Efter jul

Alltså
Nu tycker jag det attan är dags för ett meddelande som berättar om saker som dom verkligen är. Jag saknar det, ni saknar det, jag vet att alla saknar det, så låt oss gå till saken, fort.

Det nalkas julhelg. Vi åker till Borgå, väskorna är packade, presenter och julpapper, allt är som sig bör. Bussresan går smidigt, vi väntar en stund i Helsingfors, jag ser en god vän springa förbi samtidigt som hon får ögonkontakt med Mili och gör uttrycksfulla lidande, sympatiserande miner. I have nothing to say – Mili says it all. Vi lever vidare. Jag köper en kaffe och trivs så satans bra på Kampen, skedet Innan, ett mellanskede, mitt ställe att trivas och frodas, väntrummen, mina ställen, need I say more? Jag önskar jag var född och gjord för att leva i ett väntrum, så att jag aldrig hamnade ta ställning, så vi aldrig kom till saken, så vi alltid bara hamnade vänta och fick se godståg dundra förbi, vänta på det där arma tåget som aldrig kommer.
Nå väl, borgåbussen kom. Borgå kom. Vi anlände och allt var smidigt. Artigt och smidigt, allt är som vanligt, man är den där dottern, man är den där typen som blivit den här typen, jag orkar inte förklara, vi lever vidare. Det är så mycket i luften som aldrig blir sagt. Jag vill skjuta konfetti. Vi äter mat och dricker vin, blir lite glada i hågen och snart spelar pappa sina favoritjulsånger, bland annat Shanya Twain som sjunger All I want for Christmas is you. Han blir tårögd. Det är något med tolkningen. Vi lever vidare. Far serverar absinth och J lägger ut en historisk utredning om malörtens vara och icke vara. Snart spelar farsan piano och sällsynta Creedence-låtar tills han slutar. J berömmer och far spelar mera. Det blir Beatles och vad det nu blir. Jag sätter en vegansk seitanskinga i ugnen, den ska vara där länge. Jag är uppe länge, längst, skinkan doftar gott och ser bra ut. Jag likar meddelanden i "Skinkfri Jul"-grupper och allt är bra.

Det blir tjugofjärde. Man vaknar med en barnslig känsla i kroppen som säger att dagen är magisk men man känner sig vuxen, styv och oemottaglig för allt magiskt. Lådorna båsar på i ugnen. En oetisk skinka mognar. Har ingenting att säga. En bror anländer. Jag säger något opassande. Han är känslig och vill inte ta någon skit och jag säger att det inte var menat som nån skit. Försöker förklara hur vanliga människor diskuterar. Ingenting händer. Vakio-diskussioner i Borgå. Äter en mandarin. Mor och J diskuterar om allt och ingenting. Farsan och jag åker en sväng till Vessö och jag fotar konstant. Vattnet är högt. Hundarna springer. Allt som finns i ens kropp vaknar med ens när man blir en liten gummistövelstyp där nere så liten inför havets och alltings storhet, jag samlar lite mod och styrka igen, äter ett lingon från skogsbrynet. Vi går ett varv. Snackar hundar och ingenting. Föräldrarna har ny hund och allt är nytt. Det är så svårt för dom att förstå att en ny hund inte är den gamla hunden även om den är likadan. Den är en ny individ med nya drömmar och tankar, en egen hund, en egen sak, kan ingenting. Vi tränar och fixar. Visar farsan hur man är lugn men bestämd. Kan inte fatta hur han nånsin har fixat något men nu är han pensionär. Nu är allt bra. Känner mig både främmande och icke-främmande, det är konstigt när man träffar på dessa paragrafer i livet då man bara begriper grejer sjukt mycket bättre än sina föräldrar. De som ändå har lärt en allt, och så vidare.

Och så går den julen. Den är uthärdlig och fin. Mat äts, J håller styr på sig, lite svärord häver han fram, men han är ju ack så personlig. Min veganskinka smakar skit. Tack och lov finns det lådor och sillsallad. Jag går omkring med en ständig känsla av att vara Problemet som vill sänka sig själv under jorden, förbannar mina sinnen som ska vara så på helspänn, ser bara det sämsta i alla, snäser av nån fult och ja, paket och sånt och fina gåvor och flyktingar är utan och jättekiva och man står ut och ja. Lägger mig i soffan efter att ha ätit alldeles för mycket. Ser att elva typer har sett min julaftonsvideo. ELVA typer. Satan tänker jag och försäkrar att jag ALDRIG mer nånsin ska göra nån helvetes satans julkalender nånsin mer satan, samtidigt som jag avfärdar hela tankegången så fort den är tänkt.

Åter en ny dag och J är i köket och fixar älg från arla morgonstund. Jag har äntligen sovit gott i gästsoffan vars ena brits lutar åt mitten så jag sover i ett hål och i en skarv men det går bra, jag har sovit gott och allt är fint och vi äter smörgåsar med bondost, allt är bra.
Och jag kommer inte ihåg.
Men sen så for vi ut i Borgå.
Träffade gamla fina vänner, det var trevligt, så klart. Lite extra typer också och ja, man kan inte klaga. Så lite borgåangst som man bara kan önska sig.
Men sen. Old Town. Det som liksom inte skulle hända. All gammal tonårs-Borgåangst är tillbaka som om blixten skulle ha slagit ner i en. Där är douchebags som om folk skulle ha radat opp dom längs med väggarna. En del av folket står med skägg och snackar om reklaam och andra delen ramlar längs med väggarna och försöker återuppliva nåt slags hippie-ideal. J har gått in i nåt slags tugga fradga-mode. Han pratar om död och fängelse och hur många års fängelse han skulle få för att göra si och så, han snackar snapsglas och metoder. Han har inte med vapen i väskan så domen skulle inte bli fullt så hård. Jag tampas med en motstridig känsla av att halft trivas och halft villa slå folk på käften, göra en scen, skrika och pissa runt. Det är som att tonårsdemonerna knackar mig på axeln och frågar vem jag är, vem jag har blivit, om jag minns. Om jag vill minnas?
I sidorummet sitter en man i tjugo-nåntingårsåldern, pokkana, och spelar gitarr.  Med naturvit tröja och mössa på huvudet. Tjejer har samlats omkring honom. Där är alla mänskor representerade, alla borgåriginal: den snygga, den skrattretande, den ätstörda, den muka-roliga, den feta och fula som bara är glad för att hon blivit accepterad, en med rastor och de gråtröjade vännerna utan namn.
Vid ett sidobord sitter en släkting och petar på en flickas hår. Han lär ha flickvän och lägenhet i Spanien. Han lär ska ha besökt mina föräldrar i somras. En del av mig vill hälsa men en annan spjärnar emot för att jag är i fyllan och för att allt är fucking crazy. Jag träffar en annan halvbekant som jag sjungit med för hundra år sen. Hon säger att hon inte har sjungit sen hon blev utkickad ur vår sånggrupp men att hon nu har börjat sjunga igen. Det är så jävla mycket på en gång. Jag säger att hennes mamma är så hjärtlig och kiva. Halsduken spänner.
Träffar nån annan halvkaveri som blivit spurgu och som inte vet nåt fan.
Vi går därifrån. Stämningen är lite avvaktande. Tänker att Barracuda på vägen hem, bara för att det är på vägen, typ. Och ja, det är genast mer uppsluppet i Barracuda. Spice Girls, karaoke, dans och en vän från högstadie-gymnasietiden som blivit psykvårdare och som bara annars är jävligt cool. Träffar hennes vänner. Jätteskoj. Typ det enda som verkligen känns på riktigt skoj tänker jag sen.
Spanar in en annan släkting som farsan hade dispyt med nån fyllemidsommar. Går pokkana fram och ber om ursäkt å min fars vägnar. Tänker att nån måst göra det, för att far varken minns eller menade det. Sånt där vet man bara. Släktingen ljuger att han inte minns nånting. Allt är som sig bör. Blir presenterad för en teatralisk småkusin jag aldrig har träffat. Känns överrumplande. Försöker va kiva, Det går sådär. Smiter undan innan jag hinner känna mig för utelämnad, köper liten öl och vatten. Känner mig så urvattnad som man bara kan då det känns som att man gett 80 och fått 5. Tänker att Borgå inte levererade i år. Undrar om det parallellt berodde på att J heller inte verkade vara på topp. Men nej, allting känns bara piss. Jag är piss, allting är piss.
Vi går hem och jag selittär och selittär om släktingar och deras varande och hur man nån gång har gillat nån som fan och hur det senare har gått upp för en att dom är rasister OCH fascister OCH högersympatisörer OCH allmänt bara assholes MEN hur nån liten jävel ändå bara uppskattar liksom en människa bara för att den är bekant, för att man har nåt förflutet där, eller vad vet jag vad det handlar om. För att man faktiskt bondar på något plan, för att mötet känns uppriktigt och genuint. Man har druckit vin nån gång på terass som 19-åring och diskuterat farföräldrars och gammelfarbröders eskapader och fan vet jag. Man har ett SAMMANHANG.
Vi går hem.
J vill inte ha nån nattmörgås ens. Då är det åt helvete. Jag vill säga saker och lyfter morsans dator med i sängen. Och här är jag sen. Trött men ändå hoppfull. Tacksam för att jag kan och har sagt nåt om det här, för att allt har känts så krystat och svårt tidvis, men för att jag ändå har det här mediet som gör mig fri: datorn. Bloggen. Tack.