Skriva

När jag kom hem idag från Litterärt skapande och försökte berätta om en bra text vi hade läst åt J, så märkte jag att jag fick hålla tårarna tillbaka när jag talade om hur texten var skriven - "den hade nästan inga onödiga adjektiv men så mitt i allt: urskogen!" Kanske var det då jag insåg att den där kursen kommer att vända upp och ner på allt jag vet och känner till. Herre min jäkla jesus christ vilken bra kurs det här är! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, kanske var det just något liknande, men vad jag inte hade förväntat mig var hur mycket jag skulle komma att beröras av de andra kursdeltagarnas texter.
Kort sagt har vi snackat och skrivit, rätt jäkla mycket har vi snackat om oss själva, vårt läsande och vårt skrivande. Det är ganska mysko att träffa ett gäng människor varav de flesta för en är helt obekanta, och känna en sån himla samhörighet bara för att man skriver, bara för att vi alla har det där iakttagandet så starkt i oss, kanske. Jag föreställer mig att skrivare är iakttagare. Olika saker skriver man ju om, det är också det. Alla är vi olika människor, men inom oss har vi nån sån där jäkla drivkraft som vill utforska och berätta. Alla har den, i olika form och styrka, men det är liksom såna krafter som sätts i rörelse när man hamnar samla sig och på tio minuter skriva en text i vilken varje mening börjar med "Jag minns", till exempel. Och sen tvingas läsa upp texten inför de andra. Först hade jag hjärtklappning, rösten höll inte och det kändes som att jag satt där naken med bröstet uppfläkt för alla att se på. Till sist var det bara helt naturligt. Här sitter jag och skriver, liksom. Och nu läser jag upp det. Inget konstigt med det.
Personligen var det bästa för mig att lägga ner rustningen och bara vara, bara skriva och märka att det inte finns nån tävling här, att detta tillfälle nu för en gångs skull inte kommer att sluta med Lotta som går hem med en pokal eller utan pokal och sur och uppriven. Mycket i mitt liv har bestått av att antingen tävla eller jämföra mig med andra, vilket ju är rätt sjukt från början, för om man tävlar så gör man ju faktiskt aldrig riktigt sitt eget (djup insikt).
Det är mycket som krävs av en för att man ska få nån form av acceptabel, längre text till stånd, men för en gångs skull känner jag mig som att jag inte vill sluta bara för att det verkar för svårt eller onåbart, resultatet. Jag vill göra vad jag kan och det får bli som det blir. En konstig känsla. När jag kom hem rann en lång text ur mig. Måste göra det till en rutin att skriva varje dag, för det är nu bara så himla festligt. Hoppas det fortsätter i den här stilen.