Ögonen djupa som Baikalsjön

Gradun är ivägskickad för kommentarer, vilket betyder att jag spenderar ett par dagar ensam hemma på eget bevåg, med alldeles för mycket tid. Idag har jag spelat Lotro och ridit omkring i Moria, blivit allierad med the miners och tagit en båt över till Mirkwood där jag slogs med lite goblins och satte eld på lite tavara. Spelade så länge och intensivt att rönnbären slutade vara rönnbär – såg upp från skärmen och ut mot trädet och där hängde de – klasarna med röda, små namnlösa bollar. Världen tedde sig plötsligt så konstgjord, så sval och poänglös. Funderade vad det är som gör att jag så gärna ger mitt allt till ingenting, medan mitt övriga liv och allt kring det får falla samman. Ibland tycker jag att det är så himla svårt att ta hand om sig själv, en 34-årig, bångstyrig hedonist som älskar choklad och inte tycker om att dricka vatten. Man vill ju mest vara snäll med sig själv för att man tycker lite synd om sig på ett sätt, såhär utlämnad och utan framtidsplaner. Så man låter sig sova, man låter sig lata sig. Medan det man egentligen skulle behöva antagligen är nån form av strikt läger med hård disciplin. Ibland tror jag att det skulle vara sunt för mig att få eller adoptera ett barn, eftersom man är tvungen att ta hand om sig själv för att kunna ta hand om nån annan. Eller så går det mer av bara farten när man tar hand om en annan – att man tar hand om sig själv också, menar jag. Man går i säng i tid och sånt där för att man överhuvudtaget ska orka vara morsa nästa dag. Jag undrar om inte om en stor del av livet för många egentligen går ut på att man tar hand om andra, och ofta då ens barn eftersom dom behöver ens hjälp så länge och eftersom dom naturligt är de som står en närmast? Dom som inte har barn hamnar där emellan livets små motorvägar och har ingenting att ha hand om, gapar slött mot badrumsspegeln och ser de oborstade tandraderna, ögonen djupa som Baikalsjön.