Alla som inte orkar läsa om hundar kan sluta läsa nu.
Sådär, till nån som fortsatt läsa, så låt mig säga det här:
VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL.
BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL. SKRIIIIIIIK.
[ƒRUSTRATION]
MÖRDARINSTINKT. IRRITATION. MUSKELSPÄNNINGAR.
Känslan av att "I'm losing it. I'm really fucking losing it".
Och så vidare.
Jag har varit hemma nu så länge att det har formats ett prupphål i min soffa, ett hål som aldrig nånsin kommer att bli vad det ursprungligen var (soffa). Ett hål bortom tid och rum. Ett gråthål, ett sitthål. Ett förlorarhål. Ett jag har ätit 800 gram choko den här veckan-hål. Ett såhär gör man effektivt slut på ett fint förhållande-hål. Jag känner mig som en plastpåse som det först har regnat på, och som bilar och cyklar sen kört över, som det har gåtts och åkts sparkstötting på, som det sen har varit vinter, sommar och höst på och som sen bara har slitits sönder så till den grad att jag numera bara är fransar som prasslar i vinden. Jag lyckas inte träna bort Milis separationsångest. Det känns helt fucking för jävligt att bara aldrig komma någon vart, fast jag har haft den här hunden i nie månader snart. Knappt någon framgång alls har det varit. I något skede tänkte jag att det blev lite bättre, men så idag (och igår) så var det bara som att vara tillbaka på ruta ett. Skrik och yl när jag var ute på gården, borta ur åsyn i två minuter bara. Den här hunden har ett allvarligt trauma som jag möjligtvis inte klarar av. Och vad gör man nu då? Fortsätter träna, fortsätter driva sig själv till vansinne, sakta men säkert?
Det är så frustrerande att alltid vara tvungen att blanda in andra i ens liv så fort man ska nånstans. Jag har alltid ogillat att på något sätt vara tvungen att be om hjälp. Jag vill inte vara en belastning! Jag vill vara en obemärkt vessla som snabbt och ljudlöst sköter sitt här i världen. Som det är nu känner jag mig som en stor, bullrig grävmaskin som droppar olja överallt och som andra får torka upp efter. Jag hatar den här känslan! Jag vill vara fri och oberoende! Minns inte ens när senast jag har varit ute och festat, men det är i alla fall så länge sen att tanken på att gå nånstans och dricka öl eller så börjar bli riktigt nervkittlande, sådär att jag börjar tro att jag skulle flippa ut på nåt sätt om jag skulle göra det. Antingen skulle jag storböla, bli hyperaktiv eller så helt apatisk då (det alternativet finns alltid).
Nästa helg ska jag faktiskt på fest. Jag bryr mig inte om omständigheterna, jag ska bort. Jag ska träffa mänskor. Det kommer att bli stort.
5 comments:
ibland gör man folk en tjänst när man ber dem om hjälp. det får dem att känna sig som stora goda människor som behövs här i världen.
och ge hunden lite mer tid. magnus föräldrar har en misshandlad varghund som behövde ett drygt år på sig att lugna ner sig.
Jag har din blogg som bokmärke i en folder som heter smarta bloggar. Snälla sluta aldrig skriva.
Jo, Peppe, tack för de orden :) Det är sant att själv ställer jag gärna upp för andra, mår bra av det, men sen då jag själv behöver be om hjälp känns det bara hemskt. det e ju lite motstridigt, inte är jag nu så two-faced heller.
Jo, och jag bara ids inte ge upp ännu heller. Mili har ju också varit felbehandlad som liten, var inlåst i ett rum hela dagarna, så det kan ju vara väldigt svårt om int omöjligt att träna bort det här traumat. Men jag gör vad jag kan, tills jag inte kan mera.
D, tack snälla!! Det är det mest upplyftande och skojigaste när nån får nåt ut av det man skriver!
Ja, jag vill gärna känna mig som en ängel. Dessutom tycker jag om att ha Milisällskap. Bonus bonus situation ;)
Nora, du är redan en ängel! O helt super att du gillar Milisällskap, det gör ju jag också:)
Post a Comment