Hybrishatten

Jag kommer ju knappast ut ur detta livet utan att kommentera litet på min radiodokkare som nu idag morse äntligen kom ut. Det har varit en skitkonstig dag - redan när jag vaknade i krapula hade den över 300 lyssningar på Arenan och jag tänkte bara att va? I Husis fanns nån recension vilket på ett sätt är självklart men som jag inte alls hade förväntat mig eller ens tänkt på att kan dyka upp, så jag fick ju dra en lättnadens suck när jag insåg att den inte sade sånt som att redaktörn är en inställsam fjant och fåne som uttrycker sig dåligt och talar högtravande.

Sen såg jag att Rosanna som medverkade, hade dragit till sig en hujsig mängd likes för artikeln jag skrev om henne på sin FB och instagram, och ungefär så fortsatte hela den här dagen - med en himla massa positiv uppmärksamhet, hundratals delningar och över 700 lyssningar till kvällningen, vilket så klart är otroligt skojigt och lite häpnadsväckande. Man får akta så man inte skapar sig en hybrishatt och börjar tänka att man är jätte-jättebra, för det finns naturligtvis mycket jag skulle ha kunnat göra bättre och på ett annat sätt. Mitt eget vitsord till mig själv består alltså: 3/5. Och det är knappast min förtjänst att den här dokkaren och juttun nu har fått så mycket uppmärksamhet - det är nog snarare för att autismdiagnoser ligger i tiden tack vare sådana som Greta Thunberg. Och så var det bra tajming, och så var det Rosanna - the queen of it all. Serr. Utan henne hade det här blivit bara leverlåda.
Men jaaa, stolt är jag för att jag spanade in det här ämnet och vaskade fram stjärnor ur kakifatet (och när ska jag sluta tala om KAKKA på den här bloggen??) och lite får man klappa sig själv på ryggen va, för att man i varje fall gjort nån litet mer medveten om ett ämne som ligger mig nära hjärtat: autism. Så på eftermiddagen gick jag omkring bredbent med min imaginära hybrishatt och skrattade kluckande och uppsluppet åt allt, medan J skrattade tillbaka och retade mig, för så gör man när nån tar hybrishatten på, det hör till.