Där enbart det goda existerar

Ja, jag sitter här och tänker, typ jätte-jättemycket utan att komma nån vart.
Jag spårade lite ut igår. Jag satt uppe länge, spelade Lotro, smakade på lokal öl i den virtuella världen (vinterfestival i Lotro) och vräkte i mig choklad och andra onyttigheter irl. Jag älskar att förlora mig i fullkomlig, ska man kalla det hedonism? Att försätta sig i ett parallellt tomrum där Enbart Det Goda Existerar och sen hänge mig helt till fullo till det som om tiden och en morgondag inte fanns.
Sanningen är ju så klart att det inte finns något som "enbart det goda" och för att på riktigt ha en sund livsföring, så måste man balansera o-nöjen med njutning, det vet alla. Ett liv som är för lättjefullt, utan minsta lilla tvång - ett liv som är för bra - det leder bara till djup, inre olycka.

Hur som helst så hade jag lämnat efter mig ett berg av äckel: apelsinskal, urdruckna läskburkar, stanjolpapper från Brunbergs kyssar (som J till och med hade lagt märke till att jag sådär tanklöst hade slitit av och bara slängt omkring mig). Till sist hade jag slocknat i mitt eget spad, i soffan, så J kom kl. 7 idag morse och tyckte att det vore vettigt om jag parkerade min lekamen i sängen istället. Så idag, sen senare när jag steg upp, fick J ta typ en puhuttelu med mig och jag kände mig som en femåring som hade glömt att lägga tillbaka mina leksaker i leksakslådan, det var pinsamt och olustigt, men samtidigt helt nödvändigt. Vi satte oss i soffan och han sa (i största välmening) att nu har du levt såhär lattjo lajbans och som att ingen morgondag finns i en och en halv vecka, att han sa ingenting förra veckan, men nu är han tvungen att säga någonting - inte för att det är hans uppgift eller dylikt att göra det, men för att han känner mig så pass bra att han vet att det här beteendet är destruktivt. (Så här sa han nu inte ordagrant, det är nu bara min tolkning.) Och det är sant: visst attan är jag på bättre humör och mår överlag bättre när jag har någon form av rutin, när jag gör min yoga och stiger upp i tid, gör undan saker som ska göras, planerar, fixar och smider. Det är bara som att jag har något slags självsabotör inom mig, eller nån form av nollställningsknapp som emellanåt av sig själv bara går på: jag känner mig tvungen att spåra ut emellanåt. Det ligger knappast någon som helst form av vett i det och jag mår knappast ens bra av det, men jag känner ett starkt behov av att bara vara emellanåt. Och det kanske är ett försvarstal och en undanflykt från mitt eget håll.
Och visst blev jag lite douchebag-sur också när jag fick höra av min partner hur jag ska leva, det är klart att jag slås av sånt också - att "här ska ingen komma och berätta för mig hur jag ska vara". En del av en vill väl alltid sparka bakut och vara "precis sådan som man är", även om man håller på och styr sig själv rätt ut för en brant. Men jag hanterar nog sånt där så mycket bättre nuförtiden. J är inte bara min partner, han är också min vän och vilken vän som helst som menar en väl skulle säga till en att "okej, nu borde du skarpa lite", emellanåt. Så jag är tacksam, och idag har jag skarpat lite - har fått ner lite konturer till hus som jag ska rita inför sommarens caféprodukter (väskor, T-shirts). Känner mig inte lyckligare för den sakens skull, men åtminstone jag har gjort någonting. Så det är kanske ett steg i rätt riktning då, jag vet inte. Vill inte heller glorifiera min usla, privilegierade livsstil på något som helst sätt.

Bild från igår, när mitt hår var så skitigt att det hölls
såhär utan styling.

Ja, som ni märker. Jag saknar liksom riktning i livet just nu, samtidigt som inget är specifikt på tok heller. Kanske saknar jag motivation helt enkelt, och så har jag själv samtidigt svaren på de flesta frågor. Jag vet till exempel att motivation inte är något sånt där utomstående som svävar omkring och som slår ner i en som en blixt, nej, motivation är sånt som händer när man bara börjar på och inte funderar på om man är motiverad eller inte. Men det betyder väl inte att man alltid måste "bara börja" även om man vet att det leder till nånting gott? Kanske man ibland bara vill utforska den andra sidan, vara ingenting, gå tillbaka till noll?
Så tillbaka till mitt urspårande och min barnsliga iver över att vara oduglig. Kanske är det för att jag har svaren på de där frågorna - att
1. jag vet att man inte ska vänta på motivationen utan att den kommer bara man själv tar initiativ till nånting, och
2. jag vet hur man ska förhålla sig till prestationssamhället (inte ta det på alltför stort allvar, men samtidigt inte passivera sig själv totalt - risken finns för en sån som jag) och
3. jag vet hur man ska hantera positivt tänkande överlag (bra på ett plan, men samtidigt ofta ett överdrivet mantra i dagens samhälle) och
4. jag vet att mitt beteende (okej, hela mitt liv) oftast bara är en form av undanflykt och eskapism.
Jag vet allt det här och jag orkar inte befatta mig med det - jag vill bara existera på en flytande brits i universum, vara dum människa, utnyttja min ställning som vit, lyckligt lottad människa på norra halvklotet, vara onyttig och oduglig, vara på sidan om och vara bara kött och blod och irrationella tankar ett tag. Kanske det är okej, så länge som man är medveten om att det är en form av eskapism, då. ÄSCH!

Nu har jag känskan av att jag har skrivit ett sånt där spejsat inlägg som inte betyder nånting för nån annan än mej själv.

Vill ha en häst. Hejdå.

Har drabbats av existentiellt småkrisande här till och från, det är det här livet och att man har kommit till en ålder då det lätt känns som att allt bara rinner ifrån en medan man sätter femton eskapistiska timmar ner på att färdigställa en samling i Bingo Blitz istället.
Det är känslan av stillestånd. Ett arma väntande på svar om min arma debutbok håller för publicering, nåt som jag numera slentrianmässigt tänker att naturligtvis inte håller. Och därpå kommer tvivlet, att varför ska man ens skriva? Varför skriva när det finns sådana som Donna Tartt som tillgodoser all sorts läslust som en människa kan ha? Att vad har då en sån som jag överhuvudtaget att tillföra?
Vaknar ibland svettig och orolig, ifrågasätter mina livsval, mina framtidsplaner och ja, ALLT. Det är så konstigt när man vaknar så där, allting är glasklart just då, det är som om man befann sig i ett tomt tidsrum där bara det sanna existerar, alltså ens mer eller mindre förbjudna tankar och det faktum att man ligger där som en fånge i sin egen säng. Tänker ömsom att det viktigaste bara är att likt nån osynlig tomte tassa sig genom livet och ömsom att man istället borde stå nånstans högt och synligt och slå i cymbaler för att bli sedd. Föraktar allt och alla. Tycker Svenskfinland är det töntigaste sedan semlewrappen, ska alltid komma på nåt gammalt och sönderdiskuterat och lansera det med ny tönt-design som om det skulle vara det fräschaste av fräscht. Tycker de flesta är dåraktiga och har piss i huvudet, eller rymmer från sig själva och lever i hopplösa relationer. Känner mig som den sista mohikanen. Vill ha en häst. Hejdå.

Konsten att skrika

Hurra! Det gick bra att skrika igår. Tror jag i varje fall. Jag vet inte om de bara är snälla med mig och låter mig vara, men åtminstone var det ingen som ville att jag skulle gå direkt. Vi gjorde några nya låtar, eller DE gjorde, och det var nu också så himla skönt - att inte behöva stå där och fiddla med nåt instrument. Jag skrek och höll på, hade inga ord kvar till sist så det blev mest bara läten eller ord som "Kastrull! Biblioteksbok!" Det mest pinsamma var att jag skrek "vit makt!" vid ett skede???!!! Jag garvade så mycket för att det var så totalt inkorrekt, det kom från ingenstans, det är väl sådana där konstiga, totalförbjudna ordföljder som ligger och ruvar nånstans i ens undermedvetna, och som kommer fram när man skriker.
Nu väntar jag på inspelningarna från övningen och sen ska jag börja skriva lyrics. Hurraa, lyrics, lyrics. Jag tycker om det här med att skrika nu för det är som en ny grej - det är som en ny level i sjungandet. Man måste minnas saker, lite som att ha skolboken i väskan. Inte skrika på riktigt nu, inte spänna halsen, var avslappnad. Tekniken är typ att låta luft passera mellan stämbanden på ett annat sätt, så att de inte vibrerar som vid sång eller röst men så det istället bildas ett bröl som man sen får högre och lägre genom att forma munnen bred eller smal. Det som är extra bra är att man är tvungen att ta stöd av mellangärdet när man skriker, vilket leder till att man automatiskt också börjar sjunga på det sättet, med himla massa mer stöd. Nästa grej blir att få koll på de övertoner som bildas när man skriker, sen kan man liksom sjunga (skrika) på ett nytt sätt! Gaah.
Är så glad att jag fick lite utbildning i sångteknik som tonåring, samt (igen) - and you know it - att jag har gjort yoga. För HERREGUD, hjälper yoga också vid sång? SJÄLVFALLET. Man har ju lärt sig att slappna av och samtidigt vara medveten om den mäktiga styrka man har i magtrakten, som ett sug - balans helt enkelt. Och det är exakt den känslan man ska ha i kroppen även när man sjunger (och skriker).
Okej, nu ska jag sluta besserwissra, ingen är så säker på sin sak som den som är expert efter två dagar. Men HEJ, jag är inte ens hes, så något måste jag ha gjort rätt.

The kristen biblotekarie look

Ojoj, igen är det nya spännande saker på gång. J har ett nytt band, de gör ganska bra musik som lite lutar åt metal-hållet, och nu har jag fått för mig att fara o testa skrik-sjunga till det där. Jag har sett på lite youtube-videor om hur man ska skrika på rätt sätt, övat tekniken så den faktiskt sitter något så när utan att jag vrålar halsen till skit - och idag ska jag då upp till bevis, se om det funkar - om jag får det att låta till nånting. Det roliga är ju att det, om det funkar, är fritt fram för mig att hitta på lyrics också. Det här kunde bli en riktig utloppskanal för mig - skrika hatet av mig på deltid. Jag har redan imagen klar också, hur jag ska se ut på vår första keikka: som en bibliotekarie. Inte som nån hot bibliotekarie, som en kristen. The kristen bibliotekarie-look och sen en som skriker som en demon och är lite för gammal för själva scenen - det är så jag det.

Helgen överlag, då?

Tjah, handlar den här bloggen överhuvudtaget om något annat än
1. hur ineffektiv jag är
2. hur effektiv jag är eller
3. hur fantastiskt det är med yoga?

Knappast. För att hålla mig trenden trogen tänker jag inte avvika mig från ämnet idag heller. För idag, go vänner, har jag varit så SATANS EFFEKTIV. Det var jag i och för sig igår också, men idag var jag ännu värre. Jag bara vaknade och kände hur det sprattlade i fingrarna av vilja att få saker nedskrivna. Nu har jag skrivit en sjuhelvetes musikartikel som jag tänker försöka tråka till YLE, dessutom har jag skrivit lite annat och läst lite, har jag också. Och så har jag gjort yoga. Att lära sig yoga känns precis som att lära sig spanska, kunde lätt bli placerad i nåt "yogasamhälle" nu, förstå mig på termerna och lite halvdant kunna hänga med, precis som när jag dumpades ner i Rio Dulce i Guatemala för 8 år sen och till min stora förvåning klarade mig alldeles utmärkt med mina spanskakunskaper som härstammade från ett 60-tal nerladdade språklektioner från nätet. (Det som dessutom är helt SJUKT, är att den här bloggen också existerade då. Åtta år sen. Guatemala. Det känns som en halv livstid sen, och det är det.)

Vad ska jag annars säga om helgen sådär överlag?
Nå, ingenting.

Hej hej, lite kort

Jag löste datorförbudet genom att skita i det, men mobilförbudet har jag lyckats hålla! Jag saknar inte den luren alls, tvärtom - känner mig friare än på länge. Och började göra yoga igen, lika fort som jag slutade. Idag gjorde jag dag 30/30 och det var fantastiskt. Jag kan så mycket nuförtiden.
Oj, härrigud, vad skriver jag egentligen om? Jag kunde skriva om Migri och alla fruktansvärda beslut - nu har de skickat hem en far till ett litet barn med motiveringen att barnet är så litet att det ändå inte kommer att minnas sin far. På riktigt? Det här hände. Min livstid. Så här gör man. Jag saknar ord, världen (och främst Finland) är bara så fruktansvärt hemsk och onödig - hoppas någo urgamla virus smälter loss från isarna och dödar oss alla. Gonatt.

Gammalt opublicerat inlägg

Oro för att int räcka till.
Ju äldre man blir desto större risk finns det för att man bara är ett gamalt fyllo.

Livet som ett rangligt brädspel

Bestämde mig för att ha mobilförbud till veckans slut och datorförbud efter kl. 23 för att nu ha lite någo riktlinjer här i livet. Har inte lyckats få sömn förrän efter 4 på sistone, så nu måste åtgärder vidtas. Det känns som att jag är fastskruvad i ett skruvställ, är så lättirriterad och laddad så varje beröring också blir alldeles för intensiv och överflödig. Yoga tjänar ingenting till just nu, det känns som ett hån att andas lite djupt emellanåt när det inte hjälper. Kort sagt: är helt sjukt stressad trots att det inte är mycket som händer. Hela livet känns som ett rangligt brädspel som det är helt omöjligt att hålla sig stående på.

Jätteroliga saker som inte alls är roliga

Jag var så himla orolig inför en kommande kort resa inatt, jag låg och stirrade som en schizofren baby, vaken och orolig med alla spöken dansande ovanför mitt huvud. Det gick så långt att J vände sig mot mig och sa att "okej, vad är det värsta som kan hända?" Och då sa jag ungefär att det är att jag under den där resan mestadels ska sitta som i högstadiet, i nåt hörn på nåt disco i nån jumppasal där alla är vilda och störande, alla röster är påträngande och där allt som det pratas om är skit, där de flesta känns avlägsna, burdusa eller som att de i smyg talar illa om en och där det är meningen att man ska ha JÄTTEROLIGT fast man sitter nedtyngd och tyst med all världens sorg vilande på sina axlar.
Det är mest det där med att det ska vara sådär jätteroligt som oroar mig - för när saker är menade att vara jätteroliga finns det en stor risk för att de blir just det motsatta, tycker jag.

Förundras och förfäras

Ni minns den där podcasten som slog tråkighetsrekord? Vet ni vad som har hänt med den? Nå, den har blivit väldigt intressant! Jag skojar inte. Det handlar alltså om en amerikansk fotograf som reser runt i Finland och intervjuar folk om deras liv. Det blir nästan lite exotiserande, det här hur intresserad amerikanen är av just det finska och hur finnarna sedan försöker leva upp till hans förväntningar samtidigt som det visar sig att de egentligen varken är speciellt intresserade, eller vet så mycket. Det här har nu blivit intressant på så många plan. Den skamlöst polerade ytan och det kvasi-professionella uttrycket gör det hela ännu mer hårresande. Och att sen lyssna på dessa människor och hur de försöker förklara finskheten för en ofta mer insatt amerikan. Det säger så mycket om oss finnar! Jag kunde ta upp en hel del slående citat här, men jag tycker istället att ni ska ta tillfället i akt och lyssna på hur lite den helmyskoga SVENNOMANSKA ålänningen vet om sin egen finlandssvenskhet, till exempel. Eller hur den street smarta gymnasie-eleven som jobbar och studerar till kl 20 varje dag har noll koll på klassfrågor samtidigt som hon är helinsatt i feministiska frågor. Eller hur amerikanen lite försynt konstaterar att den generella bilden som utlänningar har av Finland är att det är, öhm, väldigt rasistiskt här. Lyssna på det här. Förundras och förfäras.

NÅ, VAR LYSSNAR JAG NU PÅ DET HÄR DÅ?
NÅ HÄR!
Bara skit i den där epoisod ett, om ni inte har förkärlek för extra långrandighet.

Jag gör, men aldrig där pengarna finns

Idag vaknade jag med en skön känsla av att ingenting spelar någon roll. Jag tror igen att det är yogans förtjänst, dess effekter syns alltid sådär passligt i efterhand, så man inte kan koppla ihop dem med själva yogan. Typ, man gör sin yoga, tycker att man är ofokuserad, är störd på det och tänker att okej, jag är för skit för det här idag, jag är en dålig människa, kan inte koncentrera mig och så vidare. Så vaknar man upp nästa dag, har förvandlats till Buddha själv och vet inte varför. Så funkar yoga.
"Water off a duck's back" har jag tänkt idag och orkat med allt alldeles utmärkt. Vad gäller produktivitet har den här veckan varit helt hopplös, helt oppåt väggarna onödig. Jag har mest våndats, helt ärligt. Väntat på romanbesked och funnit mig stirra mot väggen vid diskhon, om kvällarna entusiastiskt spelat Lord of the rings online som om jag aldrig sett den världen förut. Men att. Jag har gjort klart en frekking T-skjorta. Det mesta jag gör är sånt som man inte får betalt för, och det är nu så mitt liv tycks utspela sig, att jag gör och gör och gör men aldrig där pengarna finns. Nu ska jag visa vad jag har gjort så ni inte tror att jag ljuger.

Usch

Jag är så upprörd att jag bara skakar och hjärtat slår som om det hade fått nån jäkla kemikaliedos. Jag har blivit så störd på en människa! Jag är så störd på hen, så varje gång jag ser hen uttrycka sig om nånting, eller skriva till mig på sitt otroligt idiotiska, översittande sätt - så håller jag på att få nåt smärre nervsammanbrott. Det handlar om den typen av människa som inte kan tåla att någon tänker annorlunda, som inte kan se en annan åsikt i relation till sin egen, utan som direkt måste vända alla taggar utåt och sen i all framtid behandla den mänska som en gång opponerat sig mot hen som en potentiell fiende. Människan har också uttryckt sig ytterst dumt och oeftertänkt i en webbgrupp, fått svar på tal för det, varefter hen nu så klart måste ta varje tillfälle i akt att berätta hur idiotisk den där gruppen är. Alltså hela tiden: gruppen är skit, gruppen är skit. Det är de allra simplaste psykologiska försvarsmekanismerna, de allra löjligaste härskarteknikerna och ja. Mänskan ska trycka sina skitiga tummar in i precis allt som rör sig, utan att samtidigt ha kunskap om hur nånting egentligen fungerar. Samt att hen inte lyssnar, inte alls. Hen pratar om samma saker. Upp och ner. Man vet redan vad hen ska säga genom att se på ansiktsuttrycket efter att hen öppnat mun, och sen kommer en fem minuters utredning om saker som man redan visste. Jag orkar int naa mejr. Känns som att vara tillbaka i högstadiet att ha med ifrågavarande människa att göra. Har i stillhet bestämt mig för att nästa gång då hen häver ur sig något sublimt fittigt, så är jag done. Jag är ute. Goodbye, adjö. Då får det vara.

...som bara dras upp i uppenbart uppsluppna sammanslutningar

Jag tyckte att jag förtjänade ett glas vin efter den där lilla fadäsen med bandet. Och nu som jag sitter här med halva glaset inmundigat är det ju som att andra tankar söker upp en, som hur finlandssvensk jag egentligen är, hur mycket jag än vill påstå att jag är annorlunda.
Idag på jobbet skulle jag hjälpa till med lite sladdar och grejer inför ett seminarium och så var där en sån där finlandssvensk man med ett mycket finlandssvenskt namn (samma som min brors). Och hans sätt att tala, det slog mig bara direkt, att jag kan den här mänskan, utan och innan. Jag vet absolut ingenting om honom men jag förstår hans sätt att kort svara på mina utläggningar, jag hade när som helst kunnat hålla en sammanhängande diskussion om precis vad som helst med honom. Det hade först varit stelt och så småningom litet mer avslappnat, som sig bör med oss finlandssvenskar. Han hade när som helst kunnat komma till vår sommarstuga och efter alla plattityder om dittan och dattan, efter några snapsglas kunnat vara helt sig själv och kommit alldeles utmärkt överens med mina föräldrar, visat sig ha någon dold talang som en liten mandolin han kan spela på eller dylikt. Alla finlandssvenskar har dolda talanger som de dyrt och heligt i hemlighet förvaltar och som de bara drar upp i uppenbart uppsluppna sammanslutningar.
Finlandssvenskar har ett alldeles speciellt, utstuderat sätt att förhålla sig till varandra på och jag undrar om det inte har med själva minoritetstillhörigheten att göra? Man är liksom lite allvetande men samtidigt på sin vakt. Man kan allt, eftersom man är en del av två världar, men man är medveten om sin ytterst minimala utspridning på kartan i världen och hur beklagligt besläktad man är med alla som ens talar lite liknande som en själv.

Att spela för inga pengar - varför gör man ens det i första hand?

Det är på det viset att vi ska spela i Stockholm i mars med punkbandet och vi håller utan större framgång på att leta efter nåt svenskt band som vill spela med oss utan att få betalt. Vi hamnade i ett smärre internt bråk om pengar och värderingar, när det visade sig att de jag spelar med tycker att svenskarna är helt knasiga som vill ha betalt. Enligt de finska punkarna är detta borgarfasoner och helt oacceptabelt att de inte vill "understöda ett fellow finskt punkband genom att bara dyka upp", och jag kunde inte hålla käften den här gången - jag var tvungen att säga att milde tid, är det nu så konstigt om man vill slippa betala för att spela? De svenska banden bad dessutom inte om några astronomiska summor heller, ett ville ha 1000 kronor, ett annat 400. FYRTIO EURO. Jag vet inte vilken jävla deal vi finnar har gjort med den svenska krogen men om nu krogen inte kan punga ut 40 euro för ett lokalt band, så vet jag inte...
I Finland råder fortfarande en märklig uppfattning om att konstnärer och artister på något sätt förväntas ställa upp enbart av kärlek till musiken. Jag vet inte hur ofta jag har spelat gratis på olika ställen, bara för den goda sakens skull eller för att någon för mig helt obekant har frågat oss om det. Har alltid känt mig i minoritet då jag tyckt att det är lite underligt att man bara så godmodigt går med på att spela gratis överallt, ibland till och med inte ens för bensinpengar (fast då har jag rutit till).
Det verkar som om Sverige, likt man förväntar sig av ett land som hör till de största musikproducenterna i världen, så klart har kommit en bit på väg när det gäller uppfattningen om att musik självklart också bör betalas för. Så klart ska bands få betalt för att spela, och jag ser inte någon orsak till att det skulle vara annorlunda i punkscenen. Härregud, vi sätter ner vår fritid till att öva, vi betalar för instrument och gitarrsträngar, varför i fridens namn skulle vi sen underhålla gratis eller ens erbjuda oss att spela gratis någonstans?
Näpp, I don't get it men jag är väl bara en girig borgarbracka.

EDIT/FÖRTYDLIGANDE:
Självklart spelar man gratis i squats, vid välgörenhetsevenemang, på ställen där det är gratis inträde och personalen för övrigt består av frivillig arbetskraft. Självklart. Det verkar bara vara så svårt för somliga att begripa skillnaden mellan olika evenemang och situationer. En krog som tjänar pengar på att ett band spelar och därmed drar med sig en öldrickande crowd, ska och borde självfallet betala bandet för spelningen. Och det är på den här punkten som jag tror att Sverige skiljer sig från Finland. I Åbo har vi till exempel den helt imbecilla Turku Band Festival, som i princip innebär att krogarna tjänar pengar på att bands ställer upp gratis. Att man täcks kalla det här för en "musikfestival" är bara pissigt.
Alltså, att man ens ska behöva diskutera sådana här saker.
Nä, jag blir så trött.

Gårdagen

Det är sällan man hittar bilder av hela vår punkkatastrof på nätet, men nu hände det att jag snubblade över en bild från soundcheck igår. Jag är den där fräscha i hörnet som slentrianplinkar på min Formanta (eller okej då, J:s). För övrigt var kvällen helt underbar, jag var NYKTER and it was a WIN, ska prövas på så många fler gånger.

Vanemusik

Jag har tänkt en hel del på sånt här som hur ens musiksmak förändras i samband med att man vänjer sig vid olika saker. Förut skulle jag aldrig ens ha tittat åt nåt som kunde beskrivas som oljud, jag såg liksom inte poängen i att spela nåt som närapå gör ont, fattade inte att det faktiskt finns skriven bra musik där bakom. Men så var det en avgörande keikka, en spelning med Komatoz från Ryssland, då polletten liksom föll ned och jag fatta nånting, att AHA, så förlösande det är att spela OCH vråla, och bara att se/lyssna på det också. Det är nånting så frigörande i det. Efter att jag har "förstått" viss HC och metal har det blivit svårare för mig att beröras av mer angenäm musik. Eller, det ska liksom vara samma intensitet i det då, fast på annat sätt.
Förr älskade jag progg, musikaliteten bakom det. Att man liksom tog sig an det svåra i musik, det tekniska och motsträviga och ansträngde sig för att spela upp det som nåt slags hjärngymnastik. Nu kan jag tycka att progg mest är effektsökande tjafs, eftersom det finns mycket tyngre band som i förbifarten spelar lika utstuderat svåra saker, samtidigt som de skriker att gå och häng er nazister.
Inser ju att sånt här som musik är så ytterst individuellt att det är riktigt hopplöst att ens snacka om det. Men mycket är faktiskt vanesak, tror jag. Vad öronen och kroppen har lyssnat på förr och därigenom har lätt att ta till sig. Och sen, så klart: Vad man vill att folk ska sjunga om. Om musik ska ha ett budskap eller mer funka som en romantisk sitcom (kan också va bra).

Här: Malmöitiska Knaegt.

Man ba, "men de sa ju att jag va duktig". De ba, "öh nä".

Intresseklubben kan nu anteckna att det inte riktigt går som förväntat med mina drömmar om att få ge ut bokajäveln. Har fått mera minus än plus i kanterna och nu fått höra att tonen är distanserad och att jag låter nästan ILLVILLIG (illvillig?!) - ja, vad ska man tycka om det?
På ett sätt är det nog riktigt bra att få lite kallvatten i nacken när det gäller det här med skrivandet, för man ska nu inte gå och tro att allting kommer att gå som på räls, alltid. De flesta som vill ge ut böcker får ju stå ut med refuseringar i flera år, så vem är jag att tro att alla bara kommer att älska allt jag gör direkt? Nå int nån fan.
Littskap var lite som att man betalade för att folk ska stryka en medhårs och säga att man är jeteduktig, känns det som. Nu kommer riktiga världen emot och säger att hördududu, din början är ogenomtänkt och skit. Man ba, "men de sa ju att jag va duktig". De ba, "öh nä".
I natt drömde jag om ett stort sammanträde med wannabe-författare, alla höll föredrag och uppträdde på scen, till sist skulle man få höra vem som skulle få ge ut sin bok. Ingen gavs ut. En mupp blev kvar på scen, började slentrianskriva personliga meddelanden i powerpoint-presentationen så alla kunde se. En av arrangörerna ba, "men vad sysslar du med?" Han ba, "I don't give a fuck." Känns lite korrekt.


EDIT, eller ja, nåt jag kom på 20 min. senare:
Det är så konstigt när jag har hittat något som jag verkligen vill göra! I mitt tidigare liv, som den tidigare Lotta, så hade en motgång direkt för mig betytt att ok, nu skiter jag i detta, nu gör jag nåt annat. Det är så otroligt konstigt att ha hittat nåt som jag är så passionerad över att jag inte ens bryr mig om hur det går! Jag kommer fan att skriva bara ännu mer, detta "nja, inget för oss" känns snarare som att jag vill vässa pennorna ytterligare, rikta in siktet mot högre höjder och ropa att vänta bara, ni VET INTE vad ni går miste om.