Nehej

En rastlös och oproduktiv söndag har vi här. Och jag vet: det är inte som att man skulle behöva vara produktiv om söndagarna, men om man åtminstone hade sluppit gå här med sina upprepande, för många gånger tänkta skittankar som inte spelar någon som helst roll för någon, så hade det känts lite bättre. Ifall man hade satt sig ner, inte av uttråkan och utmattning, utan för att vila. På riktigt, för att vila. Om man hade bryggt sig en fin kopp te eller nånting. Men nej. Alltför ofta tänker jag att ett barn hade varit lösningen på allt, hade gett ett ofrånkomligt och självklart fokus åt en: nu håller du den här klumpen nöjd och vid liv. Jag tänker att en tonårsgraviditet egentligen hade varit det enda rätta: ens kropp hade som i förbifarten värpt ut ett barn och studsat in i sin gamla skepnad direkt därpå. Och så hade man haft en tonåring idag. Man hade kunnat relatera till hen, egentligen under hela hens uppväxt hade man kunnat vara där och varit närvarande, för att man hade orkat, för att man hade kommit ihåg. Att nu börja sätta igång med någo barnavlingsprojekt som tretti-fucking-nånting känns lite som om mommo o mofa skulle fara på yoga-retreat med LCHF-diet: bara fel. Och förlegat. Som att man hade satt upp ett finger och sagt att vänta nu, tiden. Öh, jag ska ju också hinna föra släkten vidare. Ähum, jag ville också.
Äh, tyst bara, din slitna hösäck, din kropp hade vridit sig av olust över att i ett såhär sent skede varit tvungen att producera ett nytt liv.

Det har inte blivit av, så är det. Det har inte funnits i vårt intresse under nån längre period, och så tycks det fortsätta. Det kommer alltid något, nu kommer punkturnén till Tyskland. Då måste jag kunna vara full, annars står jag inte ut. Hur hade det sett ut om man åkt gravid på punkspelning? Imbecillt och fel. Bara fel. Och sen kommer cafét. Då skulle man kunna vara gravid, förstås. Men att, som sagt så måste man verkligen inte få allt. Vi har ett liv som verkligen inte saknar innehåll på något som helst plan, men just sådana här söndagar kan jag känna mig som skräp bara, som att jag har försummat nåt slags uråldrig mänsklig uppgift som bland annat innebär att ta hand om någon ny person. Jag vet att det inte finns några tvång, men när jag skulle villa det, jag skulle verkligen vara en skitbra morsa. Jag skulle må bra av att rikta fokus från mitt ruttna jag mot någon annan. Man kan inte få allt, nehej. Men vi ska nu se.