Det här om parförhållanden (eventuell upprepning)

Nu kan det hända att jag har publicerat det här inlägget nån gång förut, eftersom jag hittade det i min "utkast"-lista, men tycker inlägget var så träffande att vi bara tar och publicerar det EN GÅNG TILL i så fall! Hah! Så går det när man råder över sin egen blogg.

Nu ska jag alltså omväxlingsvis skriva något om förhållanden o KÄRLEK så scrolla vidare den som inte intresse har för sånt. Tycker bara att det är en så fascinerande instans, det här med ett förhållande. Det är egentligen ganska otroligt att folk överhuvudtaget får förhållanden att funka, tycker jag helt ärligt. Två mänskor med helt olika vanor och ibland till och med intressen bestämmer sig för att de vill se varandra varje dag o sova med varandra varje natt för att det finns något som kärlek, monogami och jag vet inte vad jag ska kalla det. Kanske är det också rent praktiskt. Folk som är ensamma går och längtar efter nån att ha, att älska. Men ibland tänker jag att många förhållanden nog säkert hade kraschat ifall folk hade varit hemma hela dagarna och tvingats konfrontera och vara med den de har valt att leva med större delen av dan. Det verkar som att arbetslivet och äktenskapet samarbetar – giftermålet ser till att folk håller samman och inte i onödan får för sig att rubba på invanda mönster och arbetslivet ser till att de gifta inte behöver se varandra så mycket att de skulle tröttna på varandra.

Jag har nu varit i samma förhållande i över sju år, vilket är rekordens rekord i min brokiga parförhållandeshistoria. Förut har mina förhållanden haft det här mönstret:

Jag möter nån, blir stormförälskad, alltså helt himla jorden-faller-ner och sländorna spelar violin-förälskad så allt ses genom rosa solglasögon och låglaktosmjölken smakar grädde. Jag har disney-stjärnor i ögonen och nästlar typen kring mitt finger vare sig hen vill det eller inte och är säker på att jag och hen ska vara tillsammans i all evigheters evighet, vi ska föda små perfekta barn som om sommaren ska springa över solgassande ängar tillsammans med golden retriever-valpar medan vi sitter i skuggan och lapar paraplydrinkar. Alla filmer hen föreslår att vi ska se på duger hur bra som helst, för jag vill framhäva hur anpassningsbar, frimodig och mångsidig människa jag är – jag går med på fotbollsmatcher, pardanstimmar, jag ser på Indiana Jones, jag är följsam och medgörlig, tills.... jag blir olycklig och inser att vart fan blev jag då?

Det går en tid, typ några månader till ett år, det beror på typen, och sen leder allting till att jag antingen 1. blir mindre förälskad eller 2. jag blir mer tvivelaktig på att hen verkligen älskar mig.
Mer och mer hittar jag mig själv frånvarande och försjunken i egna tankar, blir moloken och allt mer lätt-irriterad också, plötsligt duger inget. Inga filmer duger att se på, alla förslag är usla och tråkiga, jag vill bara vara hemma, jag vill inte äta franskisar, jag vill ha rotmos, i den stilen.

Såhär går det sen:
1. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att hen ska inse att jag inte är något att ha så vi kan komma till ett gemensamt beslut om att gå skilda vägar.
2. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att testa om hen verkligen älskar mig, alltså verkligen-verkligen – jag pejlar läget lite och kollar om hen skulle stanna kvar ifall jag skulle förvandlas till en övermogen tomat som aldrig skulle ta mig ur sängen nåt mer.
3. Jag förvandlar långsamt mig själv till en outhärdlig slusk, lever i mjukisbyxor och är sur hela tiden, bjuder aldrig till och får gråt-attacker och ställer till med scener i fyllan – för att det är sådan jag är... det är oundvikligt.

J är den enda som har passerat det där fruktansvärda "älskar du mig på riktigt"-testet med guldstjärna i kanten. Att jag i något skede blev ett surt och omedgörligt paket berörde inte honom det minsta – han hade typ upplevt värre saker. Så allt jag gör nu i det här förhållandet sker på outforskad mark. I have no idea what's gonna happen eller vad som anses vara typiskt för folk som har varit tillsammans så fruktansvärt länge som vi (för jo, jag tycker att det är länge). Ställer mig i princip öppen till vad som helst, vi har aldrig svurit på att vi alltid ska vara bara med varandra eller nåt sånt, men vi verkar nu ändå båda vara så kritiska gentemot de flesta andra att det i slutändan ändå blir varandra som gäller.

Det har synnerligen inte varit självklart att vi skulle vara ihop såhär länge, och min själ vad jag har tvivlat ibland, för att singellivet kan te sig så otroligt lockande bara. Från att ha haft en bild av singeln som en gråtande, tröstätande och ensam typ har singelskapet fått en stämpel av självständighet, frihet, otaliga skumvinskvällar, vänner och pur glädje. Nå väl, men alltid när jag har varit så nära att gå som man bara kan vara, så har jag ändå vänt mig tillbaka mot min typ och insett att jag vill ha honom (gud, vad klyschigt och sentimentalt det här nu blir, kan jag ens fortsätta?)
Talade med min kloka mor i nån djup svacka, och hon sa att när ett förhållande känns som att man har en sten i skon som man bara vill ha bort, då ska man gå. Samtidigt sa hon att ett förhållande inte handlar om att hitta den perfekta människan som man gör till sin och formar om så att den passar en – man måste liksom godta att varje människa har sina brister och lära sig att leva med dessa, kanske försöka hitta nån vars brister passar bäst ihop med ens egna. Gick sen och funderade att var där en sten i skon? Nej, det var där inte. Där var bara en mänska med brister, mest jag. Hahaa!
Jag och J kan vara lugna, avslappnade och oss själva i varandras närvaro. Det finns inga underliggande frågor (tycker hen om mig? egentligen?). Det är kanske det viktigaste. Att man slipper tvivla.