Ååh, håller på att skriva en bokrecension. Jag känner mig alltid väldigt nojig inför att göra det, tänker att VEM ÄR JAG att ha åsikter om någon annans verk? Därpå går jag nästan sönder av tanken på vilken betydelsefull uppgift jag har fått och hur viktigt det är att jag gör den rätt. Jag är skyldig författaren att skriva så vettigt jag bara kan, lagom analytiskt och lagom kritiskt. Författaren och förlaget förtjänar en recensent som 1. vet vad hen snackar om och 2. kommer med ärliga och förklarande synpunkter.
Jag tvivlar ofta på nummer ett, alltså om jag överhuvudtaget vet vad jag snackar om? Jag önskar att jag hade haft mer litteratur och erfarenhetsgrund att luta mig tillbaka mot, kanske studier och kunskap. Mina recensioner grundar sig ofta på känslosamma slutsatser och kanske onödigt mycket "vad jag tycker".
Jag tycker alltså att jag är en RÄTT MEDIOKER recensent, som har den fördelen att jag åtminstone brukar skriva sådant som folk orkar läsa, det är min enda styrka egentligen - att jag är ganska folklig. Hehe. Antar att det är därför jag får lov att göra det här överhuvudtaget, för att jag "skriver bra" (läs: skriver sådant som folk kan läsa, simpelt och okonstlat. Jaja, det är väl också en konst).
Till min fördel kan jag ju säga det, att jag åtminstone vet vad det är att skriva en bok, hur svårt det är och hur mycket arbete det verkligen går åt till att skapa en sammanhängande, längre text som någon orkar läsa från pärm till pärm. Jag förstår med andra ord att man inte bara kan avfärda saker som fullständigt skräp, man måste i så fall ha goda grunder till det.
Det händer ofta när jag läser debuter, att jag ser brister i deras texter som jag också har i mitt eget, outgivna manus. Det är faktiskt lite skrämmande när det händer, när man inser att oj herregud, det där gör jag ju också! Och när man skriver upp att det där måste jag göra bättre. Sedan kommer då frågan, att kan man kritisera en debutant för att i texten ha sådana brister som man också har upptäckt i sitt eget skrivande? Och ifall man kritiserar sådant, så måste man ju också fråga sig, att inte är jag väl avundsjuk nu, på den här debutanten? Att är jag extra kritisk just nu på grund av att den här blev utgiven och inte jag?
Samma gäller när man läser böcker av kvinnliga författare, man får alltså ständigt fråga sig att är jag extra kritisk nu för att det här är en annan kvinna? Jag skulle ju förstås hoppas och anta att jag INTE är extra kritisk mot andra kvinnor för att jag är medveten om risken med att falla dit i misstag. Min poäng är snarare att det här med att vara en rättvis och utvecklande människa i rörelse - det handlar om att ständigt granska och syna sig själv - fråga sig att gör jag rätt här? Svarar man ja, jag gör det till bästa förmåga - ja, då kan man fortsätta.
No comments:
Post a Comment