Kvinnor som låter män tro att de har makt

Angående det här med män som tafsar och kommer med snuskiga kommentarer. Det är en grej jag inte kan få ur huvudet. Vad mina vänner sa en gång, i somras. Noteras skall att de alla är ganska sådär framfusiga, självsäkra, gladlynta och på många sätt framgångsrika kvinnor.
De sa ungefär, "ja men det bjuder vi på." Sen ruskade de om brösten så de slängde av och an, gapskrattade och sa ungefär att "karlar, dom kommer med såna där skitiga kommentarer hela tiden. Sånt är det ju". Sen pratade vi en hel del om det här, eller dom pratade - jag lyssnade mest - hur van man är vid att en del karlar ser på en, tar på en, ser det som en självklarhet att de kan kommentera ens kropp, ens utseende och så vidare. Speciellt äldre, finlandssvenska män tycktes det handla om.

Jag hade inte så mycket att tillägga till den diskussionen eftersom jag inte är den typen som karlar ser sig kunna kommentera eller tafsa på sådär bara. Jag tror att jag med tiden har blivit en sån där kvinna som män anar att kan bli stött eller arg ifall de skulle antasta. Kort sagt, det finns enklare byten. Tyvärr.

Jag minns en gång när jag i 18-årsåldern intervjuade ett gäng 70-åriga snubbar som firade sin studentexamen (!) på en restaurang i Borgå. Jag var där å lokaltidningens vägnar i min tighta WWF-skjorta och blev fullständigt uttittad, närapå förlöjligad; de skrattade, skojade och kom gång på gång så tätt inpå att jag fick gå ett par steg bakåt. Det fanns inget uns av vett och sans någonstans. Och jag skrattade med så mycket jag orkade, skojade tillbaka, kände mig som en exotisk fisk i ett övergött, luktande akvarium, försökte tänka på fotona jag skulle ta och artikeln jag skulle skriva när jag sen äntligen skulle komma därifrån i ett försök att bevara nån slags värdighet. Minns att det surrade i en av gubbarnas bröst medan han skrattade, ett konstigt surr, som om han hade en motor i sig. Tänker på den där myskoga gubbmotorn ibland än idag. Tänker på hur jag reagerade; inte blev jag arg, knappt ens irriterad. Kände mig snarast osäker. Idag skulle jag så klart ha blivit arg som fan även om jag nog anar att jag hade skojat med dem i alla fall. Det är väl så man oftast gör, man leker med i deras simpla lek, man låter det passera. För att man inte orkar vara den där som ställer till med en scen. För att man inte orkar med följderna, med risken att göra någon förnärmad och stött.

Hur som helst, så förundrar mig mina vänners attityd till män som tafsar och kommenterar, att man ställer sig så nonchalant till det. Jag vill ju absolut säga, att en sån uppsluppen attityd inte för med sig något gott eftersom den inte ifrågasätter utan snarare befäster män i en ställning från vilken de har rätt att objektifiera kvinnor. Men ändå, ur nån slags bisarr självbevarelsesynpunkt, så kan jag nästan tycka att attityden är sund på nåt plan. Det var så attans befriande att se ett gäng glada, friska och lustiga kvinnor vifta bort de där till synes hjälplösa karlarnas små försök att sprätta spån i hönshuset.

Det här får mig att ytterligare dra en parallell till Ann-Lena Lauréns bok Sedan jag kom till Moskva, i vilken hon skrev nåt i stil med att rysk feminism går ut på att kvinnor låter män tro att de har makt, eftersom man vet att det ändå är kvinnorna som har sista ordet i slutändan.

//////
EDIT.
Nu kom J med en så bra invändning mot det här inlägget att jag måste inkludera den.

Vad som är fucked up med ovanstående skrivelse:

1. Att man går med på att en relation mellan människor definieras av kön.
2. Att relationen är en maktrelation
3. Att det som gäller i maktrelationen är att vinna.

Faaan, varför kom jag inte själv på det där? :)
EDIT END.
/////