Julen är ingenting för mig

"Det är när du börjar skriva om dina virtuella hästar som man lite vill sjunka genom jorden" sa J eller nåt liknande, men det berörde inte mig, sini! (Sini, borgå-uttryck? Betyder så klart "ser ni".)

Öööh, dagarna sprätter iväg bara, som om dom var satta på slangbellor med breda gummiband, sproing far dom iväg bara den ena efter den andra. Man sätter sig på en regnvåt cykelsadel, cyklar genom stan, går av och an och breder äggsmör på karelska piroger, hamnar i en hängiven diskussion om Growtopia med en åttaåring, gör grimaser åt sig själv på vessan och sen spänner man på gummilampan och försöker ta sig hem utan att bli överkörd. Sådär går dom dagarna sen.
Idag var jag på gott humör, men sen blev jag på sämre humör då det igen blev tal om den där julen och vad den nuförtiden innebär. Ett tomt hål är julen, som om man drog fram något gammalt och dammigt som det för längesen borde ha dukats fram nåt nytt och fräscht på. Folk ler ansträngt, det blev inga barnbarn, nån har dött, en annan har nån gång försökt ta livet av sig, det är svårt att hålla god min. Och så dom där arma presenterna som är så välmenande men som blir så fel. En hög med fint papper som bara slängs bort, skruttas ihop, en gran som står finklädd och dör i hörnet. Nej, julen är ingenting för mig, så är det bara. Den kanske nån gång blir nåt annat, men inte nu.