Ett konstigt inlägg om fetma och självacceptans

Jag är ju naturligtvis feminist, vilket knappast förvånar någon. Och jag är medlem i den, under de senaste dagarna, ganska stormiga Facebook-gruppen Finlandssvenska feminister. Jag tycker det är uppriktigt synd att feministiska grupper ofta tycks "spåra ut" efter en liten tid, efter att tillräckligt många medlemmar har kommit med och försöker komma med sitt och passa in.
Det är ju inte så enkelt med feminism på nätet, eftersom alla har så olika utgångspunkter, grad av insatthet, grundläggande förståelse för vad genus är. PLUS att samhälleliga rörelser på något vis också alltid har politisk anknytning, även om många inte verkar förstå det. Att till exempel klass- och rasfrågor går hand i hand med feminismen.
Nåh, men nu ska jag skriva om en annan sak.

Det blev en rejäl storm efter att en av medlemmarna i gruppen började orda om fetmans hälsorisker i en tråd där nån hade postat vackra bilder på lesbiska, överviktiga människor (eller hur ATTAN man nu ska säga det där på ett pk-vis). Detta var ju naturligtvis väldigt korkat av personen i fråga, att komma med pekpinnar där och börja orda om att kraftig överviktighet är en hälsorisk och att hon inte riktigt förstår varför det är något att bejaka. MEN, sen gaddade övriga feminister ihop sig (och med gaddade ihop sig här menar jag minst 15 likes per motargument) och smutskastade & hånade den här människan i fråga ganska rejält, trots att hon till och med insåg sitt misstag och bad om ursäkt. Jag blir så trött, för det är ju inte klokt från nåns sida egentligen. Människan har ju rätt, faktiskt: fetma är en allvarlig hälsorisk, men hon borde ha varit net-savvy nog att inte ta upp en sån fråga just i en feministisk grupp där utgångslinjen är att man ska få vara vem man vill, se ut hur man vill, vara fet eller smal, eftersom samhället är nog så fullproppat med förutfattade meningar, fatshaming och dylikt. Jag tycker bara att det är så tydligt, att det finns något annat underliggande i den där aggressionen som sen dök upp mot den där människan som höjde ett fetmans varnande finger. Det handlade inte bara om vad hon sa, utan hur hon vågade komma och ifrågasätta något som de flesta feminister har lärt sig att man INTE FÅR säga, eftersom ALLA KROPPAR ska få vara precis hurdana som helst.

Jag tror att det underliggande i den här våldsamma aggressionen mot människans åsikter, är självacceptans och att många med- eller omedvetet själva är offer för samhällets ideal och aldrig skulle godkänna sig själva som feta, det är därför det här blir så känsligt. För är det inte så, att det är när någon kommer och sätter fingret på ens egen ruttenhet, som man blir som mest arg?
Jag undrar alltså hur många av dessa, för vilka det är så viktigt att påpeka att "man får se ut hur man vill," har egna ätstörningar och aldrig skulle godkänna sig själva som kraftigt överviktiga? Det är bara en öppen fråga. Själv har jag grymma våndor av tanken på att bli kraftigt överviktig, jag skulle verkligen inte stå ut med det. Jag ser det dels som att jag är ett offer för samhällets påprackade ideal, och dels som att jag inte skulle orka med mig själv, ifall jag hade blivit kraftigt fet. Med "orka" menar jag här att jag helt enkelt varken fysiskt eller psykiskt skulle orka, jag skulle inte stå ut med elaka blickar och förmaningar, jag skulle inte stå ut med att känna mig tung och stor. Jag beundrar folk som verkligen på allvar inte har någon skillnad med hur de ser ut, som omfamnar och embracar sitt utseende, hur det nu sen råkar vara. Jag tycker verkligen att stora, vackra människor som gräver i chipspåsan och helt tydligt ger fullständigt fan i normerna, är det tuffaste som finns. Men jag håller mig långt borta från att säga att "överviktighet inte spelar någon rolll", eftersom jag själv hade ställt till med ett sjujävlars viktnedgångsprogram ifall jag hade blivit det minsta överviktig. Det är den bittra sanningen.
Jag tycker på ett sätt att det är lite misstänksamt när smala människor som helt uppenbart sätter en MASSA tid ner på att se ut som skönhetsnormen kommer och säger att "kroppar ska få se ut hur som helst" när de helt tydligt själva går efter en helt annan linje. Borde de inte snarare säga att de önskar att det vore okej, but society made me weak? Jag vet inte, tänkte bara försöka komma med ett annat perspektiv på det här ytterst känsliga ämnet.