"Där kommer kommunisterna"

Vet ni vad, jag tänker skita i det där "utredande" inlägget om vänstern. I alla fall för tillfället. Det har inte gått en dag utan att jag har gått och grubblat över det där inlägget och ja, så till den grad har jag gått och grubblat att jag inte ens har kunnat företa mig nånting annat (ja skyll på det du, gör det!).
Jag har en sån där ineffektivitetskoma igen efter att de där teve-inspelningarna tog slut. Först handlade det om att ta igen sig, och väl så – man får väl gärna ta igen sig en helg, det gör alla. Men sen handlade det mer om att jag behövde ta igen mig av andra orsaker, ta igen mig efter ta igen mig-heten och till sist hörde jag mitt resonemang gå ut på att "i maj händer det". I maj. Fast man lika gärna hade kunnat göra mycket av april. Ja, min sista aprilvecka år 2015 gick ner i kakkabyttan den, så kan man lugnt säga. Jag är en totalt utbränd människa och jag vet fan inte varför. Jag tycker jag jobbar helt okej när det väl ska jobbas men så länge jag bara går och tänker på att jobba blir jag alldeles utmattad. Ja, eller utmattad är väl också att överdriva. Det känns som att jag har för mycket tid, nästan. Ja, nu ska vi inte avslöja för mycket.

Idag är det då vappen, en av mina favorithögtider faktiskt, eftersom den bland annat går ut på att sjunga in våren ju, och så är det en arbetarhögtid. Ironiskt nog ska jag inte fira det minsta trots favorithögtiden, eftersom jag sitter hemma med angstig hund (men man får gärna komma hit på öl). Jag minns en gång för längesen när jag var barn och det var tiotals centimeter upp till mina föräldrars huvudfästen, och vi gick omkring i Borgå centrum, på Mannerheimgatan gick vi, och det var första maj. Pappas vän A var också med, en lustig gubbe hade jag alltid tyckt; hade en sån där lantlig engelsk klädstil med rutiga kepsar och dylikt – det var ju så klart borgerligt så det förslog, men sånt fattade jag så klart inte då. Det jag minns från den där soliga förmiddagen nån gång på 1980-talet är hur ett gäng kom nedmarscherande längs med Brunnsgatan med röda flaggor, och hur denna pappas vän med ett slags finurlighet i rösten sa att "där kommer kommunisterna". Jag tyckte att det lät roligt det här med kommunister, och kroppsspråket och jargongen i mina föräldrars och vänners röster när de talade om kommunister sade också att det är något aningen komiskt över kommunister. Så vi skrattade och gjorde oss lustiga, även om jag nog samtidigt tyckte att "flaggänget" verkade rätt festliga och egentligen kanske hade önskat att mina egna föräldrar hade gått med dom istället.

Såhär idag när jag är äldre och kan sätta 1 plus 2, kan jag så klart förstå att kommunister och rödflaggor överlag för dem var något misslyckat och skrattretande, löjeväckande och förlegat – framför allt det som dom inte var. Jag kan bli rätt förbannad när jag tänker på det idag; att mina föräldrar inte förstod att det här med kommunism inte är nånting att förlöjliga, eftersom kommunism som system aldrig har beprövats – däremot har totalitära diktatorer fungerat och styrt länder i kommunismens namn, vilket är en helt annan sak. Så att man går där med sin engelska lantkeps och småler överlägset åt folk som marscherar för arbetares rättigheter, det är ju fantamej förnedrande rentav. Men ja, mina föräldrar och deras vänner har vuxit upp i en generation som det aldrig har gått någon som helst nöd på – de har helt enkelt aldrig behövt uppleva hur det är att växa upp med EN dubbelskiftsarbetande förälder till exempel. Deras föräldrar kämpade i kriget och så har de fötts in i ett efterkrigsstohej med tro på framtiden och röd mjölk till morgongröten. Farfar reste halva världen runt och handlade med tyger, farmor stod ut och företagsamheten var enorm. De förstår lite bättre idag, så man får väl förlåta dem.