Skrivkramp

Jag måste bara skriva av mig lite för det känns som att mitt huvud håller på att explodera (och röven också för den delen. Rev upp ett stort hål i mina leggings för att inte röven ryms i dem längre). Jag borde ABSOLUT inte öppna den här fliken och skriva nånting här, för det slog mig just hur jävla mycket jag faktiskt har kvar med den där inpiskade sjuhelvetes gradun. Textmängdsmässigt är det lugnt – men det är det som är desto jävligare. Jag har kvar sånt där som att fundera på hur man ska låta mer objektiv, hur man inte ska vara övertydlig och sånt där som kräver HJÄRNVERKSAMHET, vilket jag märker att jag inte längre har när det gäller den här gradun. Jag KAN INTE fundera på det här nåt mer. Det är något med det där formatet och det där styltiga sättet att vara intressant på. Man ska liksom vara intressant, men man får inte vara intressant på riktigt, med ordvändningar och retoriska frågor och spekulationer, utan man måste hålla sig inom de akademiska ramarna. Inget nytt för den som är van vid sånt här, naturligtvis, men ÄNDÅ. Jag är inte känd för att vara en mänska som har speciellt lätt för regler och restriktioner. Överlag brukar jag skita i att läsa bruksanvisningar och bara köra hårt, hoppas att det blir till något ändå. Det FUNKAR INTE i akademiska sammanhang. Allt man häver ur sig måste vara noga eftertänkt, noga vägt mot andra som har tänkt på liknande saker, rätt hänvisat till sådana, och så vidare, och så vidare. Fy fan, kan det inte bli fredag? Kan inte den där jäveln skriva sig själv nu? Snälla, SNÄLLA. Jag orkar inte mera.