Rännskitadjävulen

Så har igen ett par dagar (veckor) brakat rätt förbi och rakt ner i KAKKARÄNNAN. Jag är ännu besatt av rännskitadjävulen. Inte vet jag vafan som är fatt med mig - jag tror ju alltså att det beror på den där arma antibiotikan.
Okej nu blir det här för jävligt, tål inte ens själv läsa den här texten nåt mer, men jag ska istället berätta lite vad annat jag har haft på hjärnan på grund av att magan ännu är sekaisin. Naturligtvis har jag lekt med tanken på om jag kunde tänkas ha någon fatal sjukdom och rentav är döende? Jag har funderat på det, att hur skulle jag själv ta det, ifall jag till exempel fick reda på att jag hade cancer? Jag tror inte att jag hade tagit det nåt bra alls. Jag tror att jag hade fått grym angst och ångrat att jag inte har uppskattat mitt friska liv tillräckligt. Men jag undrar, ifall man hade fått dödsdomen, ett par månader eller så - hade man då lagt till med en sån där "fuck it all, I'm leaving this shithole"-attityd? "I'm off to next level, screw y'all." Ska åtminstone försöka lägga mig an med en sådan attityd, ifall det är så att denna rännskita-åkomma håller på att ta livet av mig.