Känslan av att grejer funkar o man är lugn

Igår var jag på min i princip första jobbintervju som gick på finska och som handlar om ett jobb som utförs på finska. Nu söker jag ju inte något jobb som astronom eller koordinator av första violinspelare i Turun kaupungin filharmonikot heller – jag söker jobb som assistent åt en blind tjej. Det är ett deltidsjobb på än 10–20 timmar i veckan, handlar mest om förmiddagstimmar och skulle sitta som handsken i smeten åt en sån som jag som sysslar med så mycket att det inte blir liv över till nåt förbannat heltidsjobbsittande.
Jag tyckte att intervjun gick bra. När jag kom in i köket, undrade hon om lamporna var på och jag sade att jovisst, det är dom (roliga små detaljer i diskussioner som jag gillar när det handlar om blinda). Sen frågade hon en del och jag svarade och frågade tillbaka och det kändes som att diskussionen löpte smärtfritt och finskan absolut inte var något problem. Det kändes som en sån där "meant to be"-situation men vi ska nu se. Det är åtta andra som kallades till intervju men jag tror jag ligger rätt bra till. (Självförtroendet vart det inget fel på, höhöhöhö.)
Det lustiga är att eftersom intervjun och allting kändes så bra så känns det här med att lämna hunden ensam heller inte speciellt ångestframkallande. Om man omger sig med bra saker så är man lugn och att vara lugn själv är också första steget till att få en lugn hund, because they see everything.