Influerad dag 5

Fatta att jag inte har blivit frisk ännu! Nu har jag varit ordentligt förkyld i 5 dagar, vet inte när senast jag skulle ha haft nån så seg bobba. Nätterna har varit värst, har känt mig febrig, hostat utan ett slut och fått såna där snuvattacker då man bara måste snyta sig direkt eller så rinner en pöl med snor rätt ner i dynan. En natt drömde jag om att jag snöt bärkräm ur mig, det rann ner mot avloppet längs med lavoarkanten och i sömnyrseln spottade jag i misstag i mina egna lakan då jag trodde att jag drömde. Usch.
Först var det lite skönt och spännande att bara ligga och lorva sig mellan lakanen för jag trodde ju att jag med min utmärkta återhämtningsförmåga skulle sova av mig sjukdomen på en natt eller två. Men nu nalkas det ju plötsligt nyår, och jag är bjuden på fest till huvudstan - fest med guldklänningar och grejer! Jag älskar ju attan fester och nu kan jag knappast gå. Hahahha, ja tänk så synd det är om mej. Om jag inte har blivit frisk tills i morgon så hamnar jag åka ner med föräldrar och hundar till sommarstugan - oj nej vilket fruktansvärt alternativ liksom (inte alls). Kunde nog få mycket ut av det också. Sitta och glo ut i mörkret, lyssna på skogens ljud, se avlägsna fyrverkerier skjutas upp över Emsalö eller vem vet - se raketer ända från Hesa, rita båtar och gubbar på gammalt rutigt papper och vandra korta små promenader bland brutna kvistar och mossa. Låter helt enkelt lekamen avgöra hur det blir med mitt nyår.

Varför heter det förresten influensa? För att man är influerad av bakterier, virus och elände?

Gamla psyko-dagböcker

Har börjat syssla med sånt där som man gör när man är stuck in the föräldrahus, t.ex. läst gamla dagböcker från 90-talet och blivit övertygad om att jag högst antagligen behöver  t e r a p i.
När jag var 12 år hade jag fem alter egon som turades om att skriva:

1. en som riktade sig till min dåvarande älskade musiklärare och som ofta var bedjande, förtvivlad, uppriven och ledsen (med tillhörande självmordsillustrationer)
2. en som var uppmuntrande och positiv och som fungerade som en motvikt till den förtvivlade
3. en som skrev svar till den som var uppmuntrande och positiv, i stil med: "Ditt råd var super! Tack! Jag måste verkligen tänka på det sättet, skriv gärna råd åt mig igen för jag behöver dig verkligen!"
4. en som skrev böner till Gud
och slutligen
5. en som skrev till självaste dagboken och gång på gång tackade dagboken för att den fanns där och var till så mycket hjälp och stöd.

Alla dessa kunde vara i ständig dialog med varandra, den ena mitt i allt få för sig att svara åt den andra, till och med olika skrivstilar hade dom. Den förtvivlade skrev stort och spretigt, ibland bara några få ord på en sida, medan den uppmuntrande och positiva skrev fint och prydligt, men ibland blev det tvärtom.

Vid ett annat tillfälle hade jag efter ett besök på en hundutställning blivit fullständigt besatt av en reklam för hundmat, alltså helt bortkollrad var jag av den, det var något med den där uppsluppna och äventyrliga stämningen på hundutställningen som jag sedan hade befäst i den där reklamen som med jämna mellanrum hade spelats uppe i tv-skärmarna i mässhallen, jag minns det bra ännu idag. Skrev sen om hur jag måste sitta hemma och vakta teven för att eventuellt få se den där reklamen igen eller få den inspelad på VHS-kassett, förklarade hur jag med jämna mellanrum sprang till vessan och grät för att jag ju anade att jag aldrig skulle få se den där reklamen igen och hur sen Gud nån natt ändå hade visat mig ett rött ljus just innan jag skulle somna, vilket fick mig övertygad om att jag nog skulle få se den där reklamen ännu en gång, OM jag bara vaktade teven.
Alltså excuse me, kan nån psykoterapeut förklara ddet här beteendet?

Sen var jag sjukt kompetitiv, ritade misstävlingar i dagboken, skrev noggrant ner mina resultat från sporttävlingar och uppmanade till och med mig själv som äldre att jämföra resultaten med mina eventuella egna barn! Sjukt!

En dikt från 1993. Värst vad jag var snäll med brorsan.

Första gången jag blev kallad "fat ugly bitch"

Med risk för att bli betraktad som en som verkligen inte har något liv alls, så måste jag ändå skriva om dagens helt unika spelhändelse. I Bingo Blitz är grejen att avancera genom att få olika kollektioner ihopsamlade. Man samlar helt enkelt på olika meningslösa virtuella prylar ända tills man har en kollektion full, varpå man får mer credits att spela bingo för och så börjar man "binga" på nästa rum. Folk blir helt nippriga av det här, vissa prylar är "HTG":s (hard-to-get) och om man i spelet har råkat få dubletter av dessa så gäller det att byta till sig prylar med andra och på det sättet köpslår man sedan med folk så att man kan...
...ok det här låter nu alldeles för vansinnigt för att jag ska sätta mer textrader på det.

HUR SOM HELST så dök det igår upp en Johnathan som jag skulle byta till mig en pryl med, dealen var att jag ger honom en och får en annan i utbyte. Det här brukar funka smidigt och snabbt och det har aldrig skett att nån jäkel inte skulle ha skickat sin pryl när man väl har skickat sin egen. Nåh, den här jäveln (första KARLN som jag för övrigt har varit engagerad i när det gäller spel - brukar annars instinktivt ty mig till andra kvinnor, dels för att kvinnor spelar såna här idiotiska spel mer och dels för att man har en känsla av att man kan lita på kvinnor - i SYNNERHET efter dagens händelse).
Nå väl, jag skickade min grej och så påstod han att han inte hade fått den. Det händer ibland att spelet laggar och att grejer inte kommer fram, så jag tänkte att det tar väl en stund. Ändå verkade den här typen lite mysko, hade profilbild av ful blå "high times"-symbol. Jag bråkade lite och frågade med jämna mellanrum att "nå, fått den redan" och "nå, ska du inte skicka snart" men han verkade bara undvikande och besvärad. Så småningom såg jag att han redan hade sin jävla kollektion färdig, blev sur och skrev nåt ironiskt i stil med att "i see you already have your collection and didn't send anything to me, well that's fine, good luck" eller nåt sånt.

Varpå han skrev:

f u b

Jag visste instinktivt att det här var något fult, men fick ändå googla uttrycket eftersom jag inte direkt visste vad det betydde. Uttrycket betydde "fat ugly bitch" eller "fuck you bitch". Jag blev så illa berörd att all kraft rann ur mig. F U B. Insåg plötsligt att ingen nånsin - varken virtuellt eller i riktiga livet - har sagt något så fult åt mig. Jag vet inte om detta beror på att jag levt ett oerhört beskyddat och riskfritt liv eller om jag bara haft tur som undvikit idioter i hela mitt liv, men jag reagerade oväntat. Kände mig påhoppad, förolämpad, orättvist behandlad, bespottad, ja det kändes fan som att jag bar alla kvinnors lott i min kropp plötsligt, som att jag måste försvara världen mot sån här imbecill ondska - att man som helt oskyldig mänska bara kan vara med om att av en annan okänd mänska, som dessutom har LURAT en, bli kallad något så vansinnigt fult som inte ens STÄMMER, nää-ä, det fanns inte i min värld. Fick ta tag i sängkarmen för att riktigt sansa mig och inte börja med att systematiskt skälla ut karln och varna för honom i alla Bingo Blitz-, internet- och spelforum som finns, rabbla ner hans Facebook-sida med orden FUCK YOU YOU FUCKING RETARD CHAUVINIST PIG - tills jag insåg att det handlade om ett VIRTUELLT SPEL...
Slutsatsen blev att jag skrev "I wish you a fucking great life" med darrande händer och hjärtat dunkande i halsgropen. Sen blockade jag honom fort och sen gick jag omkring som ett spöke i flera timmar.

Att hitta likasinnade och sånt

Drabbades av en igen ihärdig flunssa i Vasa den 25:e, men det blev en legendariskt rolig kväll ändå. Och nu sitter jag i Borgå och väntar på nyåret. Sjuk, vitlöksosande och fördjupad i Patti Smiths fängslande bok. Inte finns det så mycket mer att konstatera. Den där boken får mig att villa vakna, göra något av min situation, på riktigt. Patti beskriver hur dom under gråa, dimmiga dagar satt i flera timmar och ritade med färgpennor i djup koncentration. Jag saknar det där, att vara totalt uppslukad av nånting. Nuförtiden finns det alltid något som distraherar en, något man tror sig villa kolla på nätet, oftast på nätet. Som om det skulle ha hänt nåt jävla skit på Facebook, till exempel. Jag tror fan Facebook kan vara vår tids största kreativitetsdödare. Pattis beskrivningar av hur hon åkte med metron från ändstation till ändstation under en period då hon var hemlös, får mig att fundera på hur jag åkte av och an i Münchens metro i exakt samma ålder som hon, fast min situation ju var helt annorlunda; jag var absolut inte hemlös, jag bara ljög att jag gick på kurs fast jag egentligen bara åkte, vandrade omkring i stan. Men jag minns den där känslan av tidlöshet, av att man hela tiden var på fel plats men ändå kunde vara i nuet, av att man hela tiden kunde hitta spännande saker, om inte annat så med hjälp av kameran. Minns hur jag förde mina rullar till de billiga småbutikerna att framkallas, några få D-mark kostade det per rulle, ut kom små fantastiska bilder. Nu kommer det här att låta så fånigt nostalgiskt, men jag var så jävla påhittig då, så förbannat uppslukad av världen med dess små lustigheter och detaljer. En ensam station med ett lustigt namn, en byggnad med konstig design, en ostsmörgås och en apfelschorle räckte för att jag kunde roa mig länge. Jag kunde få fyra timmar på en bänk att gå utan problem. Jag brukade köpa en kaffe på Burger King och sen vända det där pappret man fick på brickan åt andra hållet och sen bara skriva för allt vad pennan höll, om mänskor jag såg, om allting jag upplevde, allt som föll en in. Och jag var aldrig nånsin uttråkad, eller suktade efter erkännelse, eller nånting som helst. Facebook fanns inte, bara jag och nuet. Jag längtade så klart efter likasinnade och trodde på den tiden att dom fanns, det var ju egentligen om nån sån där ömsesidig kärlek jag svamlade, men inte hittade jag samhörighet nånstans. Brukade ibland gå dit under broarna där punkarna hängde, men kände mig aldrig hemma där och gick fort bort. Gick också till Isar-stränderna där hippiena hängde men inte heller där hittade jag nån att hänga med. Inte heller i Englischer Garten bland turisterna, inte i Kunstpark Ost, inte nånstans. Så jag satt oftast för mig själv vid flodstranden eller i nån park eller på nån bänk och väntade på att nån skulle hitta mig. Ibland hände det faktiskt.

Den kanske mest lärorika insikten jag fick långt senare var att man just inte nånsin HITTAR likasinnade på det där sättet som jag trodde mig att man kunde hitta dom (vad nu sen "likasinnade" är - har förresten en känsla av att jag har skrivit om exakt det här förut). När jag var i 20-årsåldern trodde jag att jag hörde till nån slags klan av mänskor som alla tänkte lika och att min uppgift helt enkelt var att hitta dessa mänskor. Jag trodde så klart att de här mänskorna hörde till hippiena, eller då möjligtvis punkarna eller nån annan alternativ folkgrupp, eftersom jag inte för mitt liv kunde tro att jag hörde till de "vanliga" mänskorna. Nu har jag insett att 1) de mest dåraktiga, intressanta och obskyra mänskoexemplaren finns bland de till synes vanliga mänskorna, och att 2) man själv måste skapa det umgänge man vill ha, det är med andra ord inte upp till andra att så att säga tillfredsställa ens egna behov. Och om man inte visar vad man vill ha, vad man behöver och hur man vill leva, hur ska nån annan då kunna möta en i det man vill ha?

Sen roar det mig också nuförtiden att tänka på att jag spenderade en stor del av min uppvaknande ungdom i kanske den mest konservativa omgivningen i Europa, fucking München! Tänk om jag hade varit i typ San Francisco eller Toronto istället? Kanske saker skulle ha blivit helt annorlunda om jag inte skulle ha spenderat mina ensamma metrofärder tillsammans med luggslitna Lederhose-gubbar som muttrade och hötte med nävarna.

Kanhända säger jag det med jämna mellanrum, men man måste ju herrigud rycka upp sig nåt tag för att nånting ska bli till någo. Det är så längesen jag har varit uppslukad av nånting sådär att tid och rum har glömts bort. Jag skyller på internet, att det är det som distraherar en. Frågar mig, att hade Patti varit en nätaddikt som jag om internet hade funnits år 1968? Det känns som att nuförtiden har man inte gjort någonting, förrän man har vält ut det på Facebook och fiskat minst 10 likes. Kreativiteten är borta, men viljan att göra nånting otvunget finns. Mitt nyårslöfte blir att rycka mig ut ur den här spelkoman och traggandet och nostalgiserandet.

My fix

Alexander Bard sa att internetspel och sånt är bara tidsslöseri och nutidens idioti, men vet du Alexander, ibland vill jag inte lyssna, inte ens på dig. Gotta have my fix.

6 etiska gåvoidéer

Pga en allmän känsla av livsbejakande och en "we will survive"-anda ska jag idag skriva om något annat än mig själv. Ute i tid som jag alltid är, så ska jag rekommendera några alldeles fenomenala julgåvor, eller annars bara gåvor, som man kan ge/köpa åt sig själv eller åt nån annan om man så vill.

1. Det här låter nästan för bra för att vara sant. Adoptera en HJÄLTERÅTTA för 60 euro/år! Apopo tränar råttor till minröjare. När man adopterar en sån här råtta får man följa med hela dess träning fram till fullfjädrad minröjningsråtta. (Adopterade en råtta till min bror i hans namn. Tänkte att om han med jämna mellanrum får höra om M-råttan som jobbar hårt, så kanske det smittar av sig...?)

2. En annorlunda gåva är Kyrkans Utlandshjälps program. Man kan bland annat bidra till att hjälpa kvinnor i u-länder att utbilda sig och få ett yrke, man kan köpa en get, eller bara skicka ett enkelt kram-kort till en vän för femton euro.

3. Solidaarisuus.fi har många donationsmöjligheter för den som kanske inte vill hjälpa till i kyrkans namn (vem vet). För 15 euro kan man t.ex. ge sju kilo sesamfrön till Somalia.

4. Donera 50 euro till Ett Rent Östersjön och få ditt (eller nån annans) namn ingraverat i en metallplatta på Busholmen i Helsingfors. Bli ihågkommen som en do-gooder, forever (or as long as the earth lasts).

5. Ge en gåva till naturen via WWF. Bidra med valfri summa till arbetet att skydda den utrotningshotade snöleoparden eller saimenvikaren genom att skicka ett kort till en vän.

6. Skriv julbrev till politiska fångar. Ok, det blir väl nyårsbrev i det här laget. Nyårsbrev är väl nästan ännu roligare att få?

Stress?

Alltså det här börjar nästan (NÄSTAN) bli lite humor, det här med att man inte ska få sova en lugn natt längre! Förra natten blev det nu tredje natten utan sömn. Jag gick i säng tidigt, trött för att jag var trött, för att jag inte hade sovit. Där ligger man sen och väntar, försöker mota undan alla haranger till tankemonster på än det ena, än det andra. Så börjar hunden vandra, gå omkring i hallen som ett osynligt, svart spöke i natten, gny sådär stillsamt, lite bedjande men ändå artigt. Anade förstås vad som var på gång, anade att det där med att låta hunden tugga i sig ett halft oxknä kanske inte var en helt klok idé trots allt, speciellt inte sådär till natten. Väntade i princip bara på att jag skulle somna och vakna till en skitstank, vilket jag gjorde, så att, det blev en kakkanatt. Kakka på tamburmattan klockan 4. Att stå i pyjamasbyxorna ute på gården klockan 6 på morgonen, mera kakka. Ett nytt kakkavarv klockan åtta, fullmånen som glor mot en ovanför tågrälsen, man får en aha-upplevelse: AHA. Fullmåne. Sömnlöshet.

Nu blir det här ett enda uppräknande, men alltså: jag har nog aldrig upplevt såhär konstiga dagar förut. Att man inte kan sova om natten fast man är trött. Att man sen sover stundvis på dagen men vaknar ännu mera borttappad och med sjukt huvud. Ute konstant detta svarta gap. Man tappar hela sin tidsuppfattning, tappar hela sig själv (haha, en sån klyscha!). Sov igen nån timme mellan 18 och 19, vaknade och konstaterade att nu blir det nog snart anstalten för mig, nu orkar jag inte nåt mer, nu brakar allt samman. Hamnade googla hjärnskakning, det är det nog inte ändå. Googlade tecken på dehydration, det kan det nog bra vara. Dricker ju hemskt lite, gillar inte att dricka. Konstigt.
Så att, idag har jag heller inte gjort nånting annat än gått omkring och tyckt synd om mig själv och mitt onda huvud, köpt choklad, sett på matprogram, igen fått mat levererad direkt i famnen på mig (lyx). Kände mig rätt okej först när klockan var 23, diskade ett berg, nu känns allt nästan helt okej men klockan är ju igen hundratjugofem. Tänker att är det såhär stress gör med mig? Man ska göra något litet bara och alltihopa rasar samman?

"Tokyo, välkommen välkommen välkommen välkommen!"

Dagen idag har varit en om möjligt ännu mer diffus och närapå katastrofalt lullig dag än igår. Kunde inte sova gott alls IGEN, vilket ledde till att jag röt åt sängkamratsproletären som ska upp kl 6 om morgonen (inte snällt) eftersom jag tyckte att hen hela tiden låg där jag ville ligga, eller låg med utandningsluften där som jag hade tänkt andas in, eller allt sånt där, man förstår. När jag nån gång väl somnade närmare femtiden, drömde jag IGEN märkvärdiga drömmar, den här gången om underliga låtarrangemang och live-shower, jag hade två repliker på japanska - skulle ropa "Tokyo, välkommen välkommen välkommen välkommen!" samtidigt som nån spelade hårt på elgitarr och sen "Tampere, välkommen välkommen välkommen välkommen!" Sen var det nån japansk artists namn också som man skulle ropa, men det var så diffust att jag inte kommer ihåg det. Undrade vad det var för mening med det hela när ändå gitarren överröstade hela spektaklet. Samtidigt var jag stressad för att komma ihåg rätt saker.
Man förstår ju att jag var slut när jag vaknade, inkapslad, öm i nacken och lam inunder varma täcket, allt kändes sådär att nä nu VÄGRAR jag tamejtusan stiga upp här. Fastän man vet att det tjänar ingenting till. Och sen var den dagen naturligtvis förstörd. Hade jobbtur, gick dit och stod där som ett spöke, läste en text jag ska opponera, blev aldrig piggare, kaffefiltren var slit. Gick hem och for ut och sprang ett varv, det var ett helvete men jag hade inte tid att gå. Duschade, gick och sova. Sen hade J lagat en hel höna mittiallt: ris, sås och hela faderullan. Det var fantastiskt. Sen jobbtur igen. Gubbar med blåsinstrument, glögg och kladd, julmusik som lät infernaliskt lustig, som om hornen var fulla med glögg. Spelglada gubbar. Jag drack en glögg och kände mig sjuk. Sen glömde min jobbkumpan och jag nyckeln så vi hamnade ringa efter Securitas och allt blev onödigt omständigt, men jag kom hem och nu borde jag skriva.

Den här bloggen börjar mer och mer te sig som nån slags vimmelkantig dagbok.

Nu

...har jag cirka 39 sidor något så när klar (men totalt ostrukturerad) gradu skriven. Till och med lite referenser och sånt är inkluderade. Voiton puolella ollaan. Det var bara hälften till då. Lätt som en plommonkomplott.

Igår natt var en orolig natt, av många olika orsaker. Jag var vaken nästan hela tiden, gick igenom hela min livshistoria (bland annat vad vi sysslande med tillsammans med mormor och morfar före skolåldern, sånt ska man passa på att tänka på när man inte kan sova, jag rekommenderar INT!). Och sen när jag somnade så drömde jag, oroligt och detaljerat om att jag letade efter en lägenhet i Kokkola. Har varit i Kokkola kanske 1-3 gånger förut och staden har inte lämnat något som helst intryck hos mig. Därför är det konstigt att jag drömde om Kokkola (men det KAN ha nånting att göra med att jag träffade en viss Kokkolabo i förra veckan).

Hur som helst så var Kokkola uppdelat i två delar som skildes åt av en sjö eller nån slags flod, eventuellt en översvämning. Jag hade en vag adress till någon lägenhet som befann sig på andra sidan floden, och försökte med cykel navigera så att jag skulle närma mig det där stället. Kokkola var fullt med butiker som hade handarbetsteman av olika slag, vissa skyltfönster så stämningsfulla och vackert akvariumslika att jag övervägde att stanna och fota dom.
Jag hittade aldrig fram till lägenheten, men ringde i paniken ett samtal som sådär typiskt var till jättemycket hjälp (sådär som samtal ofta är, när man väl vågar ringa dom). Fick en sån där typisk äsch, varför ringde jag inte bara direkt-känsla. Om nån undrar, så nä, jag tycker inte om att tala i telefon. Det är som att ropa i ett rör och man får försöka förmedla alla sina ansiktsuttryck genom ständiga fniss och utrop. Resultatet: en enda röra.
Det var det om Kokkola. Hoppas jag kommer att sova bättre inatt.

Obotlig tävlingsmänniska

Efter att helgen bokstavligen bara rann ner i en spyränna, och efter att jag föll och slog huvudet (eller hur det nu gick till) och slog andra saker också, blåmärken här och där - så har jag nu, hör och häpna, återhämtat mig och fått en hel del gradu skriven igen. Alltså jag förvånar mig alltid över hur en "sak" kan ha så många olika sidor och egenskaper: hur graduskrivande kan vara så ångestframkallande och så uppriktigt skoj samtidigt, beror bara på ens egen attityd, ungefär. Idag kom jag på det ultimata: jag leker att det här är en tävling! Spurt med gradun, mållinje på fredag! Idag har jag skrivit kanske än 4-5 sidor. Har allt som allt 16 sidor analys skriven, med enkelt radavstånd (alltså ca 23 i själva verket), bara LITE scary om man tänker att det är meningen att ETT kapitel ska innehålla ungefär 20 sidor. Vi får alltså se (det blir spännande!) vad jag kommer att fylla de återstående 40 sidorna med. Jag har LITE idéer, men är rädd att det blir en hel del upprepning.. nåja. Det här är säkert superintressant läsning. Alla antecknar.
Men det här är ju faktiskt lite nervkittlande. På fredag kommer J:s syster och så ska vi leka dragspel, spela ukulele och vara allmänt töntiga bara. Så jag har liksom tre återstående dagar på mig att få den här gradun ur världen (för jag måste ju hålla löftet att skriva den klar innan jul, annars kan jag ju lika bra ge mig själv en massa andra löften som jag aldrig håller). Tävlingar motiverar mig – jag har alltid (på gott och på ont) varit en tävlingsmänska. När det nu inte existerar nån riktig tävling i mitt liv just nu, så måste jag uppfinna en.

Ja och sen ÄLSKAR jag kontraster, dvs att riktigt dra lököbyxorna över huvudet och ligga och vånda sig över att ingenting blir gjort i fem dagar, för att sedan likt en speednarkoman plötsligt bara stiga upp, inte säga ett ord, koka kaffe, breda smörgås, hälla i termos och sen SPRINGA till skolan där man likt i ett darrande rus är så exalterad över att DET ÄNTLIGEN NU SKA BLI GJORT och så skriver man och det rinner ur en som rännskiten ur en barnrumpa, allt går som smort och så är det gjort på några timmar.

Alexander Bard: coolast i världen?

Nej vet ni, nu blir det igen en sån här rekommendation: ALEXANDER BARD. Vilken typ alltså! Kunde ju inte gå och sova efter att jag hade satt på Värvets podcast med honom (och dessutom återupptagit min stickningsförmåga, så det var ju kört). LYSSNA på honom! Redan hur han beskriver sig själv som barn är intressant, men håren reser sig när han kommer i farten och ger sin syn på Sveriges knarkhysteri, om religion (speciellt detta är helt nervkittlande spännande), sitt förhållningssätt till pengar, om psykisk hälsa, allting. Helt priceless så klarsynt han är! Och dessutom är han aktuell med nån bok som verkar rätt så revolutionerande och har redan gett ut flera tillsammans med nån som heter Jan Söderqvist, bl.a. en bok om det elektroniska klassamhället, Nätokraterna (hur intressant låter inte det?).
Jag tänker hädanefter suga i mig all information jag får om Alexander Bard. Jag visste ju att han var en cool typ, liksom, men SÅ cool? Herrigud.

Sol och död

Såhär såg det ut när solen kom på kort besök idag vid halvtretiden.
Man undrade ju vafan som stod på. Eld eller nåt?!

Senare var det säsongsavslutningsdags på The Walking Dead.
Jäkligt skön avslutning må man säga,
dvs trevligt att se herrn här ovan dö.

Sol-UFO

Nu har jag skrivit tre bloggkommentarer som alla har låtit antingen "det roliga är", "det underliga är" eller "det märkvärdiga är". Lite jag har ordvalen i skick idag!
Idag har annars varit en märklig och annorlunda dag (=har inte stressat!!). Sov otroligt länge, säkert närmare 12 timmar och bestämde mig sen för att inte ha bråttom utan att åka till Mälikkälä och gå med hundin i skogen. Det var ett bra beslut. När jag kom hem bröt solen fram som ett jäkla UFO genom molnen, det såg helt bisarrt ut när den för ett ögonblick lyste upp Lonttis takbjälkar för att sen dyka ner dit den kom ifrån igen.

Sen åt jag två gigantiska stömmingsflundror i Arken och nu sitter jag då här igen, idag i en ganska lugn och skön datasal. Kollar in tokiga spel på Facebook (obs, KOLLAR IN, spelar inte) som t.ex. Marketland: grunda ditt eget supermarket på nätet. Liksom WHY?!
Ja och så skriver jag lite också, mellan varven.

Totalflopp till dag

Skulle inte orka låta så negativ men ATTAN, vilken trög jäkel till dag! Vaknade av telefon, J som kom från jobbet och ville att jag skulle komma emot med plånboken. När man vaknar av telefon..

nä jag orkar inte ens skriva det, det kan vara skit det samma. Man vaknar av telefon: alla förstår att då ville man inte vakna.

Var trött fast vaknade, fick passligt ett ryggskott så fort jag steg upp också, hela axelpartiet låste sig, trevligt trevligt att ta itu med en dag på det sättet. Var trött medan jag var ute med hunden, var trött när jag åt obligatoriskt, oentusiastiskt morgonmål, gick tillbaka i säng. Sov en halv timme och sen: 

Gradumöte om min gradu. Professorn och en flitig studerande på plats. Helt hemskt. Mosig i huvudet, klädd i skitig ylletröja, lysrörsbelysning, professorn som suckar så djupt att man kan föreställa sig volymen på hans bröstkorg, dessa eviga frågor om rock, pop, autenticitet och genus; ingen som förstår hur jag ska koppla ihop alla de där, jag som säger "vänta bara, it will all make sense in the end", professorn som säger att jag borde läsa mer litteratur innan jag gör nånting annat. Ingen reda med mina kapitel. Vad ska man säga? Totalflopp? Det enda goda jag fick höra är att jag skriver helt bra (men bara skit?).

Sen brevpostande på stan, YRSEL i stan (kan alla inte bara gå hem?) paketpost till Spanien, köande på Posten, glömde posta ett stort kuvert så hamnade gå hem via R-kiosken. Traskande genom stan, oändligt lång väg, sen hund som igen ska ut så fort man kommit in genom dörren. Och sen har hela Halis-promenadvägen frusit till is, en våt isbana. Inget skoj i hundparken, två lurviga större hundar som bara står och glor. Mili som avskyr att bli våt om tassarna. Snopet hem genom mörkret. Kackades det? Jag såg inte. Via Studentbyns butik och sen hem, sen passionerat matlagande faktiskt, det mest passionerade jag har åstadkommit idag. Rödbeta och kokosmjölk är en utmärkt kombination.

Men hur kan man vara så trött alltså? Hur länge kan det hålla på såhär? Och hur misslyckad kan en vecka bli? Totalflopp till vecka.

Nu ska jag sitta här och glo.

Borstsjt. Borjscht? Borscht? Borjst?

Nää-ä. Jag lyckas inte skriva idag. Det går inte. Skrivblock. Forskningsblock. Dumhetsframfall. Brist på riktiga måsten (konkreta deadlines). För god soppkastrull som man emellanåt bara måst gå och tulla lite från i köket. Lagade en sån förbannat god soppa idag, helt i misstag. Kallar den tomatborstchtsoppa. Hur skriver man borjst? Borjscht? Borscht? Borjst? Rev några rödbetor, några potatisar, två morötter, lite ingefära, några vitlöksklyftor, två små lökar och skivade ganska många hela tomater i en kastrull där jag sen fräste dom i olivolja och korianderpulver, paprikapulver, mejram, dragon och (i misstag) kardemumma (det for i av bara farten, trodde att jag hade fatt i dragonpåsen). Spädde på med lite vinäger och salt och JÄDRANS, smakexplosion alltså. Speciellt nu när det har fått stå. I morgon ska jag purea och äta med eventuellt getost. NAMNAMNAM.

Vad mer ska jag skriva för fånigt för att ta mig i från det faktum att jag igen sitter uppe och icke-arbetar?

Fake Coelho och dagens straff

Har hittat något ganska skoj, Fake Coelho - nån som hittar på Coelho-aktiga citat. Coelho är ju liksom flosklernas mästare. Han säger sånt där självklart som låter smart och högtravande. Eller vad sägs om "Ingenting är fullständigt fel. Till och med en trasig klocka går rätt två gånger i dagen".

...ja, eller så hade nazisterna eventuellt lite fel. Eller homofoberna, eller slavhandlarna. EVENTUELLT.

Fake Coelho var så jäkla festlig, att vi själva också ville "coelhera" lite, dvs komma upp med lite självklarheter som Coelho kanske hade kunnat orda om i sin litteratur, eller också säger man bara nåt helt fånigt, t.ex:

"Livet är som att cykla - man måste bara fortsätta för att inte tappa balansen.
Ja, eller så hoppar man av cykeln och ställer den nånstans."

"Curtains are like eye-lids for windows"

"If you don't know which road you are walking, perhaps you have to look for some signs or something."

"Livet är som en hög med färgpennor. Man behöver bara välja en färgpenna och sen rita en bild åt sig, eller vad man nu annars kan tänka sig göra med färgpennor."

"Akta dig för att simma i mörka vatten! Mörkt vatten är typ farligt och man vet inte vad som finns på bottnen, eventuellt cykelskrot eller gamla bilar."

"Livet är som en gåva fast utan omslagspapper, alltså ingen gåva alls."

"Vissa människor är som tulpaner - vackra men giftiga. Liksom vissa ormar eller grodor i granna färger. Men rosorna är btw alla ätbara."

------FIN-----

Dagens (nattens) "straff" för denna extremt ofokuserade studerande som bara har lallat runt på såna här Fake Coelho-sidor och liknande idag, är att sitta uppe och skriva tills ögonlocken faller ner (som gardiner för fönstren). Som Lindman säger: nattskiftet, mao tse.

Problem och lösningar

Hej sophögsbloggen. Alltså jag blir så fruktansvärt IRRITERAD. Jag får inte gjort nånting på gradun. Finns det nåt mer irriterande än när man har nånting att göra - man vet vad man borde göra, men man får ingenting gjort för att:

a) det är ett sånt jävla liv i datasalen - ingen ro för lättstörda jag
b) jag har inte sovit ordentligt (igen) så jag är bara trött och ofokuserad och så fort jag får fatt i en mening jag borde skriva ner så är det nåt pucko som babblar till här i äckel-datasalen och min välformluerade mening exploderar som ett pappersark som förvandlats till små bitar som dalar ner över mig bara
c) jag har inget uppdaterat word-program på min egen dator, så det finns ingen chans att dra nånstans där man hade fått lugn och ro med egen dator.

OK, så lösningar:

a) ladda ner ett fucking fungerande Word-program på din egen dator
b) bli INT arg på dig själv och kom hem som ett åskmoln. Ta det här en annan dag, det är ännu (erhmm) långt till jul.
c) skriv ännu nåt bullshit här

BULLSHIT, BULLSHIT BULLSHIT.
Jag hatar alla. ALLA har piss i huvudet. USCH usch usch,
kommatecken,

Det där hur man ser ut

Det värsta med att vara nånstans där man borde se åtminstone "någorlunda representabel ut" är att jag inte längre ÖVERHUVUDTAGET har en aning om hur pass sliten jag ser ut. När jag ser mig i spegeln, ser jag påsar under ögonen som dessutom ter sig mindre och mer insjunkna än vanligt, jag ser förstorade porer och slitna kläder med trådar som står ut här och var - men sen tänker jag att tänker inte alla så, att dom alltid ser lite slitna ut? Alltså att det där eventuellt bara kan vara jag som överdriver? Hur ska man veta om man är klarsynt eller löjligt självkritisk?
Brukar ha för vana att innan jag går hemifrån, fråga att "kan jag gå såhär" bara för att få en utomstående kommentar om hur jag ser ut. Svaret brukar vara ett självklart "ja" men sen om jag ställer följdfrågan att "ser jag ut som att jag har dokat i fem dar och inte sovit alls?" så blir svaret också "ja". Så att, vad ska man liksom tycka och tro? Hur ser jag ut? Förut kunde jag lita på ungdomens skönhet och att man alltid kunde gå ut hur som helst och ändå bara te sig lik en frisk sommarvind. Nuförtiden borde man välan sätta lite tid ner på att dölja tidens små skavanker, foundation och grejer (det räcker med att vaka två timmar extra - sen ser man ut som att man suttit vid sidan av sitt döda husdjur och sörjt i en vecka). Jag brukar köra med att flina riktigt brett åt alla jag pratar med, chefer och liknande, när jag är osäker på hur sliten jag ser ut - inbillar mig att rynkor, ögonpåsar och elände syns mindre om man ler.
Ett av mina mardrömsscenarion är att chefen kallar mig lite åt sidan och frågar typ "hur står det till egentligen" eller "det här är lite jobbigt, men du kan inte se ut såhär när du är på jobb". I och för sig hade det varit ganska befriande, för då hade jag kunnat skratta ett trött, arrogant skratt, himla med ögonen i ett underförstått "mitt liv är så  mycket bättre än ditt"-samförstånd och sen gå hem för att aldrig mer komma tillbaka.

Luft som gorillor rapat

Idag är det Herr Sibelius Födelsedag (kunde jag låta lite mindre sarkastisk? Nä). Idag skulle Sibelius ha fyllt 148 år, tror jag (han var född 1865).
Ibland när jag sitter och nattsuddar så slår mig såna där banala saker som att man ska "våga visa sig vara sårbar" som de mest vettiga tankarna ever. Häromnatten satt jag och lyssnade igenom en podcast som jag fann ganska givande faktiskt, samtidigt som ju nog förnuftets röst (läs: den jag bor med) sa att detta var så ursinnigt slitna och fåniga saker sagda som om de vore nya, grejer som Maria Bamford brukar göra standup på: "Men need to LISTEN to women more - just listen and not try to find solutions, not try to control the situation"- blah blah.

Alltså jag ser det ibland som en djungel detta alltihopa - med experter som säger sitt och man själv som blint försöker avgöra om det som sägs är mumbojumbo eller helt vettiga saker. Jag skulle nu våga påstå, att när nånting låter vettigt, så är det antagligen ofta det också. Dvs, om nån påstår att "du ska våga misslyckas, det är int farligt" och jag tycker att det låter helt vettigt, så MÅSTE jag få tycka att det är helt vettigt utan att direkt få talat om för mig att sånt där tjafs är just bara tjafs (även om det finns en stor sannolikhet för att det är bara tjafs). I så fall att jag behöver höra något, så behöver jag faktiskt höra något. Herrgud vad konstiga saker jag skriver idag.

Dagens små meningar

Hej! Här sitter jag och dreglar i soffhörnet. Har just smällt i mig kanske en sjundedel av ett kålhuvud. Jag tycker om siffran sju. Jag var och såg på Yleislakko i TVO. Det bästa var när dom höll upp ett plakat av Katainen och alla sjöng "vedä käteen". Sen såg jag en punkare som stod och stampade i otakt, vilket jag fnyste åt i smyg varefter jag direkt avfärdade honom som ett dumhuvud. Är det något jag kan, så är det att fort fördöma folk som inte har tonöra eller taktsinne. Dumma i huvet, säger jag! Fåntrattar!

Note to self:

Du jobbar SÅ JÄKLA MYCKET BÄTTRE OM NATTEN än om förmiddagen när du försöker konstruera "vettiga" jobbtider åt dig själv och går till datasalen och surfar på Facebook i 4 timmar. Det här ska jag minnas for ever and ever: efter midnatt börjar text och reson hänga samman. Natt-tid känns som hemlig tilläggstid – och det är bara så jag det där att lägga på en kaffekanna och jobba när de flesta andra sover.
Nu har jag närmare 30 sidor gradu skriven. Analysen är inte ens klar. Det finns mao tse tung eventuellt en chans att jag till och med har helt tillräckligt med material!


[plats för applåd]

"Högkänslig personlighet"-dravlet

Om det är något jag är ganska rejält trött på, så är det det här tramset om "högkänslig personlighet" som det skrivs om i den här kvasivetenskapliga mumbojumbo-artikeln.
Det är möjligt att det existerar personer som är lite känsligare för yttre intryck än andra, men när man skriver om dem på det här viset, kan man vara 100% säker på att ALLA som känner sig lite sökande och lite osäker på tillvaron sådär, uppfattar sig som "en av de 20% av befolkningen som har ett känsligare nervsystem".
Jag upprör mig speciellt på formuleringar som denna:

"Vi högkänsliga tar in så mycket intryck att vi kan koppla ihop till synes olika saker, vilket gör oss kreativa och fulla av idéer. "

Jag menar kom igen; hur många kan inte koppla ihop olika saker, vara kreativa och fulla av idéer? ALLA som lite lossar arslet från soffhörnan kan ju ha en kreativ dag och inte behöver man vara nåt "orkidébarn som måste få rätt näring och ljus" för den sakens skull.
Samma gäller sådana här påståenden:

"Vi har ett stort behov av att dra oss undan – att vila från allt, smälta intrycken och hinna tänka efter. Vi är alltså sällan rappa i käften, men får vi tänka en stund har vi ofta bra saker att säga. Vi har svårt för ytliga konversationer och uppskattar mer djupa samtal, vilka vi snabbt kan gå in i om vi hittar rätt person."

Har man inte hört den visan förut; om folk som anser sig vara speciella för att de vill tänka efter lite och inte uppfattar sig själva som "rappa i käften"? Och vad är "bra saker att säga"? Jag visste inte att det var viktigt att säga bra saker, men tydligen är det viktigt för dessa högkänsliga spröt-varelser att göra en hierarkisk uppdelning av bra och mindre bra saker att säga (vikten av att vara cool, ni vet).
Och så det här med att de har "svårt för ytliga konversationer och uppskattar mer djupa samtal". Jag menar SUCK. Det här tyder ju också på att de här ytterst högkänsliga (aaah!) personerna också uppfattar sig vara litet mer utöver vi andra dravlare, som bara pratar YTLIGHETER (fy fan!) hela dagarna.

"Eftersom högkänsliga känner av och registrerar detaljer i så hög utsträckning, har vi god intuition och kan ofta förutse vad som ska hända; till exempel när ett bråk är på gång."

Ja, men OJ så unikt.

"En knuff eller ett hårt ord kan påverka oss starkt, för vi tar åt oss mycket av sådant som andra tycker är bagateller, vi har svårt att släppa saker och kan grubbla länge."

Det kan jag förstå, så självcentrerade som ni är.

Läs såna här artiklar med en rejäl drös salt. Sluta psykologisera, jag blir så trött.

Hela det där satans analyskapitlet

Dagarna går så infernaliskt fort när man inte gör någonting. Det där är nåt jag har tänkt mycket på. Det där med att "tiden går fort när man gör något", så kan det ju i vissa fall vara, men tiden går nog enligt mig ännu fortare när man bara är upptagen med att kolla in vädret och vad det är för datum idag. Alltid då jag har många programpunkter på en dag (som att gå till posten, eller som att gå och köpa en paprika från torget eller vad det nu kan vara) så slår det mig hur mycket man hinner med på en dag. När jag ritar serier, förvånar jag mig över hur snabbt det går. Det är själva våndan innan man tar itu med något som tar mycket mer tid.
Jaha, igår var jag slö i huvudet och skrev ner en mening: "Dom lovar sol till onsdan. Så lever man en dag till". Enligt mitt utomordentliga kvällshuvud hade det där blivit en fenomenal serieruta. Idag förstår jag inte riktigt hur jag tänkte. Skulle nog villa ha fler såna där poänglösa dada-serier, men att komma på det där så det låter lätt utan att det är krystat och effektsökande, sablar det är svårt. Nåja. Inte välta ut mina våndor här kanske, eller varför inte.
Har under den senaste veckan haft en sån där underlig rannsakande och självcentrerad känsla av att väga allt jag säger på nån slags guldvåg. Så fort jag skriver något, får jag lust att radera det igen, är jag så irriterad på vad jag skrivit att jag inte kan läsa det en gång till utan att fnysa irriterat åt mig själv. Jag antar att det här är vardag för vem som helst som skriver, men skulle nu bara påpeka att den här veckan har det varit särdeles mycket sånt där pendlande mellan att tänka att "det där är aaawesoome" och att direkt efter avfärda det som "värdelöst skit". Jag har liksom lite tappat uppfattningen om vad jag verkligen tycker att är roligt, eller bra, eller vad det nu kan vara. I nåt skede tänkte jag att man bara ska välta ut sitt hjärta utan att tveka, för då blir det ärligast och bäst - men sen om man är superlångrandig, humorlös och tråkig då? Då är det ju inget bra att välta ut en massa av sig själv.
Ibland då jag ligger vaken om natten upprepar jag olika löften för mig själv i huvudet, som att "i morgon kväll kommer jag att gå i säng kl 23" och sen tror infantila jag på att jag faktiskt har en sån självdisciplin att jag kommer att hålla det där jag lovar, för "inte ligger jag nu och upprepar löften för mig själv i onödan heller". Men varje dag kommer med nån slags ny besvikelse för en, på nåt plan. Något löfte man inte hållit. Undrar om jag borde ge snällare löften åt mig, sånt där som är lättare att hålla, typ "imoron ska jag ÖPPNA gradu-dokumentet" istället för "imoron ska jag SATAN FAN skriva hela satans analyskapitlet, för bövelen".
Nå väl, nu ska jag skriva hela det där satans analyskapitlet.

Och annars då?

Mitt i allt blev det första december. Det innebär inte allt för många stora förändringar för min del, borde så klart lägga på ett, två tre, säkert sjutton kol på olika områden men HÖR NI VI SIIR. Nog är det bara så att det är så infernaliskt tråkigt under den här tiden på året. Det är det här mörkret, dessa julfester man hör om men sällan går på. Nästa torsdag ska vi spela på städfirman SOL:s julfest, det får bli den julfesten för mig, tror jag.
Och annars då?
Har jag ätit en perfekt pannkaka.
Har jag skickat iväg en stipendieansökning.
Har jag frusit om fötterna.
Har jag burit in en hylla.
Har jag burit in en läderstol men burit ut den strax igen – den var enorm, ful och hade ingen plats.
Har jag ritat en serie som int blev någo bra, förresten många.
Har jag översatt en gammal pianolåt till dragspel.
Har jag samlat rekordmånga pantburkar, och Mili har lärt sig kommandot "hämta burken". Dens bravur var när den hämtade en pantburk från ån, omöjlig för mig att nå. Då pöste jag av stolthet. Mili hämtar även posten med nöje. Det här slutar med att vi ligger som valrossar i soffan medan Mili hämtar öl.
Har jag gått i samma kalsonger hela veckan – så gott som alla har tagit dom för leggings.
Har jag pratat med en gammal vän.
Har jag spelat Bingo Blitz (och stört mig på det).
Har jag spelat Bejeweled Blitz (och stört mig på det).
Har jag tänkt på VAD SOM MÅST GÖRAS. Sånt kan man ganska ofta tänka på.