Magnet-cappuccino

Idag var jag på magnetröntgen. Det går ungefär ut på att man ligger på en brits och blir körd in i en futuristisk apparat samtidigt som man känner sig som en inbäddad knackkorv som blir förd in i en hushållspappersrulle. Apparaten sover aldrig; när den är inaktiv har den ett tuffande ljud som låter som en monoton liten bussbroms, när den är aktiv för den ett jäkla oväsen likt en megascanner. Sen ligger man där och lyssnar på Adiemus och tänker på livet.
Det bästa med magnetröntgen var att det fanns en gratis kaffeautomat med utmärkt maskin-cappuccino utanför. Jag drack mitt kaffe så snabbt att inte ens hissen hade hunnit komma tillbaka till första våningen innan kaffet var slut. Skulle ha känts för desperat att gå tillbaka för påtår.

Vansinne

En definition på vansinne måste vara att röka inomhus med gardinerna fördragna och fönstren stängda. På sommaren. (Syftar på vår granne.)

"Int kan man nu rösta vänster"

Det finns så mycket fördomar kring vänsterpartiet och dess värderingar, det fick jag igen erfara i helgen då jag umgicks med "vanliga" finlandssvenska medie-människor. Jag blir alltid så paff när mina vänner, mina bekanta kommer med sådana där påståenden som att "int kan man nu rösta vänster". Li Andersson skulle det nu eventuellt gå att rösta på "den här gången", eftersom partierna tydligen inte hade så mycket betydelse just i det här valet. När det här om vänstern kommer på tal, känner jag bara hur taggarna under skjortan vänds utåt på mig, hur jag vill stiga upp och börja kriga, rigga upp en jäkla bataljon av argument och förklaringar till varför de inte har förstått någonting alls, varför missförstånd som dessa måste åtgärdas och så vidare – för det måste ju vara fråga om missförstånd, det här att man inte begriper vad vänstern vill, vad annars skulle det kunna vara? Om man ens är aningen insatt i politik, så kan inte jag begripa varför man inte skulle rösta på något annat än vänster? Seriöst.
Nå, men jag flinar bara lite tyst när det där kommer på tal. Jag Orkar Inte. Jag orkar inte veta eller möta det faktum att mina vänner faktiskt inte röstar vänster. Jag orkar inte.

En genomgående attityd tycks vara antingen att vänstermänskor är lata och bara vill slappa, de är sådana där som bara vill lyfta samhällets pengar och drischa (läs: DERAS pengar, pengar som de arbetar hårt för). Eller så drar man direkt paralleller till kommunismen när det blir tal om vänstern; en hade nyligen varit på Kuba och började direkt berätta hur det går till där som om det skulle ha något som helst med vänstern att göra.
En annan attityd tycks vara att vänstern "preachar" för mycket, att det är för mycket högt svävande ideologi och att deras idéer inte funkar i verkligheten. Nå vilken verklighet, vill jag fråga? Deras inbillade good-life verklighet, eller den verklighet som handlar om det som försiggår på riktigt, det faktum att vi lever i ett system som parasiterar på U-länder och gynnar oss välfärdsländer, ett system som borde skrotas och omstruktureras direkt, med tanke på planetens (och vår) framtid. Två fördomar som måste krossas: 1. att vänstersympatisörer inte vill arbeta och 2. att Sovjet, Kuba etc har något med vänsterns ideologi att göra.

Om du ska vara fattig ska du se till att vara tillräckligt utslagen

Dagen efter, dagen efter det roligaste jag gjort på flera år (ridit). Ja, vad ska jag hitta på idag? Hålla på med gradun, nä - motiverar inte det minsta. Är medveten om att jag är tvungen att ta tag i den fortare än kvickt, men jag förmår bara inte att göra det just nu, och jag har undanflykter och beskyllningar, till exempel på socialsystemet. Bered er på en lång klagovisa: När jag upptäckte att mitt studiestöd tog slut och att jag i princip var utan jobb och utan finansiering för ett halvår, hette det att det finns utkomststöd att lyfta, så jag satsade på det. BAD FUCKING MOKA. Att söka utkomststöd har visat sig vara det mest besvärliga jag har gjort under hela det här året, och det känns som att de går efter nån snarare schablonmässig bild av elände när de bestämmer vilka som får pengar och vilka som inte får det. Eftersom jag är snäll och skickar in alla papper och tilläggsutredningar och dessutom inte ger sken av att det går nån smärre nöd på mig, så tycker dom tydligen att jag klarar mig, och är ganska jävla påhittiga med orsakerna till att jag inte den här månaden heller får nåt stöd (förra månaden hette det att jag inte visade upp den fysiska elräkningen, enbart kvittot på att jag hade betalat den. Den här månaden är de ute efter ett annat betydelselöst löneintyg på femti euro som jag inte har att visa upp. Ett papper som, i deras utredning, har absolut noll betydelse). Jag borde antagligen gå dit och hamra på dörren eller bli alkoholiserad, börja med droger och sova i butkan ett par nätter, så hade det liksom lossnat lite pengar (känns det som). Min mors spontana kommentarer om mina klagomål på att vi aldrig får några pengar, går ungefär ut på det där sättet också; "nå inte ska nu ni fullt arbetsföra mänskor heller behöva lyfta någo socialstöd". Att gå till socialen, det gör liksom utslagna och hopplösa mänskor (enligt mamma). Och nä, vi är varken utslagna eller hopplösa. Men när vi nu har rätt till utkomststöd, och när jag hade räknat med det för de här återstående skrivarmånaderna. Det finns tydligen en gräns mellan att ge sken av att klara sig och att sen inte alls klara sig, och vi ger fel sken och hamnar därför varken på den ena sidan eller den andra.
Så att, jo - jag har varit utan pengar sedan mars nu. Okej, inte UTAN, min sambo har ju ett jobb. Men inte är det ju meningen att en mänska ska ligga sysslolös och be sambon om att hämta hem maten liksom (för det enda det handlar om är ju mat, det enda vi liksom har råd med). Nog att det tär på hela ens varande det här att siffrorna på kontot snart handlar om tiotal.
Vill inte låta som att det är synd om mig heller, det är det ju inte. Vill bara lite försynt hötta med näven och säga att ja, om jag visste hur svårt det var att få det där utkomststödet så hade jag aldrig ens brytt mig om att ansöka om det, då hade jag istället sökt jobb och sparat graduskrivandet till nån annan gång när jag har ihopsparade pengar (så som jag alltid gjort innan). Och då kan vi ju lika gärna dra till med att välfärdssamhället är en myt när man inte får vad man har rätt till, och screw you alla fattiga mänskor som försöker hålla upp nån slags mänsklig värdighet; ni är inte tillräckligt slitna och utslagna. Kom tillbaka när ni är i livsfara på riktigt.

Jag + Pasi = sant

Hästabiten är över, och den slog alla andra mina aktiviteter med hästlängder. Jag blev så frälst vid hästarna och ridandet att jag igår kväll satt och googlade vad hästar kostar (både i inköpspris och i drift). Frågan är hur, ja HUR jag nånsin ska kunna tänka på något annat, överhuvudtaget?

INLÄRNINGSPOESI 20.5.2014

DET ÄR PÅ DETT HÄR SÄTTET ATT VI HAR EN FÖRELÄSARE SOM INSPIRERAR TILL ATT SAMMANSTÄLLA SÅDANA HÄR SAKER. DET ÄR LITE SLARVIGT MEN SÅN ÄR HEN OCKSÅ:


intervjuaren
en kald insamlare

förväntas att lära mönster
ordnas hierarkisk
En social variabel
Ett politiskt verktyg
En social konstruktion
såväl som alla andra produkt av mänskligt beteende.

”vi” till skillnad från ”andra”
en upplevelse av skillnader från ”andra”
likhet med andra män och skillnader till kvinnor
som likhet med kvinnor och skillnader från män

till andra aspekt av identiteten
(en medveten politisk position)

•Skillnader kvinnor emellan. Skillnader mellan män.

som integrala växtprocesser i individen.

hur flytande och processartat,

Identitet och identifiering

relationer mellan historiska och socialt spesifika skillnader,

det nomadiska vid vår existens.

Fylla, wicca, sjukhus och hästar, jaja här på bloggen är det koherent som vanligt

På lördag, mitt i allt när jag stod mitt i en skock människor, minns inte sammanhanget, minns inte platsen – så slog det mig att det är jag som har det svårast av alla att "bara vara" fast jag alltid brukar roa mig med att betrakta andra som jag tycker att "har det svårt att vara". Jag kände mig plötsligt som helt full av elektricitet; obekväm, nervös, hetsig till sinnet. Utan en klar orsak ens. Sen föll bara pusselbitarna på plats, en efter en. Varför jag dricker så mycket, till exempel. Det kan börja helt ok, man dricker lite och har det trevligt med trevliga mänskor osv, men sen ju mer klockan går, desto mer börjar jag få för mig att jag ska dricka så mycket som möjligt, hälla i mig allt jag kommer över, till och med stjäla folks drinkar har jag omväxlingsvis börjat göra igen, Gud vet varför. Sen blir jag intensiv och överdriven, börjar dela ut spontana komplimanger åt främmande mänskor, tänker att jag ska vara en sån där glädjespridare som gör att folk går hem glada, och tanken är väl god men det måste ju bara te sig så fucking desperat. Minns att jag en gång helt räkäkännissä sa till vår alkoholiserade granne att han var "hyvännäköinen" även om jag absolut inte tycker det, varpå han sa att nåt sånt har ingen sagt åt honom på över 30 år. Och ja, sen blev han min FB-vän och nu skickar han halvsnuskiga meddelanden åt mig. Så att... kanske inte så jävla smart att hitta på snälla stories i fyllan...
I lördags gav jag "goda råd" åt Li Andersson. Ni förstår.. jag är inte stolt över mig själv.

Kanske värst av allt är känslan av att jag inte ens skulle villa gå nånstans om jag inte fick vara full. Grundtesen är liksom att det är skittråkigt ute på stan, därför måste man vara full för att ens ha nåt nöje. Så fel, så fel. Har tänkt på det mycket på sistone. Vad är poängen med att ens gå nånstans/ens existera, om man inte kan ha det roligt och slappna av utan att vara i fyllan eller drogpåverkad? Har aldrig velat vara speciellt extrem angående livsstilsval och sånt där, men nu ser det fan ut som att jag kommer att förbli nykter också, en lång tid. Jag måste hitta tillbaka (tillbaka?) till nåt slags "ur-sätt" att vara. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag villa sätta mig in i vad wicca går ut på; blev intresserad av den livsstilen, religionen eller vad man nu ska kalla den, under en kurs om nyreligiositet. Är inte direkt intresserad av den religiösa kontexten, utan mer av den där tanken bakom; att man ska leva i harmoni med naturen, respektera den, okej då: rabbla lite formler och kanske göra några ritualer emellanåt, följa årstiderna, måncykeln och fira vår- och höstdagjämning, midsommar och midvintersolstånd. Det är sånt där som jag faktiskt annars också gör utan att ens tänka på det, säger förlåt till trädet om jag råkar bryta av en kvist eller liknande, pratar ursäktande med granen medan jag samlar granskott. Lånade boken A Spiral Dance av Starhawk (ja, naturligtvis har de såndäna töntiga artistnamn de där wiccanerna) och blev än mer intresserad. Om vi bara bortser från alla kitschprylar som gröna och svarta ljus, släta stenar och kristaller, femkantade stjärnor, hippiekjolar och glittriga scarfar, altare och annat fåneri som verkar vela göra alla wiccaner och häxor så jävla likriktade, så hade jag varit en helt utmärkt häxa. Jag hade kanske via några välvalda ramsor och dialoger med Gudinnan fått det att växa lite bättre på kolonilotten om inte annat.

Idag fick jag en sjukhusremiss. Ska operera bort min gallblåsa den sjätte juni, innan dess genomgå ett antal undersökningar som jag är säker på att kommer att avslöja att hela min kropp är invävd i cancer eller what ever. Jag har aldrig känt mig såhär jäkla trött och sårbar. Jag är helt hundra procent säker på att det är mänskor som mig som cancer och liknande sjukdomar hittar till, eftersom de är undernärda, deprimerade, omotiverade och allmänt negativa.

Men ja, så negativ är jag faktiskt inte nu, för veckans mest fantastiska: går på ridkurs hos Turun ratsastajat. Har fått tilldelad en ponny som heter Pasi och är helt fantastisk; nyfiken, snäll och lite spjuveraktig. Att rida, att vara till hälften förskräckt och till hälften stormförtjust vid trav, att sen hitta den där gemensamma rytmen med hästen och plötsligt lite kunna slappna av i sadeln fast det går undan, det är nåt så obeskrivligt fint det där. Och sen att få pyssla om de där stora, lugna och fantastiska djuren, trycka in näsan i deras päls, dofta på dom, bara ana en liten del av det som försiggår i det där enorma hästhuvudet. Hoho. Drömde om hästar hela natten.

Idag bjuder jag på...

...en bild av någons farmor.

H Ä S T A R

Innan jag tar itu med dagens hemtenta & diskursanalys måste jag passionerat dela med mig min glädje i och med beskedet att jag blivit antagen till ÅA:s kurs i ridning! Helt fantastiskt. Jag ska inte bara få röra vid ett sånt ståtligt och respektingivande djur, utan även få sitta på det. Nu kanske det låter som att jag inte har nån erfarenhet av hästar överhuvudtaget, men det har jag faktiskt, om än ganska liten.
Har ända sedan jag rörde vid en häst första gången känt en sån nästan obeskrivlig dragning till hästarna (nu blir det här töntigt och romantiserande, men det handlar om hästar, så nu kör vi bara...). Det är något med deras lojalitet, deras helt oförklarliga samarbetsvilja, deras skönhet (voj hoho) och hur de doftar (nå voj Jesus...).
Jag har alltid älskat hästar, började med en sån där flickig hästkärlek och fallenhet för Ponnyklubbsböckerna, sen en ganska dålig och omotiverande nybörjarkurs i Hopea-stallet i Borgå, men sen har jag hoppat på hästryggar så snart det bara har funnits möjlighet: i Mongoliet, i Danmark, nånstans i Västafrika. Överallt, förutom i det där Hopea-stallet, har det funkat otroligt bra för hästar och mig. Jag antar att det är för att ridskolehästar är aningen trötta och vana med vad som sker och därför inte har hela sin "hästighet" till förfogande, på nåt sätt. Det var hur som helst helt annat att dra iväg på de mongolska hästarna över slätterna; de var otroligt långsamma och tröga när det begav sig bort hemifrån och bokstavligen rusade hem igen. Mot min vilja red jag också på en benig hästkrake i Guatemala, snabb var den också. Hade nog dåligt samvete men tänkte att det jag betalar nu i varje fall förhoppningsvis ger lite mer mat åt hästen (kunde ju nog också bara ha gett pengar och sluppit rida, men ÅH, ens förhandlingsförmåga är inte på topp i utlandet).
Nåja, önskar att jag nån gång i mitt liv typ hade fått bo granne med nån som har hästar, så att man nån gång kunde få sköta dom lite och hjälpa till och, såklart RIDA. För ridning, it is ecstatic, det är skrämmande och roligt och tungt på samma gång, lite som badminton eller tennis fast så mycket, mycket bättre; man får samtidigt vara med ett tänkande djur.

Här är jag och rider med en guatemalansk hästgubbe
som säkert var måttligt imponerad av min knaggliga spanska och
vilja att diskutera Lago de Atitláns framtid.
(Det där inåtvänt upprörda och samtidigt likgiltiga
i blicken på fattiga urinvånare
som tvingas arbeta för rika, västerländska hippie-turister...
I will never forget it.)

Fattig och vegan - går det?

Har länge tänkt och övervägt om man borde ta steget från vegetarian till vegan, eftersom det ju vore det absolut vettigaste med tanke på ALLT (orkar inte specificera, om det är nån som inte fattar, läs t.ex. detta). Det enda som i princip har hållit mig från veganlivet är min kärlek för mjölkchoklad och ost, samt - vad jag har betraktat som en skälig orsak - min ekonomiska situation. Men nu har jag börjat tänka att man nog säkert kan leva någorlunda ekonomiskt som vegan i varje fall. Man behöver ju liksom inte köpa färdiga sojabullar eller frysta falaflar varje dag - och sojaprodukter borde man överlag också undvika, eftersom en massa regnskog lär skövlas för enorma sojaplantager som sen kossorna i sin tur ska äta, etc etc; det finns ju så mycket som det bara är totalt fel att göra/köpa/idka i dagens värld.
Googlade "fattig vegan" och kom in på en ÅA-blogg, som var rätt så hoppingivande (förutom att den nämnde GoGreen-salladsmix, som om det var en vardaglig grej att köpa för en fattig människa, liksom. Såna där färdiga nötpåsar är en lyx jag unnar mig en gång i halvåret, bara som exempel.)
Hittade en annan veganblogg som verkar vettig och full med idéer. Även denna verkar nyttig, gillar konkreta förslag.
Tror attan jag ska slänga mig vegan i juni eventuellt. En månad är en bra testperiod.

Undanflykter och självbestraffning

Har på sistone blivit så invävd i mina dåliga rutiner att jag inte ens orkat skriva nåt här. Vem blir inte trött på upprepning, liksom? Och när upprepningen dessutom enbart ska handla om dåliga saker? Ja, jag blir i alla fall trött på sån slags upprepning.
Efter det där överdrivet idylliska vessö-arbetslägret då jag svor att jag bland annat ska börja lägga mig tidigare och alltid ha nåt skönlitterärt nära till hands, så...
hittade jag spelet Words of Wonder.
Det är...
ett jävligt bra spel,
så bra att man måste spela ända tills ögonen går i kors och man bara fortsätter kombinera bokstäver till ord när man sluter ögonen och försöker sova bortåt halvtretiden...

Jag har insett att jag fan är sjuk i huvudet. Jag börjar redan skruva upp mig vid tietiden, blir irriterad och lättretad, vet att J så småningom går och sova och att det då är min tid att spaca ut på internätet, låta en själv rinna ut som en pöl på golvet, tappa uppfattning om tid och framtid, plikter och måsten. Det är som att sitta i ett vakuum i vilket inget känns som någonting, inget händer och inget därmed varken är störande eller överdrivet komplicerat. Det är inte som att det ens är speciellt roligt att spela, det handlar mer om att göra sig upptagen, skapa en form av falsk sysselsättning åt sig själv. När det exploderar på skärmen och man sen når nåt slags high score och får tre stjärnor, då känns det som att man har åstadkommit något (vilket man ju aldrig gör i sitt "vakna liv").
Jag har ett rätt så allvarligt spel- och internetberoende, men ingenting är så allvarligt att man inte kan råda bot på det själv, tror jag. Så nu har jag bestämt mig för att det får vara NOG. Jag kan inte hålla på med denna form av självtortyr nåt mer. Jag är en mänska som är värd att ha ett värdigt liv, för bövelen, det är inte lönt att slänga bort sin hälsa och sitt humör på nån ANNANS jävla verk, dvs spel. För gudarna ska veta, att en delorsak till att jag är så passionerad över de där löjliga små Facebook-spelen att jag själv gärna skulle jobba med dom; sitta och göra grafik eller tokig spelmusik, eller hitta på nån löjlig story om nån uggla som ska ta sig över en livsfarlig mosse (och för att ta sig igenom måste man kombinera pärlor av samma färg i sjutton olika banor, that makes perfect sense) - DET DÄR ÄR BARA SÅ JAG. Så en delorsak till att jag slänger bort så oändligt mycket tid och passion på spel är uppgivenheten och den uppenbara känslan av misslyckande för att jag inte själv har nåt jobb inom den branschen. Jag vill på ett sätt straffa mig själv genom att riktigt trycka ner den där spelvärlden i halsen på mig, visa åt mig själv att där är det, så nära men du är bara en löjlig konsument, you don't deserve to do what you would love to do, liksom. Sen vaknar man nästa morgon i spelkrapulan; utmattad, hålögd och oändligt irritabel. Det är helt samma grundprinciper som i bulimi; eftersom man inte förmår äta normala portioner straffar man och förnedrar sig själv genom att fullkomligt proppa sig full med det man älskar (mat), och till sist sätter man kronan på verket; man spyr.
Mänskan är faktiskt inte mer komplicerad än såhär; det mesta går ut på undanflykter och självbestraffning (när man har nån form av fel i huvudet, då, eventuellt).
I kväll ska jag stänga av datorn och ta fram en bok eller ett tomt papper.

Genom Muscadoren och andra fånbilder

Ny hobby: PUSSLANDE! Mycket beroendeframkallande syssla.

Mili (till vänster) och dess look-alike vän Rölli

Vappen och jag försöker njuta i solfrysen vid åstranden

Muscadoren och hundhuvudet

Muscadoren och J

Genom Muscadoren

Allt blir lite 70-tal genom Muscadoren

Muscador sees Joakim

Joakim sees nothing

Andra sidan ån genom Muscadoren

Ån flyter ihop med Muscadoren

Dagen efter i ån

Musikanterna höll gott humör trots vädret

En lång parentes om att jaga sig själv

Just var det påsk och så blev det Vappen. Jag har ingen koll på dagar, helger eller veckoslut längre. Allt ter sig som ett slags korvband med korvar på rad bara. Har haft en lite småjobbig upplevelse med lånehund och lånematte som har bott i rummet bredvid. Hunden är väl helt okej men beter sig som en rebellisk tonåring så fort ägaren är i närheten. Och ägaren förstår sig inte på sin hund. Trevliga grejer när man får mer koll på nån annans hund på några dagar än de själva har fått på sex år. Nåja. Men nu är det lugnt och skönt igen, för ett par dagar. Blev frisk också. Känner mig lat, trött och rätt flitig på samma gång.

Är det något jag har oerhört svårt med, så är det att göra saker jag inte har lust med. Jag tycker alltid att alla andra så osjälviskt och tappert tar itu med "allt sånt där som man måst" emedan jag sätter mig på tvären, surar som ett litet barn, genomgår våndor, livskriser och pärser för att till sist röra vid det där olustiga med samma entusiasm som man rör vid en använd snusprilla. Jag fixar inte att göra vad jag inte har lust med att göra! Är det inte tokigt? Och varför har det blivit så för just mig, att jag är en sån expert på att sparka bakut när det kommer lite motgångar?

Sen är jag också bra på att få det att verka som att det är bråttom med något, fast det egentligen inte är det. Som det här med gradun till exempel. Egentligen har jag all tid i världen. Ser man på det stora hela så är jag snabbare än alla på min institution. Alla. Det finns säkert ingen på flera år som har studerat i den takt jag har gjort. Jag har gjort magisterstudierna inklusive gradun på ett år, fast den beräknade tiden är två. Ändå beter jag mig som om jag vore den lataste jäkeln nån beskådat, nånsin. I hemlighet tävlar jag med J, som också i tiderna lade undan studieveckor i helt orealistisk takt, med toppbetyg dessutom. Och snabbare än jag. Men man ska inte tävla med J, det är nånting jag har lärt mig. Man ska egentligen inte tävla alls, men det går ju inte. Jag är ju en sån sabla tävlingsmänska också. En sån där typ av mänska som jag själv avskyr, som sprider nervös energi i ett rum för att det är uppenbart att bara bäst duger. Jag luktar till mig den där vinnarlusten hos mänskor som andra luktar sig till pizza. Jag HATAR när det kommer nån som också tävlar, för då betyder det att man antingen måste jobba ännu hårdare för att vinna eller kasta sig slapp och inte satsa, nöja sig med andra eller tredje plats och låtsas vara zen och cool och som att man är en sån där som inte bryr sig om resultat.
Jag skäms för att jag inte jobbar mer, skäms för varje ledig stund jag inte sätter på akademiskt arbete, skäms, skäms, skäms. Egentligen går större delen av min lediga tid åt till att ha dåligt samvete över att jag inte är effektivare, eller över att jag till exempel inte gör något mer kreativt av min vardag. Herregud, hur skulle jag orka med nåt kreativt när jag fan har hållit på med akademiska studier heltid i fyra år? Det finns liksom logiska svar på varför jag beter mig som jag gör till nästan alla frågor jag ställer. Varför jagar jag mig själv hela tiden? Varje gång jag har satt upp en orealistisk deadline åt mig själv (dom är jag också expert på att uppfinna) och hamnar maila professorn att "förlåt, jag hinner inte" så känns det som ett stort misslyckande, så ser jag framför mig hur han sitter och suckar i sin stol över hur ineffektiv jag är.
Är det nånting jag vill sluta med, så är det detta med att hålla på och jaga mig själv. Om jag hade utnyttjat min lediga tid till att verkligen känna att jag förtjänar den också, så hade jag dessutom varit effektivare sen när det väl arbetas litet. Det är inte som att jag är nån jäkla ineffektiv typ ändå, liksom. Jag måste tillåta mig själv att slappna av, annars kommer jag att dö upp i varv, dö stressad.

Detta var en lång insikt som måste skrivas ner, kanske nån känner igen sig.