Har drabbats av existentiellt småkrisande här till och från, det är det här livet och att man har kommit till en ålder då det lätt känns som att allt bara rinner ifrån en medan man sätter femton eskapistiska timmar ner på att färdigställa en samling i Bingo Blitz istället.
Det är känslan av stillestånd. Ett arma väntande på svar om min arma debutbok håller för publicering, nåt som jag numera slentrianmässigt tänker att naturligtvis inte håller. Och därpå kommer tvivlet, att varför ska man ens skriva? Varför skriva när det finns sådana som Donna Tartt som tillgodoser all sorts läslust som en människa kan ha? Att vad har då en sån som jag överhuvudtaget att tillföra?
Vaknar ibland svettig och orolig, ifrågasätter mina livsval, mina framtidsplaner och ja, ALLT. Det är så konstigt när man vaknar så där, allting är glasklart just då, det är som om man befann sig i ett tomt tidsrum där bara det sanna existerar, alltså ens mer eller mindre förbjudna tankar och det faktum att man ligger där som en fånge i sin egen säng. Tänker ömsom att det viktigaste bara är att likt nån osynlig tomte tassa sig genom livet och ömsom att man istället borde stå nånstans högt och synligt och slå i cymbaler för att bli sedd. Föraktar allt och alla. Tycker Svenskfinland är det töntigaste sedan semlewrappen, ska alltid komma på nåt gammalt och sönderdiskuterat och lansera det med ny tönt-design som om det skulle vara det fräschaste av fräscht. Tycker de flesta är dåraktiga och har piss i huvudet, eller rymmer från sig själva och lever i hopplösa relationer. Känner mig som den sista mohikanen. Vill ha en häst. Hejdå.
No comments:
Post a Comment