Att "prova sina åsikter"

Jag kan emellanåt tycka att mina texter sjuder av antaganden, snusförnuftiga snabbt dragna slutsatser som jag kan låta bombsäker på men som kanske egentligen är bara klockan femmiga, halvtänkta tankar.
Har funderat lite på talesättet "fake it til you make it", och huruvida man ska göra så eller inte. Många som sen har "made it" säger ju så, att det först bara handlar om att låtsas att man kan och vet något. Jag kan sen många gånger tycka, att det mesta jag gör handlar om att låtsas att jag mukamas kan saker, och att det är så fruktansvärt pinsamt (för omkring en finns ju alltid en massa andra människor som kan den där saken man själv talar om eller gör, så sjutsingens mycket bättre).
Men så tänker jag samtidigt - är det inte just den där fällan man ska akta sig för att ramla i - att man hela tiden jämför mig själv med andra och tänker att vad ska nu den där och den där tänka? Det i sig är ju ett farligt tillvägagångssätt som hindrar en att uttrycka sig.
Jag tycker ju också att det är väldigt vettigt att "prova sina åsikter" genom att säga dem högt, och se var de landar, hur de låter och om nån direkt säger att "nämen herregud, så kan man ju inte säga." Det är när man dammar av sina tankar i ljuset och lyfter dem fram bland andra genom att formulera dem i ord, som man lär sig vad man egentligen tycker och på många sätt, på ett sätt kanske också vem man egentligen är. Då ska man ju så klart också vara beredd att ändra sig och få sina funderingar och antaganden krossade, vilket inte alltid är så himla lätt när man har fått för sig något.

J, som är min främsta samtalspartner, och så himla klok (jag tänker ofta vilken ATTANS tur jag har som får lov att ha en duktig hemmafilosof SOM BOR MED MIG och som kan säga "pyttsan" när jag kommer med mina halft dragna slutsater och funderingar som oftast är grundade i nåt sömnigt aha-moment som jag har haft ute med hunden).
Igår fick jag till exempel lära mig att man inte ska dra slutsatser från ett enstaka exempel, utan att man ska låta olika exempel utgöra delar av en större helhet. Jag hade, i grym lördagshybris över hur braa mitt huvud för stunden fungerar, kommit fram till att den finska tystheten har med inbördeskriget att göra, att man nån gång i tiden har lärt sig att inte lita på sina grannar och därmed blivit misstänksam mot alla. Det här stödde sen också teorin om varför en finsk vän sen blir en RIKTIGT bra vän - en vän som liksom är "på ens sida". Det här hade jag då med eget huvud kommit fram till att beror på inbördeskriget och att vi är ett splittrat folk med sår som fortfarande inte är helade.
Nå väl, J krossade det jag sa direkt och menade att det jag säger hör till ett narrativ som det finska folket berättar åt sig själv, det här med att vi är ett så slutet och ogästvänligt folk. De enstaka exemplen om "den tysta finska mannen" eller "sisu-finnen" har genom tiderna fått utgöra rubriker för hur hela folket är, även om det egentligen från början har handlat om några få. Och så har vi lärt oss att tänka så om oss själva, fast det kanske inte är sant. (Jag tycker att det här är ett himla fint synsätt!)
Lärdom: Man ska alltså akta sig för att dra slutsatser från enstaka exempel, eftersom orsakerna till att finnar verkar så inåtvända är flera än bara inbördeskriget.
Plus att det helt enkelt inte stämmer att "finnar är inåtvända", för att folk visst är öppna och inte rädd för främlingar i exempelvis Karelen och Savo. Det finska folket är liksom inte ett enat folk, det består av många olika samhällen och människotyper- och visst tusan är det ju sant (fast nu när jag skriver det, undrar jag nästan litet om inte det i sig har med den här splittrade finska känslan att göra - att Finland i tiderna är snabbt ihophafsat och nästan lite påhittat som land - egentligen fanns det ju flera olika dialekter i tiden, finskan är ju bara ett språk som man nån gång bestämde sig för att ska bli landsspråket?).
Så att... jaha, där sket sig den teorin. Men bra så.