Sladdrig, tjock, kokt spagetti

Ibland skriver jag bara för att jag är så full av fåniga saker så att jag inte vet vad jag ska göra av dom. Då är det bra att det finns en sån här avstjälpningsplats-slääsh-blogg. Slääsh ska sägas på det där amerikanska sättet, med ett riktigt fett l så att man inombords ser en bild av sladdrig, tjock, kokt spagetti. Ser ni också inre bilder framför er när man säger vissa ord eller uttalar ord på vissa sätt?

Jag hade egentligen nåt ärende här, men nu har jag glömt vad det var.

En liten, liten omelett

Jag vill minnas att jag nån gång läst att alla ägg går att äta. Så att, i teorin borde man bra kunna steka små omeletter av sina papegojors ägg, så länge de inte innehåller stora fågelfoster så klart. Då kan man fritera dom, som kineserna. Äh, jag skojar bara.

Men alltså, man borde bra kunna äta papegojägg. Att det ploppar ut ägg ur ens husdjur är precis lika naturligt som att det ploppar ut ägg ur hönorna på hönserierna. Jag leker alltid med tanken på att steka små omeletter då jag tar bort papegojornas ägg som de omsorgsfullt ruvat på (stackarna). En liten, liten smörgåsomelett.
Sen läste jag en tråd som fick mig att flina. Nån skrev att "I would'n rec-amend eating parrot eggs" (hör ni accenten? ;)

"They aren't like chickens and ant meant to be aten. So if your thinking about it i would through them away and go in your fridge and cook chicken eggies ;P"

Det roliga här är resonemanget "the aren't like chickens". Nähäpp. Man ska liksom bara äta saker som man har i kylskåpet, för sånt kan man vara säker på att är ofarligt. Samma typ skulle säkert också ha varit misstänksam mot hemodlade äpplen och sagt "they aren't like the Granny Smiths and ant meant to be aten."


Det här är också roligt:

"You can never be too sure with any eggs that don't come from a decent source."

Så att en hönsrumpa man inte ens har sett själv är en "decent source" men en papegojrumpa som man ser hemma varje dag är det inte.

Mysfaktorn i trähus

När vintern kommer och man bor i trähus märks det på ett litet annat sätt än när man bor i exempelvis höghus där det varma vattnet alltid tycks susa genom elementen. Vintern kommer om natten, den smyger sig in i tamburen, lägger frost på handtaget, tar sig in bakom skynken som man har hängt upp för att hålla den borta, väcker en om morgonen i och med en kall nästipp. Och så drar den som en arktisk vind över golven så man får dra på sig sockor och sitta på sina egna fötter i soffan. Och man får lust att dricka te, och tända ljus och sånt där. Mysfaktorn är alltså SKIThög, för de som undrar.

Och jag som har svurit att jag inte tänker elda förrän det är december, eftersom jag inte har skaffat nån ny ved i år (säkert idiotiskt korttänkt beslut) och eftersom det är grymt oekologiskt att elda med ved (äsch, det där sa jag bara för att jag råkar veta att det är så). Och inte tänker jag sätta på elbatterierna heller, eftersom jag är så förbannat sparsam-slääsh-snål (men också ser en liten utmaning i att klara sig så länge som möjligt utan uppvärmning. Hur kallt kan det bli? Hur mycket värme ger de omgivande lägenheterna ifrån sig egentligen? Kan en sovande hund värma en om natten? Osv.)

Heja Li Andersson, Åbos stolthet!

HEJA HEJA LI O VÄNSTERN HURRA OCH FRAMÅT OCH TJOLAHOPP TRALALALLANJEL RUTSCHBANA FILIFJÅ! Första morgonen efter ett val som jag verkligen är på gott humör, till och med med a hint of tears i ögonvrån. Nånting som aldrig förut har hänt har nämligen nu hänt; min kandidat fick flest röster i hela Åbo! MED NOLLBUDGET. Hon slog med andra ord både snuskfjäset Kanerva och Petteri Orpo vars nuna syntes på åbobussarna. Och hon är bara 25 år och är en av de vettigaste och mest jordnära politiker jag nånsin har träffat. Det är såna som hon som är ett levande hopp för att mänskor nån gång ska börja (våga) tänka i de banor vi behöver tänka i för att kunna få ett samhälle som har någorlunda mänskliga värderingar överhuvudtaget. Framåt Li!

Annat roligt jag har lärt mig den här morgonen: "Political high"- innedrog för politiskt likasinnade. Man uppnår ett euforiskt tillstånd av glädje för att det gått fint för ens kandidat eller parti.

"Hipster-kokoomus" = de gröna.

Och med de orden ska det här bli en riktigt bra dag.

Valhoppfullheten

I morgon får man se hur det går i kommunalvalet. Jag gillar kommunalvalet, för att det har en litet sådär jordnära image. Man tror emellanåt att det handlar om att kunna påverka lokalt, att folk skulle kunna vara intresserade för att det handlar om deras näromgivning. Sen går man på stan och läser fånslogans, ser svettnunor på nerregnade plakat, kollar på debatter där Katainen (The Stadhsministher) pratar och andäktig tystnad råder, varpå Arhinmäki får ordet och ett underligt sorl sprids i salen ("den där Arhinmäki pratar ju ändå bara hippiegoja"). Och man får pinsar och mariannekarkkin på gågatan och påminns om att kommunalvalet, liksom alla andra val, också bara är en enda publicitetscirkus i vilken många kandidater kryper upp som ur mossiga hål, viftar med banderoller och talar om förändring, bara för att direkt efter valet igen krypa tillbaka in i sina hålor.

Nå, det talades det om idag, att man inför varje val på något sätt ändå alltid är hoppfull, tänker att KANSKE vänstern går framåt med några procentenheter den här gången, kanske nånting utvecklas i vettig riktning. I morgon sitter man sen där igen, betraktandest resultatet förstummad framför areenan, skakar på huvudet under tystnad, dricker kaffe och tänker på sopor.

VRÅÅL

Vill skrika och gråta av allt dravel jag stöter på under uppsatsskrivandet:

"I ett sociokulturellt perspektiv är idéer, färdigheter och föreställningar tillgängliga för människan genom olika sociala praktiker. Kontexten vi befinner oss i påverkar vårt tänkande, vilka kunskaper vi har och vårt lärande. Vi formas som tänkande varelser genom att vi tar till oss samhälleliga erfarenheter och kollektivt utvecklade färdigheter genom interaktion."

NO SHIT, PUCKO?! DU KUNDE LIKA GÄRNA HA SAGT:

"I vår kultur blir vi dom vi blir genom att bara vara och genom att umgås med andra."

Satans pretto-humanist-fåntrattar, dö i hatt.

Förändring sökes

Idag fortgår känslan av att ALLT, ja nästan så gott som allt jag gör eller har omkring mig är totalt FEL och malplacerat. Jag längtar efter steriliserade, vita korridorer och kroppsformade soffor i skön plysch som liksom omsluter en i ett ergonomiskt fulländum, man bara somnar direkt när man lägger sig där. Men realiteten, den är såhär: En papegoja ruvar på ägg (va i helvete ska dom lägga ägg för?) och en annan sätter sig nöjsamt på soffkarmen och presterar en liten, klibbig lort som lojt studsar ner mellan soffdynan och karmen. Jag torkar (för tredje gången den här morgonen) upp och yttrar en frenetiskt bedjande och gråtfärdig ramsa som handlar om att måst nu allting vara såhär. Gojan flaxar upp, lämnar efter sig ett moln av fågeldamm. Jag har fågelskit på handen. Trycker tungan opp mot gommen för att inte spricka av nervös ilska. Hunden som envisas med att ligga TÄTT INTILL mig på soffan (separationsångest, tadaa), blir orolig och börjar vifta och klättra än mer opp i famnen. Där jag sitter och försöker skriva uppsats, dvs sopar bort hundhår från referenslitteraturen och hackar ner nåt osammanhängande [här ska du skriva det här, ditt satan. När du nån gång har sinnesnärvaro.]

Man ska INTE HA djur, punkt slut. I alla fall inte om man inte har 3 rum varav ett är totalt utrustat för papegoja, ett annat är hundförbjudet och det tredje av de där rummen är utrustat med ett skrivbord. Trodde jag att jag bodde i en håla med jordgolv? Ja, bättre hade det sett ut. Jag slits mellan önskan att bara jaga ut alla djur jag har samlat på mig, och önskan att flytta nån helt annanstans, nånstans där det finns en gård och ett skjul på gården där papegojorna hade kunnat bo året om, staket skulle det finnas runtom så att hunden hade kunnat vara ute när den vill. Bättre hade vi passat in i nåt sånt, mitt eftersläp och jag. Jag vill ha förändring.

Alter ego

Senare idag hittade jag bilder på japanska Amazon. Dom påminde så mycket om mig och mina fåglar så det nästan var lite skrämmande.

Piss

Idag känns allting piss. Vilken dag det är där ute. Hur ful får en dag vara? Och papegojan är skrikig, och den andra papegojan ruvar på tre ägg som jag snart måste ta bort (leka gud). Och hunden var omotiverat glad och ivrig alldeles för tidigt, när jag inte hade sovit klart. Och uppsatsen ligger orörd under mattallrikarna.
Men vi ska spela med Väinö Grön om cirka en timme på Arkens innergård. Det ska bli roligt, men jag tror mest det blir kallt. Få se nu vad det blir av den här dagen.

Dagen då jag inte längre fick kontakt med min gluteus medius

Helvetes skit. Jag har utvecklat nåt sånt där tantfel. Mina höfter värker. När jag SITTER STILLA. Jag har sprungit, och sen har jag ont. Är det såhär det ska vara nu? Måste man börja ta hand om sig nu, va? Tänja och ha sig? JAG VILL INTE.

Tänjandet ser jag som ett av västvärldens fåniga påfund. Jag LOVAR att dom inte tänjer när dom har gått 20 kilometer efter vatten i Kenya. Ändå vet jag väl att det är bra att stretcha ut musklerna. (Och så sitter inte dom kenyaner som går efter vatten sen halva dan framför datorn heller..) Men jag avskyr retoriken kring det här med kroppens välmående, samt den där besserwisser-tonen som tränare ofta får när de förklarar hur illa det går för musklerna om man inte tänjer efter TRÄNINGSPASS. Som man också kan hata det ordet, träningspass. Pass-då-jag-gör-av-med-överloppsenergi-eftersom-jag-har-råd-att-äta-för-mycket.

Det här hittade jag på något forum när jag googlade min krämpa:

"Jag har haft återkommande problem med min höft - mest runt gluteus medius/minimus och piriformis - efter diverse försök till att satsa på löpning"

Tycker att det är perverst att man ens känner till sin kropp så till den grad att man kan använda ord som "gluteus medius/minimus" och "piriformis". Hur kroppsfixerad får man vara?

Och sen svaret:

"Det där låter som något liknande det jag drabbades av när jag fick problem med min överrörlighet. Gluteus medius eller är det gluteus minimus fäster där. Jag tror att det var gluteus medius som för min del var helt avstängd."

Så man kan få "problem med överrörlighet." Just så, bara att anteckna. Och så kan gluteus medius vara AVSTÄNGD. Bäst att lägga det bakom örat också. Ifall man mitt i allt inte skulle få nån kontakt med gluteus medius, dvs. Sicken dag det skulle vara, så hopplös man skulle känna sig. Inget svar från gluteus medius. Det är stängt idag.

Sökord

ALLTID lika skoj att kolla vilka sökord folk har använt för att hamna hit till den här bloggen!

slemsvamp
åderbråck
äntligen lördag
dölja hål på strumpbyxor
extrem trötthet
flamingo spa
grön slemsvamp
grön svart bärfis
hans blumenstock
hosta av depression
hosta trött huvudvärk
hosta trötthet
indiskt kaffe
information om tupperwares trasor
köp papegoja
new age
orm+fästingar
padda
rysningar vid depression
slemsvampar
spända strumpbyxor

Förvånansvärt mycket konstiga djur, strumpbyxor, depression och slemsvampar den här gången. Speciellt skoj det där "hosta av depression". Tror nån verkligen att man kan utveckla hosta ur en depression? Och vad då "rysningar vid depression"? Hahaha. Ja, att tala om depression, alltid lika skojigt.

Skitmusik

Låg i kalsångerna och kom ihåg; föreläsning!!! Sju minuter kvar och hann bra. Vi har haft en kurs om populärkultur, och jag måste säga att jag är så trött på att hålla på med musikvetenskap, eftersom allt vi gör å ena sidan känns så hemskt gammaldags och å andra sidan så fruktansvärt onödigt. Dagens uppgift var att fundera på en inautentisk samt en autentisk artist och motivera. Jag visste ju hur det här skulle gå; alla skulle skriva att Beatles och Atari Teenage Riot är äkta samt att Pink och Britney Spears är oäkta. Slut diskuterat. We love rock, punk, framåtsträvande karlar och genier här på musikvetenskapen.
Jag hade såna svårigheter med det här att min uppgift bestod av två sidor förklaring till varför sånt här är komplicerat och helst bör undvikas, och sen en halv sida motvillig skrift om Die Antwoord och Lady Gaga. Sen fick jag skämmas när jag förklarade Die Antwoords storhet för intresserade föreläsningsdeltagare, varpå professorn visade upp en youtube-video av Die Antwoord som var så satans dålig! Alltå hoho, helt kanonskit, nåt med "ai-ai-ai - I am your butterfly". Det är ju inte så att Die Antwoord automatiskt bara strör kring sig guldpärlor. Inte för att det spelar nån roll heller, man ska inte lyssna på musiken bokstavligt liksom, man ska se Die Antwoord mer som ett fenomen. Ja, eller någo. Det är just sånt här som jag inte orkar diskutera eftersom det är så TOTALT personligt, subjektivt, onödigt, pointless. Man hade lika gärna kunnat diskutera kålpuddingens höga eller låga position i kostcirkeln. Men jag bara kände hur föraktet steg som ett svart moln upp från alla äkta-musik-älskande medstuderande. Synth. Dålig sång. Rap. Nämen USCH. Förkastligt!

Den häran.... öööh.. Janne Strang heter han väl (svenskfinlands mest generaliserande musikvetare?), skrev också nån sån där... ööööhm... kolumn. Om rock eller nåt sånt. Om det här med dom där skivbolagsnissarna som int förstååååår när det spelas äkta musiiik.

Illustrationer

Jag fick ett infall att ansöka som illustratör till Studentbladet. Av bara farten gjorde jag en sida innehållande mina satans fabulösa verk.

Att lyssna på musik med olika öron

Såhär är det. Jag lyssnade tidigare på all världens musik. Ja, man kan säga att jag var en sån där pretentiös musiklyssnare som var som nöjdast då jag kom över bibliotekets mest dammiga och obskyra exemplar av progg-orkester från 70-talets Slovakien. Jag gillade sånt där som Samla Mammas Manna och King Crimson, Mahavishnu Orchestra och sån där dammig gubbmusik. För just det; sen kom J och förklarade att han bara hör kuk i sån där musik, att sån där musik för honom bara ter sig som forum där karlar får visa upp sina gitarrskillz i långa, outtröttliga solon. Och tamejfan om inte jag också började lyssna med de öronen. Nu hör jag bara kuk i nästan all sån där musik som till stor del grundar sig på gitarrsolon; kom o knulla här, se sån spjuveraktig kuk jag har här som jag kan dra doriska skalor på, opp och ner.
Det här ledde till att jag slutade lyssna på musik, för jag visste fan inte mer vad jag gillade. Vad jag än lyssnade på, så antingen var det nån som skrek, nån som jamade, nån som fjäskade eller nån som spelade med sin kuk. Jag vet fortfarande inte helt vad jag ska lyssna på, så det blir radion.
De här resonemanget gäller för övrigt också nästan hela resten av mitt liv inklusive de val jag har gjort; det är som att jag har vaknat upp från en lång koma och insett att jag fan inte vet vad jag vill eller gillar nåt mer.

Dagens konstigaste anekdot: Alltid då jag dricker kaffe, och samtidigt ser min egen luddiga spegelbild i bottnen av kaffekoppen, tycker jag att jag ser ut som en fågelunge, skrikande efter mat.

Oktober

Idag tog jag mig en lång promenad ut till området bakom Halis, dit bakom forsen och det (oj, vad bra jag är på stadsdelar och sånt där). Det börjar bli riktigt skoj nu när hunn har blivit så gammal att den orkar typ vad som helst. Var med om två regnskurar, en crazyregnbåge, en avstäng färja, många hästar, en spionerande katt och ett uppsprickande molntäcke. Det är fina tider, fint att vara ute. Jag andas djupt när jag är ute, ett bra tecken tror jag.

Vackert var det i skogen.

Mili dyker in i gambelgräs

Ser ni katten?

Hade tänkt ta den här färjan över till andra sidan, men den var stängd. Det är en sån där färja som man vevar sig själv över med. Häftigt värre.

Sen kom en regnskur, och efter skuren; crazyregnbåge i alla regnbågens färger.

Och så blev det fånfint vid ån

Och sen drog sol och moln till med ett sånt här spektakel med strålar och ljusfigurer på linsen, fotografen bara skaka och dreglade.

En annan var också ute.

Såg en traktor med registerbokstäverna JAG. Det var roligt det. Här plogar jag.

Mili kör "what the fuck is that"-reaktionen på häst

En skylt som var minst sagt illfari.

Och sen gick vi över Halisbron, symboliskt for folk omkring och det rykte från skorstenar som ett tecken på att man är på väg tillbaks in till stan.

På hemvägen gick det livat till; jag cyklade och en annan sprang.

Att inte ha något mål

Började tänka ännu mer på det här med life coacher. Enligt Wikipedia (haha) så är alltså coachning "en stödjande verksamhet som går ut på att hjälpa en person eller en grupp att nå vissa mål." Jag skulle med andra ord vara stressad bara över att måsta gå till en life coach, eftersom jag inte har några rent uttalade mål. Men sen å andra sidan - det att ha mål - är det inte att sträva efter en prestation det i sig? Och life coacher talar ju ofta emot prestationssamhället och det här att man känner sig tvungen att hela tiden prestera, prestera, prestera. Då borde det ju enligt rättlevnadens alla regler vara helt superbt att inte ha några mål alls, dvs att vara zen - att bara vara?

Alla har vi en mörk hemlighet, låt mig nu dela med mig av min. (Nä.)

Jag lyssnar på Annes Må Bra-program. Jag märker att jag behöver ett sånt här program, att jag lyssnar med intresse, tar åt mig orden och tänker på dem, att jag behöver dem. Jag gillar så klart att höra på berättelser om folk som har gått igenom någon form av kris, och hur de har tagit sig igenom den.
Men samtidigt ser jag nånting väldigt tidstypiskt i det här programmets budskap, nånting som kanske har varit på gång länge och som jag inte har tänkt på, men som verkar vara nånting väldigt finlandssvenskt och kanske allmänt amerikanskt och rikssvenskt (låt oss säga västerländskt:) just nu. Allt ska ut. Medelklassen ska berätta om sina problem och hur de löstes. Alla ska framför allt ha någon mörk hemlighet, en historia att berätta, för en mänska som inte har gått igenom någon form av kris, vad är det för en människa? Speciellt kändisarna ska ha någon form av problematiskt förflutet. I den finlandssvenska sfären tycks det oftast handla om helt acceptabla familjeförhållanden, men en djupt lodande inre missnöjdhet. Det handlar nästan uteslutande om tankar på att "man inte ska duga" eller "räcka till", att man ska "tappa kontrollen" och "hur man ter sig i andras ögon". För att råda bot på detta ska man gå i terapi, eller meditera. Det går bra att meditera medan man dammsuger också, det behöver inte handla om glassiga nedvarvningskurser. Huvudsaken är att man går till bottnen med sig själv. Vissa har life coacher, som fungerar som levande självhjälpsböcker; personer som ska "hjälpa en att nå sina mål". Hur tokigt låter inte det egentligen? En som vill nå ett mål tar sällan hänsyn till andra, även om hänsyn ofta är en del av ingredienserna till att man slutligen ska nå sitt mål. (Var snäll med andra, så mår du själv bra osv.) Man ska göra allt för att bli den det är meningen att man ska vara, för att fungera i samhället.
Nå, det är INGET ILLA med det här. Jag vill bara ifrågasätta slutpoängen som ofta är följande; man ska bli framgångsrik på sitt eget sätt. Man ska bli balanserad, lycklig som människa, man ska först bejaka sina traumor och problem och sen komma över dom. Det handlar i slutändan alltid bara om ens eget välmående.

Är det inte sjukt att det är på det här sättet? För det första; att det ses som nånting helt naturligt att ha någon form av livskris? För det andra; att man sällan går till bottnen med orsakerna till att folk från första början har såna fruktansvärda problem med sig själva? Man skulle till exempel kunna skylla på prestationssamhället, arbetssamhället och hela den här rhumban med att alla, samtidigt som dom förväntas arbeta sig halft fördärvade, ska förverkliga sig själva. Jag tror på något underligt sätt att alla inte kan förverkliga sig själva eller ens ska sträva efter det, jag menar; problemet ligger inte nödvändigtvis alltid på individnivå. (Life coacherna kan inte heller råda bot på marknadsekonomin, eller det moderna slavsamhället, eller migrationsverkens utvisning av utlänningar, eller det faktum att systemet gagnar de rika och belastar de fattiga. Life coachernas arbete handlar sällan om verkliga problem.) Här är en bra artikel om den saken, förresten.
På mormors tid fanns det inga life coacher. Men det är en annan tid nu. Snart kommer folk som aldrig har haft några problem att febrilt leta efter problem som de kan tänkas ha haft och som har format dem till de mänskor de är idag. För att de annars känner sig som att de inte har nån story.

Missnöjet

Jag har tagit timeout. Ja, så kan man säga. Ska bara vara hemma och vara för mig själv. Ska tänka på vad jag vill och sånt här. Försöka få styr på mitt evinnerliga missnöje. Fast egentligen tror jag bara att jag borde gå ut mer. Ut och träffa folk, helt enkelt. Sånt blir jag glad av. Missnöje är som en spiral eller en cirkel eller nåt annat grafiskt föremål, hur som helst så snärjer man sig in i det och har svårt att komma loss sen.

Min vedervärdiga matlagning

Ibland äter jag så vedervärdig mat att jag själv måste upprepa för mig själv vad jag äter, för att verkligen kunna konstatera att det är så. Som nu; har just satt i mig kall, stelnad gröt med piimä, sriracha, nässlor, röda linser och ketchup. Det bisarra är att det faktiskt va ganska gott. Inte alls långt från nån restaurangportion med nån slags pasta till exempel. Antingen har jag fel på smaklökarna, eller så är jag bara extremt spartansk. Nån dyr månadsräkning för mat blir det i alla fall inte (ännu).

Meddelanden

Ok, så nu har en oviss tid förflutit i och med att jag har hittat på ursäkter och spelat Lotro. J kallar sig själv för "lotroänkling" och jag har i ett skimmer av förnekelse och sprudlande iver skuffat allt världsligt åt sidan och tagit mig an de virtuella uppgifter som den världen erbjuder. Och det är skitfånigt, alltihopa. Igår skrev jag en lapp åt mig, den löd ungefär: imoron efter frukost så skriver du bara på uppsats, utan att joma. Och så blev det, idag har jag skrivit. Snart är uppsatsen så till den grad klar att jag kan skicka in skiten.

Det har funkat bra att jag har skrivit små meddelanden åt mig själv. Skrev också att jag lovar åt mig själv att spela dragspel minst 10 minuter/dag och tamejfan det har jag också (nästan) hållit.

Slog mig just att det snart bara är 2 månader kvar till jul... ok nästan 3 men ändå. Tiden går så snabbt. Eller, det är väl relativt. Upplever man sitt livs första sommar är den väl evighetslång.
Idag har det varit helt schizofrent väder, regn o sol om vartannat.

I helgen var jag hos J och lekte med modellera.

Onsdagsangst

Jag tycker sånhäna feelgood-bilder och statusar börjar ta över lite för mycket nu på FB, helt enkelt. Folk som postar bilder på sina bakgårdar i Spanien och skriver "det får duga".

Jag blev så satans deprimerad igår. Det var nån sån där känsla av att va fan håller jag på med egentligen, igen. Jag har ju lyckats downloada det där spelet, Lord of the rings online (Lotro), och jag vet att det är svårt att förklara hur fängslande det där spelet är för nån som inte spelar, men satan - det är det. Det är så jävla stort, som en hel värld där med vägar och berg o små byar och festivaler och så får man uppgifter man ska göra - ja, satan, helt pointless är det verkligen - men när man mår illa eller är deprimerad så är det bara en sån skön tillflyktsort - där vet man vad man ska göra! Där går man fram till gubbar och gummor som säger "kan du föra det här brevet till den där gubben där, men du måste ta dig igenom ett träsk fullt med elaka sniglar" och så är man bara "ja, klart det" och så gör man det, rider iväg, dödar elaka sniglar och som tack får man en glänsande ring som ger en mer styrka för kommande strider.

Så ser man upp från skärmen och ser sitt eget liv som står helt stilla, hunden som sover med benen spretande åt alla håll, bara skräp och halvfärdiga saker, pappershögar men ingenting som leder någon vart, inga uppgifter.

Men det var inte spelet jag skulle berätta om, även om jag helst satan skulle spela hela tiden. Jag fick en sån inbiten självhatskänsla igår, hade inte gjort nåt annat än spelat hela dan, tänkte att va satan är jag för en typ egentligen? Och det var mer överväldigande igår än förut, jag kände att jag inte har en endaste jävla uppgift jag kan eller vill göra i den här världen överhuvudtaget, att jag har hamnat så på sidan om och att det nu krävs en enorm styrka för att ta sig upp igen och kunna göra något. Det hjälper liksom inte med att sätta sig upp och tänka "nu fan tar du dig samman" för jag kommer inte att kunna ta mig samman. Nog städar jag ju emellanåt och nog gör jag mina skoluppgifter, men det är glädjelöst och känns inte som att det har nån mening i längden. (Det är som uppgifter i Lotro som man gör men som man inte får någo experience-poäng för;)

Och jag vet samtidigt att man ska akta sig för att tänka i de där banorna att saker ska "ha mening". Är fullt medveten om att saker kan vara pointless och ändå vara trevliga och sådär, men jag tänker mera konkret; vad satan ska jag hitta på? Vad satan kan man göra som är ens lite roligt och som betalar hyran och hämtar lite mat på bordet? Samla burkar? Bli vän med gamla tanter i Valintatalo, gå hem och föra ut roskisen åt dom, städa och ordna i skåpen och hoppas att dom skriver ett testamente åt en?

Idag morse när jag gick hem från J var det igen sådär grått och såg ut som skymning fast det var morgon, och där på Helsingforsgatan bara hopade sig bilar, redan åtta på morgonen fan, ett pärlband med bilar med mänskor som satt i, nån hade hög, ilsken musik på - lät som tööööt tööööt töööt bara. Jag tänkte att det säkert är så den där personen mentalt förbereder sig för dagens mödor. Lite musik på så känns ens liv lite mer som i en film. Jag hade lust att bara ställa mig rätt upp i trafikljusen och som en galning skrika att "va fan gör ni?!" Kanske främst "VARFÖR gör ni det?! WHY DO YOU DO IT?!"

När man själv är deprimerad är det på nåt sätt ännu mer påtagande det här med hur alla andra mänskor bara likt zombier far omkring och jobbar för storföretag, fan jobbar för att ens företag ska konkurrera ut andra och cheferna lyfta mer lön och nån ska få ett skitfint hus likt ett palats, medan en annan ska förlora allt. Vad är det för en satans världsmodell? Vad är det här för en jävla tävling? (Kapi-taaalismen). 

Igår hade jag också en inre diskussion som var lite smårolig. Tänkte att man skulle ringa till psykavdelningen, säga typ att "Nå hej det här e ___, jag skulle villa boka tid för mottagning. ("Joo, no mitä on ongelma?") Jag vill sidu inte riktigt leva. Tänkte att det är bäst att ringa såhär i förväg och berätta hur det ligger till så att man inte behöver gå så långt som att man sen ligger där nånstans och har ätit en burk sömnpiller, hehhe - då har ni ju liksom så mycket mer att ta itu med, tänkte liksom ringa såhär i god tid och berätta att hur det ligger till. Så kan man komma med förebyggande åtgärder och sådär."
(För jag veet att jag skulle vara så saaatans trevlig och tillmötesgående också om jag nån gång skulle måsta ringa och be om psykvård.)

Hörselhallucinationer

Nej, nu har det gått så långt att jag hör musik som inte finns. Hör typ en fagott som opponer spelar en oktav och sen neråt en kvart. Analysera det, Pythagoras! Jag måste till och med föra högtalarna till örat för att se om det var dom som av nån anledning spelade, men nej. Det här är lite skrämmande. Om nån undrar, så är det B - B - F.

Tillbaka till overkligheten?

YIKES! Lord of the rings online började plötsligt fungera igen på min maccapär, tryckte på en magisk knapp: "patch" och lät den patcha ett par timmar.
Nu har jag chansen att bevisa att jag är antingen en helt frisk och fungerande människa, eller att jag är spelslav och helt verklighetsfrånvarande - inkapabel att leva och lära i den här realiteten som är vår.
Önska mig lycka till.