Sunday, March 29, 2015
Hej nostalgi!
Vet ni vad jag är trött på? Jo nostalgiserandet. Detta ständiga tillbakablickande, när man egentligen borde blicka framåt. Planeten mår skit, allt går åt pepparn, men vad gör vi? Jo, är upptagna med att tumma på gamla bilder, skratta åt hur man klippte sig på nittiotalet och himla sig över c-kassetter. Det är väl okej om mommo sitter och gör det, men VI. Vi e för fan inte ens fyrtio år fyllda och ändå ska det bara tillbakaböjas. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag fick syn på appen Timehop här för några minuter sen. Timehop tar dig tillbaka i tiden, drar upp vad du postade för statusuppdateringar eller bilder för ett år sen. För det är ju superintressant. Och viktigt. Och relevant. Jätterelevant. Carpe fucking int alls.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Håller med! Kanske kan man psykologisera o säga att nostalgin är nåt slags trygghetssökande i en skrämmande nutid. Att nittiotalsmusiken, den består. Haddaway som livboj, dj bobo som stabilitetsmarkör.
Haddaway som livboj :D Nog är det säkert nåt slags trygghetssökande. Visst är det så.
för ett halvår sen hade jag hyrt en liten stuga i skogen för att slippa bort från allt, men där fanns en tv, så jag öppnade den och från nån random satellit-kanal spelades plötsligt haddaways "what is love", det kändes som en nästan religiös upplevelse, så viktig i den stunden.
nåt jag hatar är när folk sätter barnfoton av sig själva som profilbild på facebook. som att: titta jag var en gång den här lilla gulliga. ja, tänker man, men nu är du en vuxen skitstövel som äger ett bemanningsföretag (exempel ur äkta livet). eller en knarklangare som inte drar dig för att sälja den sista silen åt din barndomskamrat (nästan ur äkta livet). etc.
Post a Comment