Nu ska jag skriva ett inlägg som jag hoppas att inga universitetslektorer läser (man kan ju alltid hoppas). Jag kan för mitt liv inte förstå att jag studerar, och hur lätt jag kommer undan med att göra i princip ingenting. Nån gång i veckan sätter jag mig ner och knåpar motvilligt ihop lite inlärningsdagböcker och små arbeten om kvinnliga kompositörer i norden. Kopierar lite texter härifrån och därifrån, varvar med egna synpunkter, det tar cirka en timme. In ramlar femmorna och studiepoängen. Ok, nu kan det här låta jävligt skrytsamt och arrogant, men attan, jag trodde nog att det på universitetsnivå krävdes mer av en än såhär. Var är kampandan? Var är de hetlevrade diskussionerna, gästföreläsarna och de banbrytande artiklarna? När föreläsarn ställer en fråga, händer det ofta att frågan ekar i väggarna och de dåsande studerandena ser upp från borden med ögon tomma som svarta hål. Föreläsarn får själv föreslå svar på frågan. Om man nån gång kommer med ett motargument till föreläsarns förslag känns det som att hen får rännskitun av exaltering över att någon bryr sig om vad hen säger.
Deadlines har jag alltid sett som deadlines, dvs lines som man ska hålla, för om man inte gör det, så dör man. Bryr sig dagens studerande om deadlines? Nå tydligen inte. För där sitter föreläsarn och är bekymrad över hur få som har skickat in sina uppgifter, säger att "tills nästa måndag så vore det bra om jag hade fått alla texter." Inga krav, ingen ilska. Studerandena svarar med likgiltig tystnad.
Detta är liksom energinivån i universitetet, så som jag ser det. Om jag har vant mig vid den här takten? JA.
Idag ska jag till biblioteket och låna böcker till en kurs jag ska tenta, skriva två inlärningsdagböcker och möjligtvis skriva ett arbete om hur en bok är strukturerad. Det här är med andra ord en JÄVLIGT FULLSPÄCKAD DAG för mig. Därför har jag tagit det lugnt och för säkerhets skull sovit till klockan elva, så att jag ska orka. Min stresstålighet är likt en pensionärs. Ska jag till posten en dag, har jag ångest inför att måsta gå ner till stan. Ska jag till två ställen en dag, drömmer jag mardrömmar natten innan om hur jag fastnar i enorma rulltrappor och springer genom lagerlokaler där ingen vet var dörrarna finns.
5 comments:
Nu har jag då studerat på yrkeshögskola och inte universitet, men har nog varit förundrad över det samma. Alltså vår linje var för vuxenstuderanden som alla är väldigt ambitiösa. Ibland lite för ambitiösa och hålögda då de (inklusive mig) skrivit på nätterna efterson de flesta har små barn och jobb på sidan om syudierna. Men ibland har vi haft gemensammaföreläsningar med de yngre. Och där finns alltid en eller två ambitiösa bland med, men resten sitter som hålögda mumier och stirrar iväggen. Eller plippar på sin mobil eller dator. Känns helt absurt för min reptilhjärna att man får ha datorn på under lektionstid. Visst. Det finns de som skriver anteckningar direkt på datorn. Men de flesta gör nog annat.
En lärare klagade lite en gång om att eleverna inte ens skriver upp sina uppgifter och inte ens orkar söka dem på skolans interna sidor. I stället väntar de på en tillsägelse per mail och frågar sedan - Aj jaa vad var uppgiften nu igen?
Skulle jag vara lärare skulle såna typer underkännas.
Jag tror lite att man inte som förstagångsstuderande (och ung) riktigt fattar hurdan frihet man har som studerande och hur angeläget det är att verkligen satsa på det lilla man kan göra. Men jag anklagar många föreläsare lika mycket. Känns ofta som att alla (lärare som elever) är utbrända och apatiska, uttråkade. Lärarn börjar tvivla på sig själv, släpper elever lättare igenom. Det finns ingen kvalitetskontroll; riktigt usla lärare slipper igenom. Osv osv. Finns så klart undantag också.
Jag har nog varit på fantastiska kurser också, med engagerade studerande och föreläsare. Det är en jäkla flow-känsla som infinner sig då, tiden bara går utan att man märker det. Men dom är tyvärr så få, så få dom stunderna..
Jo de fantastiska flowstunderna är härliga. Ändå finns det såna elever som även då det flowar som värst står apatiska längs väggarna.
Detta också t.ex. under mina studier på folkhögskola där det faktiskt kostade ganska mycket att studera. Vad gör att man hålls kvar om intresset är noll. Och betalar för det sen ännu?
"Deadlines har jag alltid sett som deadlines, dvs lines som man ska hålla, för om man inte gör det, så dör man." Jepp, just det.
Post a Comment