Gullig som ett djur

Idag höll jag på att skriva åt min kompis att hennes barn är så gulligt att det nästan är så gulligt som ett djur! Då ville jag alltså betona att hennes barn verkligen är gulligt. Sen kom jag på att jag skulle ha varit tvungen att förklara att jag tycker att djur per default alltid är sötare än små barn, vilket kanske är en självklarhet. Men det skulle ändå ha blivit så konstigt.

Dilemman och dalahäst

Idag löper allt smidigt; har bara ett problem. Ska jag skicka in halvfärdig och dåligt skriven analys för kommentarer eller fila lite till och skicka något bättre först nästa vecka? Även om jag har lovat att skicka in analys senast idag? Dilemma, dilemma. Äh, vem orkar bry sig om sånt – tar det enväldiga beslutet att skriva lite mer och skicka först nästa vecka. Suck, livet utan konkreta deadlines...

Istället för dessa hårklyverier: en bild av en heimlaga dalahäst som jag hittade igår när jag googlade nåt oväsentligt. Det är någonting så bedårande med den här hästen, kan inte riktigt sätta ord på det. Men jag blir glad när jag ser den här hästen. Speciellt om jag föreställer mig att den är gjord av någon darrhänt pensionär på en arbiskurs.

Lingon

Jag vill visa vad jag gjorde i förrgår, nämligen ett litet lingonris. Det där nedanför är mitt, det där ovanför är det ja ritade av. Proportionerna är ju oppåt röven märker jag nu, men jag hade trott att det var lite snyggt. Lite malätet kanske, man hade väl kunnat klämma in lite fler lingon där i övre delen, men alltså. Nu ska jag skryta lite. 20 minuter tog det. Tjugo. Har alltid varit en snabb kopieringsmaskin (med varierande resultat, men snabb är den).

Jag söker jobb med bland annat den här lingonbilden och sen lite andra fågelteckningar. Det handlar om att illustrera en sån där naturstig nånstans i Sotkamo? Inte kommer jag ju knappast att få jobbet, men man måst ju testa. Får jag det så kommer jag att slå knut på mig själv av förtjusning. Sen kommer jag så klart att underprestera och lata mig och resultatet kommer att bli erbarmligt, men sånt är det.

Rulla, rulla, rulla, fånspel

Idag har allt kännts så sunkigt att den här dagen nog kommer att gå till historien som den tråkigaste dagen i mitt liv, eventuellt. Kom igen, jag åt en färdig laxpizza. LAXPIZZA, sån där som kommer i plast från fiskdisken. Kalavalmis eller vad den nu heter. Fiskfärdig. Den smakade så illa att jag hamnade skölja ner de sista bitarna. Efter att jag hade ätit den for all energi ur mig och jag sa att jag fan ger upp, ute var det mörkt, jag hade skrivit kanske sju rader igen, utan rim, reson eller hållbar teori. Så jo, jag har definitivt kommit till "vafan är det jag håller på med"-skedet i mitt eländiga, ELÄNDIGA graduskrivande. Som inte blir till någonting. Vars mål jag inte har uppnått. Hade tänkt skicka ett något så när klart analyskapitel till professorn i morgon men det blir inte av. Varför? Jo, för att jag har suttit och tryckt på en rulla-knapp istället. Rulla, virtuella pengaspel, rulla. I 3,5 timmar i går natt. Rulla, rulla, rulla, rulla, 174 000, 163 444, 46 385, 27 800. Slängde ett hopplöst dåligt browserspel i roskisen, Arcane Legends hette det och det har jag nog gladeligen satt över 12 timmar på också, fastän det varken var speciellt givande eller roligt. JAG VET INTE VAD DET ÄR MED MIG OCH SPEL. Dom fångar mig, dom för mig bort från det jag borde tänka på, dom sätter mig i ett tidlöst tillstånd där inga sorger existerar. Men den tillfälliga sorglösheten är ju en LÖGN! När man ser upp ett ögonblick är allting PISS. Så jag gick i säng igen. Har blivit litet av en rutin här på sistone. Kasta glasögonen, strumporna och bara krypa in under täcket vid sextiden, stanna där en stund, tänka "allt är så jävla skit" innan man somnar, ibland några minuter, ibland i tre timmar. Igår önskade jag att jag inte hade vaknat alls men visst attan hamnade jag vakna.
Det här är jätteinspirerande och positiv text eller hur? Vet inte vad annars jag ska säga. Det är nog mest PMS:en som pratar just nu, om jag ska vara ärlig. Tog just upp dragspelet och spelade en liten trudelutt som det är meningen att jag snart ska spela på ett par vänners galleriöppning. Vi får nu se hur det blir. Provade sjunga lite också men rösten har gått i ide, existerar nånstans djupt ner i mellangärdet och kommer inte upp vid behov, är undertryckt som en muslimsk kvinna, hahahaha not funny. But it's fucking winter. Nothing is funny.

Graduttaa

Idag, bara detta: Bara detta.

Utan regissör och marknadsförare

Nää. Det är bara så att jag vill välta ur mig kacka i ordform, om det så ska bli det sista jag gör. Har tänkt på det ibland, att hur omotiverad och trög jag än kan vara, hur totalt självförnekande och inpyrt lat jag kan bli, brysk och negativ i mitt soffhörn, hur illaluktande jag än kan låta mig vara utan att jag blir jagad ut ur mitt hem – så tröttnar jag aldrig på att skriva. Fan, vad skönt det känns. Det känns som ett kontrakt på att all inspiration ändå inte är ute ur en. Det finns alltså ett uns av energi, en vilja att brinna som ett romerskt ljus nånstans i en, trots stilleståndet, trots att man förbannar sig själv varje gång man kör igång ett Bingo Blitz-spel istället för att måla en tavla, varje gång man ser på nät-teve istället för att läsa om islam, varje gång man pruttar istället för att gymnastisera. Ingen kan nånsin tvinga mig att skriva, för det kommer jag alltid att göra alldeles självmant. Vilken underbar insikt.
Och kom inte och säg att jag borde bli journalist nu, för att använda skrivandet på det sättet är som att pissa på ett vackert sandslott, som att säga att "borde du inte bli hora" till nån som älskar sex, som att be en konstnär göra en kampanj för Coca Cola eftersom hon är så duktig och borde synas mer. Okej, inte riktigt fullt så illa, inte alls egentligen. Jag vet att vissa kan ha journalistyrket som ett slags kall, och det tycker jag att är fantastiskt, jag önskar fallet hade varit så med mig också. Men nej, tyvärr, jag vill skiva bara precis den rappakalja som faller mig in och utan regissör och marknadsförare.
Kan jag låta mig tämjas? Eventuellt.

Könstänk

ÄNNU ett inlägg innan jag (lovar) börjar (slutar) med gradun.

En tanke som Nina Björk satte i mitt huvud när jag såg henne tala i Svt: det här om att det maskulina inte prompt behöver ses som det som kvinnor behöver sträva efter.
Feminister hörs ofta prata om att kvinnor måste "våga ta för sig", ska "våga göra killiga saker" och så, en liten tjej som springer omkring, är högljudd och atletisk ses som det perfekta exemplaret av tjej om man tänker ur jämlikhets-eftersträvandes-synpunkten (åh, formuleringen. Fuck it.).
Men så behöver det ju absolut inte vara. Vem är det som har bestämt att det är maskulina ideal som ska råda? Varför ska man behöva "bli som män"? Det är ju hur tokigt som helst egentligen. Bara för att kvinnor på många sätt är undertryckta i samhället, betyder det ju inte att vi behöver sträva efter att "bli som" de som har makten, så att säga. Och varför ens ta efter ett dåligt exempel?
Nä, jag tycker "kvinnliga värden" bör förespråkas, och nu skrockar jag gott åt mig själv som säger nåt så könsstereotypt. Så kan man ju heller inte säga; att det skulle finnas något sånt som kvinnliga värden, men alltså. Om vi nu tänker på det som traditionellt har fått ses som typiskt kvinnliga egenskaper så hade det väl fått bli empati, samarbetsförmåga, blyghet, känslighet, lyhördhet, nåt sånt. Dessa är ju alla fantastiskt bra egenskaper. Tryck inte undan dessa! Låt små tjejer få vara tjejer om det är det som de vill vara.

Och låt små killar också vara killar eller
tjejer eller
låt barnen vara barn.
Ich bin Jesus.

Boktunga kassar, ny vecka och frunch

Ny vecka, nya möjligheter. Denna vecka dessutom en vecka då jag har bestämt att det ska göras slag i saker, mycket ska hända, analyskapitlet SKA bli klart den här veckan, till exempel. Det är ju så tokigt, har inte ens speciellt mycket kvar, men ändå är det som om de där sista delarna är de absolut svåraste att ta itu med. Att producera de där sista meningarna sen nån gång måste ju kännas som att vada igenom trögflytande olja.

Packade två tunga väskor med böcker och drog iväg mot skolhuset, tror ju nämligen på det där att man arbetar bättre nån annanstans än hemma (och se nu så bra det går!) och man känner sig alltid litet hög-status när man travar omkring med BOKTUNGA kassar. Böcker är ju verkligen tunga, det märker man alltid när man ska släpa omkring dom – text VÄGER, nåja eller PAPPER gör det, om vi nu ska vara sanningsenliga här. Funderade på det, att har nån nånsin mätt det den har läst i kilogram, i stil med idag har jag läst fem kilo böcker?

Hade också en masterplan som gick ut på att äta frunch i Arken så att man skulle få en bra start på dagen med vettig mat i magen. Just det: frunch sa jag. Svenskt fult modeord, betyder brunsch – ett ord som jag annars avskyr och förknippar med karriärtrånande, kokaindragande och finlandssvenskt modemedvetna hesamänskor. Nåja, i Arken ringlade sig kön ut genom dörren, vafan klockan elva? Vad ska folk äta klockan elva för? Okej, jag förstår att man vill äta, om man inte har ätit nån frukost så som jag. Kanske det är alla de där som "inte kan äta nånting på morgonen" som står där och köar elvatiden? Ändå tycker jag det är nånting vrickat i att faktiskt äta lunch den tiden, eftersom vi nu har ett morgonmål i det här landet och kutymen inte är den att man äter "mat till morgonmål", så som man t.ex. gör i Kina.
Sådär, nu har jag dissat en hel hög med mänskor som hade helt samma avsikt som jag, dvs att äta lunch kl. 11, så var det gjort.

Fick lunch i Fänriken i stället. Gillar fänriken, alltid vettiga vegealternativ som faktiskt smakar nånting. Läste Janne Strangs ledare om marijuana i HBL och kan för en gångs skull hålla med honom. Nog är det tokigt när man kan ragla hem i fyllan tretiden, till och med rulla hem i fyllan skulle man kunna, utan att behöva vara det minsta orolig eller anse att det är något fel på en. Men om man tar en eftermiddagspromenad med en liten spliff i kvällssolen så måste man ständigt se sig över axeln, vara orolig.
Sådär, det var det första drogsnacket jag nånsin skrivit här, tror jag. Det blir nog säkert också det sista.

Nässlorna är väl tamejtusan grönare på ANDRA sidan som det heter, då

Sen jag slutade på mitt heltidsjobb för nu snart fyra år sedan har jag mer eller mindre gått omkring och njutit av studietillvaron och tyckt lite synd om alla andra som "måste jobba" (inom citationstecken, för man MÅSTE ju verkligen inte jobba, de flesta bara tror att det är så det ska vara). Jag har köpt mina kålhuvuden och bruna bananer och sällan saknat något mer, inte rest nånstans, inte gått till frissan, levt på mina besparingar och suttit i en museikassa då och då. Överlag har jag trivts.

För första gången på fyra år såg jag idag mig själv i ett annat ljus. Jag gick förbi Kilroy på Eriksgatan och såg dem sitta inne på möte där, en stor skärm med "Customer feedback" lyste mot ena väggen. En var höggravid, en karl satt i rutig, skrynklig kragskjorta och såg lite moloken och hängig ut, tänkte genast att han säkert är den där nyaste anställningen som det inte går så jäkla bra för. En driftig kvinna höll monolog. Det såg så enkelt och självklart ut. Där sitter de och tjänar pengar, tänkte jag. Tyckte plötsligt synd om mig själv som gick där arbetslös med hunden och frös. Så har jag aldrig känt förut, det är ju tvärtom det ska vara!
Nåja, nässlorna är väl precis som det heter grönare på ANDRA sidan dåh, får jag väl säga idag, tamejfan.

Överlag så kan jag inte säga att jag trivs sådär väldigt bra med tillvaron just nu. Jag är fortfarande flunssig, den kom tillbaka - nu har jag varit från och till flunssig sen julen. SEN JULEN! Känner mig som en sån svag infektionshärd. Gradun är ett rent piss, professorn svarar inte på mail, jag får inga bra formuleringar ur mig, jag sitter dagarna i ända och filar på sju meningar som säger samma saker, opp o ner. Kvinnor är si, män är så, men så är det ju inte egentligen, för allt vi har lärt oss är lögn. Jag är helt nöjd med ett medelmåttigt vitsord som det ser ut nu. Idag kom ett irriterande mail från studierådgivaren: DU SKA SATAN VETA NÄR DU SKA TA UT DIN EXAMEN stod det, i andra ordalag. Hela tiden motar dom en med kvast framåt. Du ska veta, du ska veta, du ska bli klar, du ska bli klar, när ska du bli klar? Jaha, om du planerar bli klar ska du hålla dessa VIKTIGA DATUM in mind.
Jag vill bara
bli
klar.
Så att jag kan bli arbetslös.
Så att jag kan.... fundera på annat, menar jag.

PJ Harveys recension utbytt till Leonard Cohen och vice versa

Ja, här roar man sig med gradun, rent bokstavligt faktiskt. Har kastat om namnen i recensionerna av Leonard Cohen och PJ Harvey bara för att få svart på vitt om hur olika man skriver om kvinnor och män, och resultatet blev inte så lite komiskt faktiskt. Läs och lär:

PJ Harveys recension med namnet utbytt till Leonard Cohen: 

Som den goda fén ur en förtrollad värld värmde Leonard Cohen ett kylslaget Roskilde med sin minimalistiska men samtidigt kontrastfyllda rock. Likt en försynt älva seglar Cohen in på scen och trollbinder den frusna Roskildepubliken direkt. Cohens utstyrsel är en vit helklänning och något slags huvudbonad som ser ut som en luciakrona utan brinnande ljus. Det regniga och gråa Roskilde hade fått sin ljusgud i rätt ögonblick. 

I sin famn bär han, likt en nyfödd baby, den autoharp som han använde för att komponera låtar till senaste albumet Let England Shake. I fokus är givetvis Cohens sagolikt eteriska, svävande röst som ibland viskar och ibland skriker fram budskapet om olycklig kärlek och ensamhet.

Originalrecensionen av PJ Harvey i sin helhet här. 

Leonard Cohens recension med namnet utbytt till PJ Harvey: 

PJ Harvey har fortfarande den där rösten som alla kvinnor älskar att höra, och alla män drömmer om att äga. Och den blir bara djupare och mer karismatisk med åren, hennes raspiga baryton värmer upp både parkett och läktare. Det blir början på en tre timmar och fyrtiofem minuter lång resa genom Harveys outsinliga katalog av älskade - för att inte säga dyrkade - klassiker. Man väntar på att själva marken ska öppna sig av basvibrationerna, men hur lågt hon än går i registret rullar det på oansträngt och naturligt, med perfekt tonträff och accentuering. Ljudåtergivningen är i det närmaste perfekt, alla nyanser når obrutna ända till läktarna hundra meter bort och en bit utanför stadion, där folk också samlats i massor. Harvey minns med god anledning också att tacka sina ljudtekniker, då hon presenterar kvällens uppställning av musiker. Sångtexterna hörs genomgående tydligt, och man blir i varje låt påmind om hur stor poesi som ligger till grund här, hur geniala ordsvängningar och fraser hon levererar, och hur ett slags nihilistisk frihet från rädslor och livets petitesser, som säkert kommer med åldern, ger lyriken ytterligare tyngd och ny mening. 

PJ Harvey är ett fullständigt exceptionellt människoexemplar som med eftertänksamt lugna rörelser och ödmjukhet dompterar sin församling i vad som lätt kunde kallas en helig mässa i The Church of Harvey. Lika fascinerande är hennes fysiska habitus. Att åldras med stil är inte lätt, men Harvey är ett kvalitetsvin i grå kostym och hatt, och ansiktets kännspaka fåror som blir mer och mer karikatyrliknande för varje år.

Originalrecensionen av L. Cohen här. 

"Dompterar sin församling", hihihih hahaha, jag dör. 

icke-kameran

Min kamera har legat batterilös och död nu i säkert flera månader, men gudarna ska veta att jag varje morgon har tänkt på allt fint jag hade kunnat fotografera om jag bara hade haft förevigandets maskin med mig. Och medan jag går omkring på snöbeklädda kullar och frostiga fält, så har jag med jämna rum sett andra kameramuppar smyga omkring med sina Nikon-väskor, det är ju inte som att det är enbart jag som har ett öga för naturens skönhet just nu. Då tänker jag alltid på vad allt de fotograferar, vad de kan tänkas komma hem med för digitala spöken.

P.S. Hade jag haft med mig kameran, så hade det ändå blivit bara bilder i stil med Hund på snöig åker, Glad Hund i frostiga grästuvor, Suddig Hund bakom skarpa kvistar och Hoppande Hund i motljus.
Så det är kanske lika bra att det inte har blivit några bilder hittills.

Två filmtips

Igår såg jag på en riktigt bra film, Blue is the warmest colour. Den handlar om kärlek, kan vi säga, och konst. Och är bra gjord på många sätt, bland annat för att det känns som att man nästan ÄR huvudpersonen, man går dit hon går, kameran följer henne opretentiöst och kärleken, den är alldeles överrumplande. Man känner med personerna, man hulkar av gråt emellanåt (om man tillåter sig, hehe). Och så är där en jäkla massa sex. Lite för mycket sex, om man frågar mig, fick ju nästan lust att spola lite framåt. Förstår egentligen inte idén med långa, utdragna sexscener, ska man liksom leva sig in i dom då? När dom håller på i flera minuter? EN sån sexscen hade jag till och med kunnat leva med och förstått, men när där fanns flera och alla lika långa. Jag tycker att man förstår vad som händer redan efter att man ser lite naken hud och sen kunde man bra gå till nästa scen. Nåjo, det fanns långa scener om konstdiskussioner och sånt också. Kanske tyckte jag mest om det att det inte kändes som att det fanns nån direkt "drive" eller struktur i filmen, det kändes bara som att man var på besök i någons liv under en tidsperiod. Och det var skönt att kura ihop sig i soffan och bara se på filmsekvenser som inte hade nån brådska. [Den här filmen får också + i Bechdel-testet, kan man tänka sig].

Jag känner på mig att det kommer en filmperiod nu i mitt liv, är sådär öppen för film just nu och det är roligt. Det har funnits perioder då jag slitit mig i håret när nån har satt på en film, bara kort konstaterat att nä, mitt huvud håller nu inte för sån form av koncentration. Nu gör det det. Läsa kan jag också. Visst är jag duktig?

En annan film jag vill passa på att rekommendera när jag nu är i farten här, är Her, en film som också hade förmågan att få mig att bli sittande. Regissören är Spike Jonze, som ju vad jag har förstått, är mer eller mindre känd för att skapa intressanta visuella omgivningar, så också i den här filmen. Allt utspelar sig i en (rätt så trovärdig) framtid i vilken alla går med byxor uppdragna till naveln och har ett konstgjort, avskärmat förhållande till andra "riktiga" mänskor eftersom teknologin har blivit så levande. Och för en datanörd är det här riktigt roligt, det handlar om att bli förälskad i ett fiktivt dataprogram. Det är lite scifi jo, men just på en sån nivå att en dramaqueen som jag också kan uppskatta det.
[den här filmen klarar sig dessvärre inte i Bechel-testet, så var det sagt.]

Grym österbottningslista

Antingen är det jag som blir mer av av en bitter käring eller så är det nåt riktigt ruttet med svenskfinland som börjar bli allt mer uppenbart, jag vet inte - tycker inte att jag kan ta till mig något av det som sker just nu, ingenting! Det är insändare och det är sura gubbar i tidningar, det är akademiskt språk här och nån helt vrickat barnslig kolumn där, det är nån debatt i vilka alla talar i kors om ämnen som ingen riktigt vet nånting om, det är serier, det är böcker, det må vara vad det är. Jag känner mig allt mer finsk, och det spelar inte nån roll ens längre att jag fortfarande inte kan formulera mig klart eller ens förstå vad alla samtal handlar om - det är bara så skönt att vara med finnar, de har lite perspektiv och lite personlighet och de ger fullständigt fan i att du är finlandssvensk, what ever that is anyway.

Under mitt morgonslösurfande kom jag över den här bloggposten, "Grymma Österbottningar", en lista på österbottingar som på något sätt gjort sitt namn värt att nämnas på en lista eftersom de har ett spännande jobb eller för att de gjort sig kända på nåt annat sätt. Jag kan inte låta bli att peta fram några få ugglor från mossen. Jag fattar att det här är en harmlös, rolig grej som ska uppfattas som en slags spontan hyllning till de som har gjort sig synliga och gjort något gott för nån kanske till och med. Men men.. Kan inte låta bli att skänka en tanke åt dom som inte står på listan. Dom som kanske målar fantastiska tavlor hemma utan att nån nånsin sett dom. De som kanske ger av sin egen tid för att hjälpa grannar eller invandrare utan att nånsin förvänta sig ett tack för det, de som sällan går på besök eller tar emot besök utan istället spenderar tiden genom att gräva sitt eget grönsaksland, vad vet jag, det spelar ingen roll. Spontant hittar jag sen också många mänskor som jag hade velat ha på MIN lista (hallå var är Heidi, Henni, Inkeri, Jim och Janikorna?!), vissa hade jag strukit totalt och när jag tänkt de tankarna förstår jag plötsligt hur totalt idiotiskt det är att överhuvudtaget göra en sån här lista eftersom alla har en personlig, än mer att börja fundera desto mer på den och börja ha invändningar emot den. Haha!
Det enda jag vill säga är att det är så tröttsamt med det här prestationssamhället och när ens person börjar höra samman med ens namn som om man själv vore en firma som producerar säljbara, roliga, konkreta eller icke-handgripliga prylar. Vad spelar det för roll om man har gjort något eller inte, egentligen? Säg mig, hur på sätt är Tomas Håkansson, musiker och producent grymmare än Håkan Tomasson, rörmokare? Ska Sibbo, Borgå, Egentliga Finland, Lappland och Östra Finland nu också komma med sina egna listor på duktiga finlandssvenskar så kan vi alla jämföra och dunka varandra i ryggarna?
En sån här lista uppmanar inte till mycket annat än 1. inbördes beundran mellan de som kommit med på listan och 2. ledsenhet, uppgivenhet, avund, ilska för dom som inte ser sina namn på listan men som kanske gärna hade gjort det och 3. krig mellan punkarna och kultureliten eftersom listan enbart tycks handla om de som på något sätt presterat något kulturellt brukbart i Svenskfinland.

Nämen snälla nån,

JAG BARA LATAR MIG. Usch, jag är både äcklad av och förtjust i den här situationen, det är meningen att jag ska läsa om islam och studera. Eller vafan det nu egentligen är meningen att jag ska göra. Jag skulle villa göra någon form av modereportage eller nån "spara pengar"-bilaga, jag har rätt många exempel på saker man kan göra själv eller hur man sparar på sina tillgångar så jag nästan tror att det skulle bli helt bra. TILL EXEMPEL KAN MAN

1. koka sitt kaffe så som pannkaffe i kastrull och hälla det genom en sil, så behöver man inte köpa melittapåsar (om man inte är en sån modern mupp att man kokar kaffe i nån fancy maskin så klart, vad vet jag hur folk lever).

2. när ett värmeljus brunnit slut, trycka ihop dem och hälla de små stearinresterna i ett annat ljus som sen i sin tur brinner längre (vad man nu sen ska med ljus till, det är en annan fråga).

3. plocka på sig alla pantburkar man ser. Det blir rätt mycket i längden.

4. roskisdyka

5. brödköa

och sen är det bara att laga chokokex på smör, socker, kakaopulver och mjöl när sötsakssuget faller in (för det gör det), undvika alla köpekakor, godis och importerade grönsaker, inte köpa nya kläder eller för all del, några krämer eller smink-attiraljer, stanna hemma och spela dataspel och måla kopior av Munch när alla andra går ut på krogen och så mitt i allt har man ekonomin i skick. Tadaa! Så lätt det var.
Nä ok, jag behöver sova. Förlåt gud och alla andra som straffar oss ibland, jag behöver sova, nu mitt på dan.

Fröken Frimans krig

Sevärt just nu: Fröken Frimans krig, en svensk dramaserie grundad på en sann historia om klass- och kvinnokamp under tidigt 1900-tal. Finns på Arenan ännu nån vecka. Skulle se ett avsnitt idag och det slutade naturligtvis med att jag såg hela serien, iofs bara tre delar så det gick ju rätt snabbt.

Jag gillade serien, men gillade den kanske inte riktigt så mycket som jag eventuellt skulle ha kunnat (eller som jag känner mig borda?) – bland annat för att fattigdomen skildras så klichémässigt och ytligt och för att vissa enligt mig helt onödiga kärlekshistorier prompt skulle vävas in parallellt med den intressanta historiska skildringen. Hade gärna sett fler och lite mer djupgående scener mellan till exempel den fattige pojkens far och fröken Friman.

Det är kanske det, att mycket känns som ytskrap bara. Men historien är viktig och kanske än viktigare och roligare är det faktum att serien har väckt ett intresse för boken som serien grundar sig på, Svenska Hem; den sanna historien om fröken Frimans krig. Och om man lyckas se förbi klichéerna, kärlekstramset och nåt som eventuellt ska föreställa en riktigt enormt krystad gayscen till och med, så är den här serien riktigt bra och rolig också emellanåt, så jag fnissade högt ett par gånger. Och den får ju definitivt grönt ljus i bechdel-testet, även om man tidvis får en gnagande känsla av att nån vill truga heteronormativa moralkakor åt en också i en serie som handlar om jämlikhet och kvinnors frigörelse. Men det är skojigt att knyta näven och tyst viska "yes" när nån kvinnosaksklyscha sägs för första gången i sitt rätta sammanhang. Och som brukligt är när det gäller svenska serier, så är vissa skådespelartyper helt fantastiska (som arbetardamen i köket eller de två butiksägarna på andra sidan gatan) medan det nog finns de också som är riktigt dåliga faktiskt, hoho (trumpetarpojken, öh?).

Slutligen vill jag tacka den som tipsade mig om den här serien! Försökte förgäves leta i alla forum och trådar efter vem det var men nu hittar jag det inte.

En pruttig känsla av frihet

Här sitter jag och skriver gradu (det går ganska bra) och kan av nån anledning inte undgå att tänka på pängar. Det är inget nytt, det är bara den där klichén i att den där pruttiga känslan av frihet växer i och med att siffrorna på kontot blir bara mindre och mindre.
Tänkte på det här: tidigare då jag, lik den snåljåp jag är, hade samlat på mig en ansenlig summa pengar på mitt konto efter två års heltidsjobb (det var över tietusen, tänk, nu kan jag skriva det – jag hade över tietusen) så hade det känts som en fruktansvärd förlust att bli av med alla dessa pängar – jag tänker på ett rån eller ett läckage eller nåt sånt där som hade tagit alla ens besparingar. Nu då man inte har så mycket pängar kvar, så gör det liksom inte så mycket om nån Krösus skulle få för sig att ta allt man äger. Det är ju inget nytt med det, som sagt – har bara inte konkret känt av det där förut – det där med att man inte har nånting att förlora. Plötsligt begriper jag det där absolut uppsluppna i hemlösas storleende när de dansar till proggmusik på nåt evenemang på stan eller vad det nu kan vara. Jag har aldrig förut förstått vad det kunde vara som är sådär jäkla roligt, på något sätt. Det är så klart glädjen i att finnas till och att inte ha nånting att förlora.
Nå, med den insikten ska jag utav ren uppfinningsglädje skriva ner några fåniga metaforer för hur kontot krymper:

- Pengarna sinar likt en utspilld cokis i Sahara.

- Kontot krymper likt brevutdelningens utveckling sedan 1992.

- Kontot sinar likt fettet som sugs upp i slangarna från fettsugningscentralerna i Amerikatt

- Nu är det inte mycket kvar av någo, sa käringen som sydde ett tält av sin stopparock

- He int mychi, men he koncentreerat, sa den som glömd kafipannon på över helgen.

Vill nån betala mig för att skriva och rita om pängalöshetens pängafunderingar? Jag skriver för betald hyra och en smörgås per dag.

Gråa guatemalanska plomber

Älskade måndag! Ibland gör jag bort mig så till den grad att det är riktigt tungt att tänka på det efteråt. Nu i helgen; en cool, söt fd Åbo-brud som är litet av en halvbekant kom fram och hälsade i Kuka, började utan vidare berätta om sin misslyckade frisyr som hon hade fått tillklippt åt sig i Marocko, hur brutalt misslyckad den var, hur hon nu konstant blir misstagen som en butchflata fast hon inte alls är det, hur kaverin hade försökt snygga till spektaklet efteråt - och allt jag ser är bara En Snygg Tjej. Varpå jag ville lindra hennes lidande och gapade stort med huvudet fällt bakåt och demonstrerade mina fula, gråa, guatemalanska antika metallplomber som en tandläkare en gång till överpris har tråttat hela min övre tandrad full med. Det var Inte Lyckat, inte roligt, inte passande, det var Inte Något Alls förutom ett desperat fyllespektakel. Gonatt!

Sömnlöshet och huvudverksamhet

Det är mycket ovant för mig att vara så pass sjuklig som jag varit på sistone. Känner mig som nån av de där gamla 1800-talspoeterna, eller vilka det nu var, de där som gick med ständig influensa och diktade. Typ lite George Orwell i Paris och London. Fast det var knappast 1800-talet.
Min senaste åkomma är att jag när som helst på dagen kan drabbas av en överrumplande trötthet i samband med lite spänningshuvudvärk, och sen går jag och sova och sover sen nån timme, djupt och orörligt. Vaknar och känner mig bara borta, avskärmad från världen. Igår sov jag en förmiddagslur, idag en kvällslur. På natten är det sen inte alls lika lätt att sova, tvärtom; då ligger man vaken och går igenom nästa dags schema, är irriterad på sin sömnlöshet och hittar ingen ställning som är bekväm nog.
En annan bloggare frågade sig på FB om det råder nån slags "kollektiv sömnlöshet" just nu, eftersom hen hade upptäckt att flera som inte brukar vara vakna har legat vakna på sistone. Senast jag låg riktigt vaken, var det verkligen som om det var något som höll mig vaken, en krypande känsla av att nån ville att jag skulle vara vaken, och sen på morgonen när jag gick ut så såg jag att det var fullmåne och skyllde naturligtvis på den, månjäveln.

Nåjo, mina svårigheter att somna KAN ha med min helt bångstyriga dygnsrytm att göra - att det för mig inte existerar någon regelbunden sådan, men att jag ändå likväl hamnar gå ut med hund varje morgon, sovit eller ej.
Men det var inte sömnlösheten jag skulle skriva om. Det var sjukligheten. Jag är alltså ännu inte frisk. En konstig huvudvärk har infunnit sig. Jag börjar misstänka bihåleinflammation, den kan vara jäkligt symtomfri och jag har ju faktiskt lite symtom. Emellanåt en känsla av tryck i huvudet och när jag sjunger känns det som att rösten är tunn och pipig och kommer ut som genom ett metallrör. Ingen resonans. Fast jag läste att det kan gå över av sig själv, så nu väntar jag på det.

Ännu lite om mig själv bara för att det är så erbarmligt intressant. Trodde jag skulle få dånfimpen när jag tog en titt på min studieplan och insåg att jag har så helvetes många kurser jag behöver ta itu med under följande period om det ska finnas en chans för mig att bli klar i år. FYRA STYCKEN plus gradu. Jag höll på att få ett nervöst sammanbrott i köket, tills J kom och sa att "jaa, stackars dig, du behöver säkert arbeta 4 timmar per dag". Sen lugnade jag ner mig lite. Sådär är det när man är van vid att ta det väldigt lugnt. Men fyra timmar hård huvudverksamhet är inte så litet det heller. Jag menar, säg ärligt, den som har ett arbete; vem jobbar så att hjärnverksamheten är i gång 4 timmar per dag? Räkna bort allt facebookande och kaffedrickande, snarvlande och slögooglande så blir där knappast många effektiva timmar kvar.

I brought you a Christmas tree, now watch it die!

Det är nånting så erbarmligt patetiskt över detta års januari; detta ihållande regn i kombination med barrande julgranskrakar som burits ut och stå vid roskisarna. Synen av de där skeletten till träd som står där i duggregnet, jag vet inte, den väcker en lust hos mig att både fnissa och sucka på samma gång. Har sedan barn undrat varför man överhuvudtaget ska hugga ner och bära in levande träd och klä dom i allsköns bråte - ungefär som med snittblommor är det, ingen jävla nytta - "i brought you a Christmas tree, now watch it die!". Nå, vet också att man inte ska ondgöra sig nåt desto mer över mänsklighetens små finurliga traditioner - vi tycker om att leka herre över allt som växer och lever. Vi ser det som det mest naturliga i världen, att eftersom vår midvinterhögtid kräver det, så har vi all rätt att hugga ned levande träd, väcka dom från sin vintervila och sen förnedra dom genom att ta dom in i chockartat torr inomhusvärme, klä dom i glitter och fanskap, se dom långsamt dö. God Jul!

Onnenpyörä

Alldeles vimmelkantig i huvudet, och kraftlöst vitaminbrusten, hopplöst negativ - ingenting är roligt, allting känns omotiverande, FAAN. Tänker på mig själv som ser på Onnenpyörä som 67-åring, ensam. j ä t t e s k o j. Tänker på allt det där jag ska göra den här våren och vet ni jag vill ta i det, vrida om det som en disktrasa och slänga det på marken, stampa på det, spotta på det, håna det och sen nonchalant gå bort eller gräva nr mig eller nåt sånt.

För att pigga upp den här fantastiska dagen ska jag passa på att svara på Blemmas kalasfrågor:

Firade du din senaste födelsedag?
Inte direkt, det är alltid midsommar när jag har födelsedag så man firar midsommar istället
Har du något partytrick?
Dansa och ge allt även om du inte kan. Alltid en vinnare
Vilket årtionde skulle du helst åka tillbaka till på fest?
20-talet
Har du något pinsamt kalasminne?
Ja, ska vi ta till exempel senaste från nyårskalaset? Jag skällde ut en ung stroppig pojke som sa att han är "presidentmaterial". Jag avskyr såna där som tror att enbart lite retorik och pondus kommer att ta dem nånstans, att man inte behöver kunna nånting egentligen inom politiken. Vi började bråka, han sa "fråga mig vad som helst", jag sa "vad anser du om marknadsekonomi" - han visste ingenting och blev irriterad. Jag sa att han inte har någon karisma, sen var fan lös. Men när jag träffar nån sån börjar det växa missiler i min panna.
Vilka tre kändisar skulle du gärna partaja med?
Jonas Gardell, Alexander Bard och  Nina Björk, hoppsan det var bara svenskar.
Vad är det kalasigaste plagget i din garderob?
En glittrig morgonrocksliknande jacka från 60-talet
Har du något bra partytips att dela med dig av?
Försök va snäll
Vilka tre låtar kickar igång dansgolvet på festen?
Azelia Banks 212, Gangnam Style och Groove is in the heart.
Vad är den bästa kalasaccessoaren?
Tårta
Hur skulle ditt drömkalas vara?
Det skulle vara noga planerat: skulle typ börja med nån form av diktuppläsning och sjukt stark välkomstdrink, sen gemensamt lyssnande på obskyr låt och alla skulle måsta illustrera låten på ett vitt papper. Sen skulle lapparna limmas upp, sen skulle vi leka nån form av otvungna dåraktiga lekar en stund. Hela lägenheten skulle vara förvandlad och det skulle hänga gardiner i taket, det skulle blinka discoboll i vessan och gud vet vad.

Åren och oxveckorna

Alltid när ett år har gått ur tiden och man överlevt smällandet i blotta förskräckelsen och sen går omkring bland gamla skumvinskorkar i två veckor, så slår det mig hur jag oftast lämnar åren bakom mig likt rosk bara. Jag minns sällan någonting av ett år som gick, än mindre funderar jag på det eller reflekterar över vad jag har lärt mig eller upplevt. Mestadels är jag bara glad för att den mörkaste tiden är avklarad, antar jag. Sen kommer det som mormor kallade för oxveckorna; veckorna fram till sportlovet (hon var OCKSÅ lärare) - dvs veckorna fram till slutet av februari då man bara sliter på utan helger och högtider.
I år känns det lite annorlunda - det känns som att det faktiskt finns nån slags betydelsefull skillnad mellan år 2013 och år 2014. Vilken, det vet jag inte ännu. Det bara känns som att år 2014 kommer att bli ett år som går till historien som ett händelserikt år, både för världen och för mig.