Återgångsdepression och vådan av att inte vara kaja

Och så kom den här dagen igen, dagen före dagen, dagen före ALLT DET DÄR VANLIGA (jobbet) igen börjar och tråkighetsbollar kastas i ansiktet på en, en efter en, den ena slibbigare än den andra. Och så vidare, och så vidare, i all oändlighet. Låter jag uppgiven? I så fall är det för att jag är det. Jag är inte bra på uppbrott, inte bra på att nöja mig, att vänja mig, att fortsätta med "det vanliga", att fortsätta, att o-överraskas gång på gång, kalla det vad ni vill, jag är fruktansvärt less på sånt. Hela mitt arma liv har jag haft nån slags återgångsdepression när loven tar slut, när man ska återvända till skolan, dagiset, vardagen, jobbet, ja vad som helst det kan vara frågan om. Jag är fruktansvärt bra på att ha lov, ja vem är inte det, förresten? Fruktansvärt bra på att ha ledigt och vara "in between". Jag undrar bara om det är vanligt att ha en återgångsdepression i den kaliber som jag har just nu?

Minns det så bra, de sista dagarna av sommarlovet, sportlovet, jullovet, mitt flickrum, hur jag satt där i glödlampans sken och hatade, avskydde min tillvaro, lyssnade på Massive Attack eller Pearl Jam eller vad det kunde ha varit. Och hur man sen drog på sig "lämpliga kläder", gick tillbaka till skolan, såg de där människorna, stirrade i den gråsprängda stentrappan medan man trängde sig uppåt bland lukt av fuktiga utekläder, lyssnade till klafset av skor och målbrottsröster som var oskäligt glada, folk som babblade och höll på SOM OM INGENTING SKULLE HA HÄNT, när man själv var uppbruten, misslyckad och nedslagen av det faktum att man inte hade nåt val annat än att återvända dit till anstalten, skolan, kalla det vad ni vill, jag säger fängelset som gör oss till människor, sociala varelser, som tvingar oss in i fyrkanter fast vi är bollar, som tvingar oss le fast vi är miserabla, tvingar oss anpassa oss fast vi INTE VILL!

Okej, nog med den monologen. Jag tror ni fattar poängen. Jag är inte bra på att återvända, inte bra på rutin. Jag VILL INTE gå till jobbet i morgon, även om det väl där sen är uthärdligt, harmlöst, man är tacksam för att man har det, och så vidare. Men i det stora hela, jag önskar jag var typ en fågel, en kaja. En kråka, kanske. Jag önskar jag hade sluppit det här livet, just nu. Jag önskar jag var fågel.