Caféliv: det fortskrider

Jaahas. Här knegar man på. Eivor kom med datorns installationsskiva och nu spinner den igen som en klocka. Vad kan jag säga? Vi har jobbat i 6 dagar nu, är helt färdiga, och så vart det bara +-60 dagar kvar. Det känns ju nog lite som att vafan har man gett sig in på? Överlag nog ändå en sån positiv känsla genomgående, så det är väl bara att inte vända sig om och tveka, utan att köra på. Det handlar ju lite om pengar också, menar jag - att man har satt in en del och hoppas komma ut så att man inte ligger på minussidan. Men nog är det knasigt, detta företagarlivet. Man tycker att man drar in storkovan hela tiden - folk köper kaffe, kakor och lunch, men så kommer det en räkning från tukkun eller Koffen och så är man utan pengar. Igen. Kan ju nog konstatera att det hela hade varit fan mycket enklare om man hade varit fyra som hade gjort det här. Man hade fått ta det lugnt en kväll och sådär. Inte hållit på och diskat, radat, tvättat och städat. Liksom. Eller okej. Nu sitter jag ju i sängen och skriver, efter att ha varit ut till Tjärnan med hunden. Men J, han håller på. Är nog ärligt sagt lite orolig för honom. Han jobbar fan nästan dygnet runt. När han inte sover så bakar han, eller förbereder lunch. Vi har försökt fixa det så, att han tar en paus efter att lunchen tar slut, vid 14-tiden, men sen är det nästan alltid något som han behövs till ändå.

Nå väl. Lunchen har kört i gång. Vi har sopplunch kl. 11-14 med soppa varje dag, utom på pizzaperjantai. Hittills har sopporna mottagits med entusiasm, speciellt blomkålssoppan i måndags. Jag vet ju nog också att den är en hit. Tomatsoppan med oxsvans idag var också en höjdare. Roligt också när svansen kommer från de glada, slöa kossor som betar ett hundratal meter härifrån. Eller roligt och roligt, men bättre än att det kommer från ett skräckslaget biffdjur.
Man kunde kanske tro att vi själva går omkring och äter kakor och lyx hela dagarna, men så är fallet ICKE. Allt som går att sälja rör man inte, alltså går man omkring och stoppar i sig brödkanter som man dragit längs med den tomma lunchsoppskastrullen. Eller drar av kakrester från ett tomt kakfat. Det är nog inte klokt det här, på ett sätt. Att man ska leva på mat, som ska matas åt andra. Hehe. Nåja. Jag har gått ner ett par kilon och är i toppform, seriöst. Kollade faktiskt in min lekamen i spegeln idag morse och konstaterade; fan, jag ser ju ut som en hind. Vinterns magafett försvann i blotta förskräckelsen.

 

Tisdagens snålsoppa förbereds.