Dra efter andan

Det här med att jag numera har blått hår känns som något som hände för evigheters evigheter sen, innan det vaga tog över. För ja, i två veckors tid känns det som att jag har varit vag, svamlat, trögat mig fram, balanserat mig på små linor mellan olika förståelser, skrattat där jag inte borde skrattat och varit allvarlig där jag borde ha varit uppsluppen. He e int någo lätt ti att jobba med andra. Samtidigt är det ett måste, och något jag tacksamt tar emot.
Jag känner mig dock oerhört nojig nu, inför den där radiodokumentären, mest rädd är jag så klart för att göra bort mig på något plan, men också för att sätta fram känsliga saker i fel ljus. Vara en tönt som inte har förstått - vara allt det där som jag allra minst vill - någon som gör underhållning av nån annans realitet. Det är det som jag inte tycker om med att vara journalist - det känns som att man alltid ska vara ute efter de mest braskande rubrikerna, det som genererar mest klick - sanningen eller hur det egentligen är kommer liksom inte i första hand. Jag kan bara hoppas nu att jag har gjort det här på rätt sätt och att de människor jag har gjort dokumentär om inte kommer att bli stötta, sura eller besvikna. Emellanåt känns det som att ju mer jag nojar, desto mer noja förflyttar jag också över på mina stackars intervjuobjekt. Och så ska det nu fan inte vara!
Jag har faktiskt försökt mitt bästa, men mycket kom in där emellan. Jag skulle fota (obekvämt), jag skulle skriva en extra artikel och allt det här har nu på sistone mest bara känts som att jag har vridit extra droppar ur nåt som det redan vridits en massa ur.  NÅ VÄL, inte är det väl hela världen.
I alla fall är jag tillbaka i Åbo nu och det är skönt.