånt här, att vi kort, intensivt och hetsigt behandlar ämnen som jag tänker mig att andra människor hade kunnat sitta hela kvällar med att behandla och diskutera, och sen byter vi dessutom ämne, eller lämnar diskussionerna med ett DET VAR DET och återgår till nåt annat huvudlöst, som att slänga gummibitar åt hunden eller balansera smörgåsar på huvudena. Vad jag vill säga med detta, är alltså att det inte känns som att jag kan ha normala diskussioner med andra människor längre - jag har kanske blivit för resultatinriktad i mitt diskuterande eller nånting.

Det KAN gå, om det går - om bild- och textjävlar

Har lust att bara utropa ÄSCH när jag ens tänker på uppenbarelsen av mig själv och hur illa jag åter har landat här i storstan. Vad ska man ens säga om den sån här? Inget alls, typ.

Den där arbetsintervjun: Jag meddelade aldrig att jag hade fått ett annat jobb, och inte meddelade de om att de inte valde mig heller. Hähä! Antagligen förträngde vi alla bara att intervjun överhuvudtaget ägde rum.

Annars då?
I våras stötte jag på Peter Sandström nere vid ån, det var ett så fint möte, han såg vild ut och åt en glass och tyckte att jag borde skriva, så jag skrev faktiskt en novell till årets Solveig von Schoultztztz-tävling som hade deadline någon dag därpå. Tyckte om mitt tema och hela den återhållsamma stilen, tänkte att här kan jag väl nog attan ha fått till ett litet pris kanske? Och på nåt sätt kändes den där situationen med Peter så avgörande, jag tänkte att det var ödet som förde mig till att göra det där, hähä. 

Nå väl, utan pris blev jag. Inte ens ett futtigt hedersomnämnande, nej nej.

ÅTER har jag alltså misslyckats skönlitterärt. Det börjar ju bli rätt underhållande, det här.
Nå, efter den besvikelsen har jag kommit fram till att det är med skrivandet som med konsten och musicerandet och allt annat. Man kan inte gå och tro att man kan lyckas och vinna priser sådär bara, ifall man inte har skänkt saken en massa eftertänksamhet och arbetstimmar (eller ifall man inte är nåt slags geni eller gudagåva då). Med bildkonst har jag lyckats först i år, då jag har satt otaliga timmar ner på teckning. Jag kan alltså inte fan gå och tro att jag kan lyckas skönlitterärt då jag skrivit EN hafsig text på tio år och inte läst några som helst andra böcker än de jag tvingats till att läsa. Skärpning här nu, fröken Green, satan. Det tar MÅNADER för mig att få en längre text att bli sig själv, och med text händer det så himla ofta också att man lurar sig själv att nu är det här bra, nu räcker det. Man gör det med bild också, tror att jestas nu är det här bra men sen om man skänker bildjäveln ett par timmar eller dagar till, så blir den nånting helt annat, nånting mycket bättre, nånting man aldrig hade kunnat tänka sig att bildjäveln kunde bli till.

Jag TROR att jag kan och jag VILL så himla gärna åstadkomma nåt skönlitterärt i mitt liv ännu, nåt som skulle kunna vara till glädje att läsa.
MEN, om det nu inte går och om jag nu helt enkelt inte är så himla bra på det där med att skriva skönlitterärt som jag ibland går och föreställer mig att jag kunde vara eller bli, så är det nu heller inte hela världen.

Inte så jäkla hejsan

Hur har det gått på den senaste arbetsintervjun då, frågar alla?
Nå jag kan svara. Inte så jäkla hejsan. I förra veckan var jag med om en arbetsintervju till vilken jag kom insåsande flera minuter försenad - varefter jag inte fick ljudet att fungera och sen, efter krångligt byte till dator, inte fick kameran att fungera. Så att 5/5 for the entrance.

Och sen var hela inledningspratet till intervjun så urbota okarismatiskt, så jag fäste mig bara vid det - det hela kändes som en uppvisning som var omöjlig att inte börja analysera. Det var så torrt så det var intressant! Och så hade de mitt i allt ställt en fråga - och jag hade inte alls lyssnat, och förstod ingenting - och tänkte, att jaha, är det här nu som en sketch i vilken ni representerar de där stela office-ladyna och jag representerar "the crazy artist?" Jo, den sketchen kan vi bra leka. Så jag tänkte att nu blir min roll att representera nåt slags stereotyp av den där inlevelsefulla artisten. Så jag sa bland annat att jag håller på med yoga för att stressa ner. ATT JAG HÅLLER PÅ MED YOGA. För att stressa ner. Alltså, jag var en sådan idiot. Och som jag beskrev mig själv sedan - som slarvig och oorganiserad. Jag tänkte, att är det sådan här jag är, eller spelar jag rollen av den jag är - den där urblåsta artisten, som bara är full av expressivitet och bångstyrig entusiasm? Så att joatt. Jag insåg att jag har gått över nåt slags gräns i människoskap, då jag inte klarar av stela, konstgjorda situationer längre - jag kan inte förstå att man är kvar där. I nåt slags avskalad prototyp av duktig flicka-miljö. Nåt sånt där uppehållande av traditioner och modeller. Inte attan kan jag jobba där. Så jag spädde på om hur dålig jag är, så att det inte ska kännas så svårt att inte välja mig. Jag måste leva kvar i illusionen om att jag själv väljer mitt spretiga liv, dag efter dag. Eftersom jag redan trivs med mitt liv så som det är, i alla fall för tillfället.

Och annars då?
Ja, vi har kommit tillbaka från ön och JA, det känns overkligt. Jag vet inte om det egentligen finns nånting jag alls tycker om här med stan längre - kanske spontanfester eller lönnarnas och ekarnas kronor eller nåt sånt där. Men människorna är mestadels från reven. Hämmade och härdade. Tvingade till att inte se eller möta andra människor i Citymarket. Tvingade till att leva som råttor i ett gigantiskt mass-experiment.
Nåja, men eftersom jag är en turknutte, så erböds jag jobb från min mångåriga arbetsgivare på Museet. Så att jag ska jobba på Museet från och med oktober. Det blir bra det. Jag har ju faktiskt redan nästlat mig in i ett intressant projekt där, så jag vet inte vad jag skulle ut och äventyra på andra arbetsintervjuer egentligen? Kanske just av nåt slags äventyrslusta.
Innan dess har jag en bok att redigera och bildsätta samt en bokrecension att så småningom skriva undan. Och OTALIGA fester att se fram emot. Verkligen varenda helg så långt kalendern når, nästan. Bland annat en som innebär en keikka med Svarta Havet, inte nästa, inte sen nästa, men sen nästa helg. Det är så spännande så jag helt inte alls nästan alldeles går sönder.

Attans oförskämt

Jaha, fyra (nåja nästan fem) dagar kvar på ön och idag känner jag mig förbannat arg. Jag tror det har med tröttheten att göra - en massa känslor bubblar upp hela tiden och man bara finns här som nåt slags skinnpaket för att ta emot dem, har ingen kapacitet att bearbeta, analysera eller motarbeta dem. Idag är jag t.ex. arg på att nån överhuvudtaget ids tala med mig. Så oförskämt! Ser dom inte att jag har alldeles nog, att jag vill vara ifred? Nä, det ser så klart ingen. Eftersom jag har en mun att tala med, så går det naturligtvis att manipulera fram ord från den där munnen. Attans oförskämt.

Och det var mer jag hade på hjärtat men orkar jag skriva om det?
Nej.

Lista!

Linnea delade en näpen frågelista och jag känner mig just så marshmallowig (?) att en sådan är på sin plats.

Mitt namn och smeknamn: Charlotta och Lotta
Till min familj hör: Min kommande man (whaaat? Yeeees, vi ska snart gifta oss om allt går väl) och min hund
Jag bor i: Åbo
Min favoritfärg är: grön
I min godispåse finns: mest choklad och gärna lite kvalitetslakrits
Jag lyssnar helst på: syrsor
Om jag var ett djur så skulle jag vara en/ett: välomhändertagen hund, de har de så jäkla bra
Detta tycker jag om att göra: rida på häst, hehe
Detta stör jag mig på: Människor som ringer och frågar att har ni inte soppa? Och sen när man säger att jo vi har soppa så säger de att ja men har ni nåt annat också för barnen vill inte ha soppa.
Jag är bra på: nästan allt utom matematik, logik och att göra upp vettiga planer åt mig själv.

Jag vill lära mig: att leva livet så att man satan förstår hur man egentligen är lycklig
Detta önskar jag mig: En täppa i skärgården

Nu räcker det med åsikter

Nu skriver jag egentligen av ren uttråkan och för att jag finner det så svårt att tala med nån överhuvudtaget. Känner mig burdus, påflugen och liksom alltid i fel stämning. Jag undrar om den här kafévistelsen kan ha med det att göra, att jag blivit smått psykotisk av att först ha stressat runt utan att knappt äta, servandes andra, glada, bruna, stora, små människor som bara ska ha, ha och ha. Och sen nu då, så kommer det knappt någon alls, och syrsorna spelar och solen har blivit sådär augustiblek och allt man upplevde för bara några veckor sedan, känns som en urblekt film: Nånting gammalt, förlegat, man går här och snubblar över sina fötter och undrar vad som är på riktigt.

Fem dagar till, I FEM DAGAR ska vi ännu sitta här i den gamla slöjdsalen och lyssna på vitrinens brummande och tungt, tungt stiga upp ur stolen när vi hör steg av kunder i farstun. Jag tror att den här augusti slår rekord i tröghet - vi hade förutspått att säsongen skulle vara rätt livlig liksom ifjol, men nej. I år verkar folk ha fått nog av det där som hände i juli. De har farit hem och lämnat hamnar och väntstugor tomma och dammiga. Eller så är de rädda för coronan, eller undergången, vad vet jag. Världen känns så totalt på tok avig numer. När man riktigt tänker på vad som är på gång. Det här med klimatförändringen och alla åsikter, alla skrikiga röster från vänster och höger, att nejnej så är det inte, eller jojo såhär ska saker göras. Och vaccin hit och dit och unga och gamla och jag tror och jag tror inte. Skulle villa hötta med nävarna och ropa att nu fan får det vara nog, nu RÄCKER det med åsikter. Nu får ingen jävel prata längre - inte myndigheter, inte professorer, inte fotbollsspelare, inte korvkiosksägare eller forskare från det ena landet och den andra instansen. Nu får alla hålla käft ett tag och så stänger vi ner wifimasterna och skruvar ner volymen på alla satans skrikande grunkor och så sitter vi bara tysta en stund, på våra farstutäppor och tänker över vilka vi är och vad vi har gjort. Att kanske någon reda hade kommit med det. För det här funkar ju fan inte, det ser ju en utrotningshotad babian. Att det här som vi nu håller på med, på sociala medier och i teveskärmar och lyxjachter. Det funkar ju fan inte på något sätt.

Att ungefär sånt tänker jag på idag, med mitt trötta, igenklibbade huvud.

Stundens saftmaja

Vi har haft gamylerna på kvällsmiddag här idag, eller den äldre nötögenerationen, som på nåt sätt säkert ser sig som yngre också - eftersom de är barn av den generation som PÅ RIKTIGT bodde och levde här på Nötö. Nå väl, det var middag och samvaro och riktigt trevligt, jag höll ett obekvämt tal som jag hade föreställt mig att skulle vara naturligt och innehållsrikt, det lät så bra i mitt huvud när jag gick och snackade för mig själv, men blev bara pompöst och obekvämt sen i stundens hetta, och detta är exempelvis en orsak till varför jag aldrig någonsin vill hålla guidningar nånsin igen i mitt liv - jag kan inte tala avslappnat men planerat. Jag kan tala, men det måste vara spontant eller när nån har ställt mig en fråga.

Nå, men om vi nu skulle förbise mina egna plågor, så var det ett fint och harmlöst litet samkväm vi hade ikväll. J hade slagit på stort med fantastisk mat och potatis- och pasta-romescosallad med grillad halloumi och barbequekyckling. Förrätt bröd med skagenröra, sista fisken for dit och han sa själv att det kändes bra att fisken for till nötöbor och inte till kunderna.

Överlag har det varit så inihelskotta lugnt nu också - man börjar ana höstens vindar och man känner att man lever och existerar med alla sina frågor och tudelade inställningar till livet. Den där mänskan man är glimtar fram där emellan när man hinner tänka och vara emellan kundbetjäningen.

Överlag är jag så himla kluven, det må vara hormoner eller realitet eller vad det nu är, men det känns så himla hopplöst att planera eller föreställa sig ett liv överhuvudtaget. Det brinner i Europa, coronan härjar överallt och även om den inte längre är livshotande eller brutal sådär som förut, så verkar den ha gjort någonting med oss människor - den har delat in oss i grupper och motsättningar och alla verkar lika kluvna och bortkollrade i vad de nu sen ska tycka och hur man nu sen ska ställa sig till det här med att människan är så attans missanpassad till att leva i den här satans kapitalistiska skitmodellen till leverne.

Jag fasar inför att åka tillbaka till Åbo och ta itu med nåt slags leverne där och jag kommer att göra nåt radikalt - söka jobb som jag inte hade tänkt att jag skulle söka och skriva brev och ansökningar till ställen jag heller inte hade någon som helst avsikt att ha nån relation till. Livet känns just nu som en jäkla bananformad rutschbana och det är bara att sätta sig i smeten och åka rätt ner och se vad det blir av det. Det känns som att man antingen borde ge upp totalt eller bara pröva på nånting helt nytt, kort sagt.

Rent konkret ser jag i varje fall fram emot att ha tillgång till tvättmaskin, dusch, innevessa och kranvatten som man står ut med att dricka. Det här vattnet vi får från kran här är hopplöst skit, jag lever på köpevatten och känner mig slösaktig och eländig med mina attans Novelle-flaskor, så det ska bli skönt att på det sättet återvända till ett mindre komplicerat liv.