Tecken på att depressionen är över (jee!)

Jag var rädd för att jag skulle reagera på det här med att bli klar med gradun på samma sätt som jag har reagerat på alla andra framgångar och positiviteter under de senaste sju–åtta åren; med apati. Men hör och häpna – jag tror att det blir helt och hållet annorlunda den här gången. Det känns som att jag börjar kunna det där med att glädjas åt saker igen, vilket bara måste betyda att den evinnerhetslånga depressionen kanske har släppt taget om mig? Om det nu ens nån gång var nån depression... Hur som helst. Återgången till livet märks bland annat på följande sätt:

1. Jag har börjat lyssna på musik igen. Hur länge som helst har jag inte kunnat ta åt mig musik överhuvudtaget. Jag har upplevt ljudet som nån slags attack, som att andras framgång och lycka har skyfflats över mig på nåt sätt, huj vad egoistiskt egentligen att man inte ens har kunnat lyssna på andras musik utan att tänka på att "där är deras musik och den är så satans fantastisk, nämen hejsan så roligt för dom, jag tror jag spyr, stäng av". Men mest har det bara handlat om att jag har föredragit tystnad, tror jag.

2. Jag har börjat laga mat igen. Precis som med musiklyssnandet har jag inte kunnat laga mat på flera år. Okej, ibland har jag så klart fått nåt infall och slängt ihop nåt som kräver mer förberedelser än att sätta en kastrull på en platta, men annars har min matlagning typ gått ut på att jag just har satt en kastrull med nånting på en platta efter tesen "den mat som inte går att kokas i en kastrull är inte värd att lagas". Och vad är det för skillnad vad man äter för mat egentligen, när man är deprimerad – allt smakar likadant ändå: och man öser ketchup, sriracha eller nåt annat starkt tillsammans med nån kontrasterande smak på så hela maten smakar starkt av nån grej (för starkt och kontrastrikt är i varje fall vad jag tycks villa ha, när jag är nere).

3. Jag har börjat rita igen, av fri vilja. Ritandet känns dessutom frigörande och fantastiskt, inte som att någon har beställt nåt av en som man sen hafsar ihop på några timmar medan man hatar, hatar, hatar.

4. Och ja, jag har börjat sjunga. Jag ska göra klart det där fyrstämmiga projektet här under vintern-vårens lopp. Plus andra musikgrejer.

5. Jag kan visa kärlek utan att det känns som en plikt. Jee!

6. Jag vill ut och träffa folk och göra saker & att göra saker och träffa folk känns upplyftande och kiva, inte som att jag måste bli i fyllan snabbt för att överhuvudtaget kestä.


Det finns många andra saker också, som att jag har börjat läsa böcker, inte uppgår sådär totalt i något dataspel eller har en sån där sugande längtan efter att spela, att jag är mer avslappnad också helt enkelt, och egentligen vet jag inte om allt det här beror på att slumpmässiga företeelser har lett till att jag har lyckats rycka upp mig eller om det är något rent fysiskt som har hänt (nån B12-vitaminhalt som plötsligt har stabiliserat sig , typ). Svårt att säga. Men herregud, att livet kan vara såhär spännande!!? (Hoppas jag inte är manisk nu? Det ligger ju liksom... örhm... i familjen.) Nu vet jag inte om den där punkten hör hemma där (inom parentesen) eller utanför? Sablar. Gonatt.