Har varit på Råcktåberfesten, en event på Klubi där öööh, en massa rockbänd spelade.
Känns som att jag typ borde ha lite mer sinnesnärvaro för att skriva det jag vill skriva nu men mmmh, det här är min blogg, så nu kör vi.
Herregud så många likadana band! Hoho.
Nåja, ok.
Men sen, var är tjejerna? Var är flickorna som spelar?!
Ok, känns som att jag borde ha kört med nån form av inledning för det här nu, men att.
Ja. Jag blev ombedd att vara fotograf på tillfället, i egenskap av fd fotografstuderande som nu är musikvetenskapsstuderande. For omkring och fotograferade, ja. Som man gör. Lade märke till att:
det som spelades var rock och alternativ rock, eller vad. man nu ska kalla det.
Det var olika former av bands som var likadana.
Alltså jag ser en form av stor förvirring ta form bland de unga. Syns på så många sätt, bland annat genom att de inte har nån vidare samvaro i backstage-rummet och att det tydligen anses helt normalt.
Mycket mysko grejer bara. Nån Vikingline-host som satt och var kung i soffan, småpojkarna försvunna. Högst antagligen bara jag som är gammal.
Men att...
Det fanns en tydlig skillnad mellan rockarna och "muka-rockarna" som vi nu såhär snällt kan kalla dom. Rockarna spelade en form av tillbakasträvande äkta rock, sån där riktig in-your-face "nu fucking visar vi dom jävlarna"-rock som kändes äkta, faktiskt. På nåt plan, även om det är förlegat men vafan, det är jag som är gammal. Om 20-nånting-åringarna vill spela rock, så får dom väl attan göra det.
Men sen fanns där två bands som i princip var exakt likadana, och som spelade sån där trevlig rock som – äh, jag vet inte hur jag ska beskriva det, men som i mina öron låter så som jag tror att Muse låter. Stort och intetsägande. Som lämnar mig otroligt oberörd. Som innehåller marsch-trummor, klichéer och tonaliteter som bara ekar av vår tid på nåt sätt, men det låter så otroligt bekant och tråkigt. Pentatonik som upprepas. Det rockar som fan emellanåt, men det är liksom inte rock på riktigt, det är något som jag inte kan sätta fingret på, men jag ser publiken gå amok. En mängd typer hötter med nävarna och är i extas. Rockarna säger att de här banden kommer med en hord fans som sen försvinner lika snabbt som dom kommer. Som nån slags hype. Det är nån slags hype.
Alltså jag tycker bara det här är så sjukt spännade. Alla som lite bryr sig om musik är överens om att det inte handlar om musiken utan mer om nåt slags fenomen. Och det ser man ju också, att det mer handlar om nåt kollektivt, att dom är överens om att samlas och digga just det bandet, just den musiken.
Jag förstår det ändå inte. Och jag undrar om man inte har fingret på nåt avgörande just här, att det är här man aldrig kommer att förstå vad största delen av människorna i ens närhet egentligen går efter, att man aldrig kommer att förstå varför folk röstar på Kokoomus eller Stubb. Ok, det är far fetch, musik och politik och sambandet där, men det kan eventuellt nånstans ha liknande mekanismer – att det är enbart nån slags image och en känsla av samhörighet som mänskor går efter. Att eftersom det där leder, så är det säkert bra, då röstar vi på det. Alltså mänskor!
Nåja, men allstå. Nånting.
Härefter följer 37 bilder. Jag kunde ha en kommentar för var och en av dom, men jag orkar inte. Klockan är 3.57.
No comments:
Post a Comment